måndag 8 april 2013

Till dess din vrede upphör

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson

Jag har sprungit rätt flitigt den senaste veckan, så det blev rätt snabbt färdiglyssnat på den här boken. Perfekt lyssning till tråkiga långpass - jag var helt och hållet i Kiruna och hade ingen aning om vad benen höll på med eller om jag var trött eller så.

Fast inledningen på boken - ja den är verkligen värd att skriva om. Jag skulle börja lyssna lite på boken när jag körde in till stan för att veckohandla. Men jag blev sittande i bilen på Ica Maxis parkering - för det gick helt enkelt inte att slita sig från inledningen. Jag satt där och fick nästan andnöd själv, och ett stort obehag. Och jag visste att det inte skulle sluta bra. (för dem i boken, alltså - själv kunde jag rätt lätt ta mig samman och ta tag i mathandlandet) För åh, vilken bra vinkling det blir när Larsson låter den mördade Wilma Persson vara berättarjaget! Det är Wilma som inleder, och hon berättar alltså om hur det gick till när hon själv och pojkvännen Simon dog. Och de drunknar - därav min andnöd där i bilen. Katarina Ewerlöf (min favorituppläsare) läser så bra, och jag ÄR DÄR när Wilma och Simon dyker efter ett flygplansvrak i en isbelagd sjö. De dyker - men någon klipper av säkerhetslinan. Och när Wilma ändå lyckas ta sig upp till vaken så har någon lagt en dörr över hålet, så hon kommer inte upp. Hon dör under isen, och Simon dör inne i flygplansvraket. Det är en av de starkaste inledningar på böcker jag läst, tror jag.

Wilma som berättarjag kommer tillbaka genom hela boken. Hon betraktar det som sker, och människorna som är inblandade. Jag gillar det. Det är märkligt, men ger ett ytterligare djup till det som händer tycker jag.

Man får ganska klart reda på vem som har mördat Wilma och Simon redan i början på boken, så det handlar inte om vem. Däremot om varför. Och för att förstå det måste man tillbaka till 1940-talet och tyskarnas närvaro i Sverige under andra världskriget. Dessutom måste man höra om två pojkar, två bröder, som går vilse i skogen på 1950-talet. Och det är ett sorgligt och beklämmande levnadsöde man får läsa om. Vid några tillfällen vill jag så gärna ropa till Hjalmar att "Säg ifrån! Eller flytta! Bryt upp och börja om på nytt!"

Rebecka Martinsson och Anna Maria Mella är förstås med fortfarande. Nu nästan konkurrerar de, eftersom Rebecka som åklagare tar över som förundersökningsledare i Wilma/Simon-fallet. Min favorit är fortfarande Anna Maria som känns så mänsklig med tvätthögarna och säga-nej-treåringen.

Och så hundarna. Jag har sagt det förr när jag skrivit om Åsa Larsson, men hon får mig att vilja skaffa hund varje gång jag läser hennes böcker. Som hon beskriver dem! Riktiga personligheter, men ändå väldigt mycket hundiga. Just nu vill jag nog helst köpa en schäfer, en Tintin. Eller en Vera, som väl är en labrador/border collie-blandning om jag inte minns fel. Fast det förstås - där jag bor är det svårt att hela tiden släppa ut hundarna och låta dem springa fritt och dansa av lycka så som hundarna i Larssons böcker verkar få göra hela tiden.

2 kommentarer: