onsdag 21 juni 2017

Allt jag önskade

Tänk, där gick jag och hade för en gångs skull läst mig mätt på fantasy, och kände mig nästan svältfödd på böcker på svenska (en lätt överdos av Kindle-läsning), och ville ha någon lättläst, trevlig bok som drog in mig direkt men visste inte riktigt vilken. Läshögarna där hemma bjöd bara på ännu mer fantasy på engelska - men så dunsade det till i brevlådan och där låg en överraskningsbok från förlaget: Allt jag önskade av Lucy Dillon. Så alldeles tydligt just en sån sorts bok jag behövde just nu, perfekt tajming! Helgen ägnades alltså åt Dillons hundar (klart det fanns hundar!) och Longhamptonmiljö (även om vi fick se Bristol en hel del också).

Huvudpersoner i Allt jag önskade är Caitlin och Patrick, deras barn Joel och Nancy, och så Patricks syster Eva. Caitlin och Patrick har precis separerat, men har ännu inte berättat som det är för sina barn utan sagt att pappa för jobbets skull måste bo borta från dem ett tag. Och ja, han har fått ett nytt jobb i Newcastle, mer än 50 mil från Bristol där familjen bor, så hur ska de nu göra med barnen? Patrick vill vara en del av deras liv även om jobbet tar väldigt mycket tid. (på tok för mycket, tycker Caitlin, han är nästan aldrig hemma och om han ändå är hemma ringer hans mobil konstant) Att låta dem varannan helg resa själva till Newcastle är inte att tänka på.

Det är här storasyster Eva kommer in i bilden. Hon är änka sedan hennes berömde make skådespelaren Mick dog för några år sedan, har själv inga barn och bor i ett stort, fint hus i Longhampton. Klart hon vill upplåta sitt hus och sitt liv varannan helg till att låta Patrick och hans barn bo där och få umgås med varandra? Patrick ringer och arrangerar och bestämmer. Som han brukar ringa och arrangera och bestämma - han kan inte riktigt lita på att andra människor klarar av att leva sina liv om inte han träder in och ger dem goda råd och checklistor att följa.

Efter första halvan på boken kontrollerade jag att den var etiketterad som "feelgood". Jodå, det stod till och med "feel better med Lucy Dillon" på titelsidan. Men... I most certainly did not feel good when reading. Irritated, yes. And annoyed. Så pass irriterad på inte bara mästrande Patrick utan även på hans f.d fru Caitlin, och killen hon funderar på att ha sex med (han har ju snygga överarmar och lår?) och Eva och några till när jag ändå höll på. Varför kunde inte Patrick låta andra människor vara ifred? Varför bara antogs det att Eva var fullt villig att ge upp hälften av sina helger till några andras liv? Jag morrade, men läste på, och tänkte väl kanske att Lucy Dillon hade en plan med det hela. Typ "feel bad before feeling good"? Och, ja. Jag lugnade ner mig, började gilla personerna, och läste boken till slutet som väl var helt OK.

Barnen gillar jag boken igenom. Lilla Nancy, Caitlins och Patricks dotter, anar att pappa har försvunnit för gott. Och hon tror, på barns vis, att det är hennes fel, och har kommit fram till att hon hädanefter måste vara tyst. Så hon slutar prata.

Och så gillar jag hundarna, förstås. I den här är det två mopsar som heter Bumble och Bee, och aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli mopsintresserad... men det blev jag.


Titel: Allt jag önskade
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: All I Ever Wanted
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

måndag 19 juni 2017

War For The Oaks

Eddi McCandry spelar gitarr och sjunger i ett band som det väl går sådär bra för. Samma kväll som hon bestämmer sig för att lämna bandet blir hon förföljd av en man hon såg i publiken under kvällens spelning. Och av en stor hund. Och ganska raskt har hon trillat, slagit i huvudet, vaknat upp och befinner sig i en konversation mellan hunden, mannen och en... eh, fontän.

Mannen och hunden visar sig vara en och samma person, the Phouka. Fontänen är nog som den ska, men vattnet i den är en gleistig, ett vattenväsen. Och Eddi har blivit indragen i ett krig mellan två folk hon inte ens visste att de fanns. Minneapolis, där de befinner sig, verkar krylla av väsen som hon inte förut sett eller vetat om. Faeries får hon definitivt inte kalla dem för då blir de hemskt upprörda. Fey är OK.

Samtidigt som Eddi nu ska befinna sig på älvornas slagfält som en slags katalysator ska hon också starta upp ett nytt rockband. Trummisen Carla, hennes bästa vän, fick hon med sig från det gamla bandet, och Carla rekryterar Dan, keybordist med en hel arsenal av mystiska synthar, kläder och färggranna glasögon. Snart har basisten Hedge, som man aldrig hör vad han säger, samt lead gitarristen Willy (som dessutom spelar fiol OCH är osannolikt snygg) kommit med och bandet drar igång med spelandet.

War For The Oaks kom redan 1987, och kan sägas vara en av de första (den första rentav?) urban fantasy som skrevs. Den tar sagoväsen, gammal folktro och magi och parkerar detta mitt i en storstads sjabbigaste kvarter och finaste parker, och så blandar den in mängder av musik och musikaliska referenser. Det går inte att läsa om the Phouka (nej, han får aldrig något namn, vilket jag stör mig en hel del på) utan att se Prince framför sig, och Dan känns för mig som en mix av Elton John och Howard Jones. Eller nåt.

Hade jag läst den här boken då när den kom och jag var tjugo år och musik mer eller mindre var mitt liv, och min fantasyerfarenhet ännu bestod av i princip Tolkien och C.S Lewis - då hade jag älskat den. Verkligen älskat, med magin, snygge Willy, musiken och allt det där som jag inte hade vetat kunde skrivas och finnas i böcker. Men nu? Det är så synd, men jag tycker den är ganska trist. Jag har läst så mycket urban fantasy som alldeles säkert har sina rötter i detta, men som utvecklats och blivit vassare, roligare och mer spännande. Och slutet på boken tycker jag inte alls om.
Attans att jag missade tåget, då i slutet av 1980-talet!


Titel: War for the Oaks
Författare: Emma Bull
Utg år: 1987 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Penguin Books (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här




söndag 18 juni 2017

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Återigen har Stephen Fry och jag tillbringat ett antal timmar tillsammans i bilen på väg till och från mitt jobb. Han har läst Harry Potter för mig, och jag har varit med själen på Hogwarts och kroppen på 108:an.

Nu har mörkret och ondskan kommit ända in på Hogwarts. Harry misstänker att Draco Malfoy har blivit fullskalig Dödsätare nu när pappa Lucius sitter inspärrad i Azkaban, och att Draco har något mystiskt och farligt uppdrag för Lord Voldemorts räkning. Harry försöker lista ut vad, och följa efter Draco, men alla i hans omgivning tycker han överdriver det hela och ber honom lugna ner sig. Men vem har rätt? Va? Alltså, slutet på den här boken är lika förtvivlande att lyssna på nu som när jag läste boken första gången. (och precis som Harry trodde att Dumbledore inte kunde ha dött på riktigt? Väl?)

Professor Dumbledore har privatlektioner med Harry och låter honom ta del av minnen i den där behändiga pensive-skålen och på så sätt uppleva Voldemort/Tom Dolders barn- och ungdom, och få reda på vad horrokruxer är för något. Och precis som förut kan jag irritera ihjäl mig på att allting ska hållas hemligt för Harry, att han ska skyddas och yadayada. Så mycket lättare allt hade varit om Dumbledore direkt berättat för Harry hur hans hand blivit så där förstörd och bränd, och vad det betydde, och varför han litade på Snape, och .... och ja, hallå Carolina, så mycket kortare och tråkigare böckerna hade varit om allt hade avslöjats direkt? Jo. Men ändå?!

Och att inte professor Slughorn kom med i böckerna förrän nu i denna näst sista del? Han är liksom så etablerad i Potter-universum att han känns som tidigare - fast samtidigt funkar ju inte det eftersom Slughorn definitivt är samtidig med den där ärvda läroboken i trolldryckslagande som Harry får, den som tillhört Halvblodsprinsen. Det är intressant att läsa om böcker, och det är intressant vad man minns och inte minns från första läsningen.

Nu har jag bara en bok kvar i Stephen Fry-uppläsningen. Ser fram emot den!


Titel: Harry Potter and the Half-Blood Prince
Serie: Harry Potter #6
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 juni 2017

Winter's Reach

Jag stötte på en jublande recension av en fantasyserie jag aldrig tidigare hört om på bloggen Fantasy Book Critic. Här skulle finnas både magi och politiska intriger, häxor, kvinnliga bountyhunters, överhuvudtaget starka kvinnor som intressantaste karaktärer, ett myller av människor och subplots i en miljö som skulle påminna om ett medeltida Italien. Aha! Intressant, ju? Och som av en händelse reades just hela serien ut i en omnibusedition på Amazon för bara 0,99 dollar. Hallå!? Efter någon halv minut befann jag mig vara ägare till sagda omnibusedition på min Kindle - något annat hade varit tjänstefel.

Nu har jag läst första boken i serien: Winter's Reach, och jag gillar den mycket. Det är förvirrande många namn (men hej! det är fantasy) och många grejer som pågår, men så småningom klarnar det och jag får en bättre överblick. I det närmaste ingenting är utrett och avklarat när bok 1 är utläst - snarare har allt bara dragit igång, och ganska många människors liv har blivit katastrof och elände. En hel del människor har till och med dött - författaren verkar inte ha några som helst problem med att ta livet av sina karaktärer, så jag vet inte hur mycket jag vill bli kompis med dem under läsningens gång, jag kanske kommer att bli helt deprimerad?

Men det är svårt att undvika att bli engagerad i karaktärerna - det är de som gör boken bra. Komplexa karaktärer med många fel och brister, men intressanta! Mina favoriter är nog de här:
Werner, äldre f.d soldat som numera försörjer sig som bountyhunter och som har gjort en hel del i sitt tidigare liv han inte är särskilt stolt över.
Felix, yngre son i en av Mirenzes (medeltidsitalienvibbarna...) äldsta bankfamiljer som måste rädda familjens ekonomi och inflytande genom att gifta sig med dottern till en annan bankfamilj. Men han har helt andra planer, och drar iväg norrut till den fullständigt laglösa staden Winter's Reach för att hitta rikedomar i nedlagda gruvor. Den trippen går... inte bra. Alls.
Den kvinnliga borgmästaren i det där Winter's Reach som jag har glömt vad hon heter, men har jordgubbsfärgat hår och en våldsam inställning till livet.
Simon, assistent/högerhand till rik bankman samt lönnmördare. Han har en dödsbok där han skriver ner vilka han har haft ihjäl, hur det gick till och vad som gjorde just det mordet till speciellt och ... ja, han är helt sjuk. Men väldigt intressant att läsa om.
The Owl, The Bear, The Mouse och andra häxor som verkligen inte är några trevliga och snälla sorters häxor. Än så länge i alla fall.
Livia - dotter till den döende påven. Smart, beläst, klok, och vore det perfekta valet till att efterträda sin pappa på påvestolen. Men, nej. Hon är kvinna. Därför ska hon sätta sig lugn i någon hörna, brodera lite och vänta på att bli bortgift eller så. Hennes försupne bror som inte riktigt kan stava till sitt eget namn är i stället en av de hetaste kandidaterna till påvestolen.

Och förresten - påve och kardinaler och präster och allt sådant är på plats. Fast de tillber en "the Gardiner", har alla gröna kläder på sig och kyrkoritualerna kan bestå i att gräva med händerna i jord.

Det är ett myller. Av allt. Jag saknar en personförteckning, och jag saknar verkligen en karta (fantasy utan en karta? I have several questions...) men handlingen går raskt framåt, berättad ur åtskilliga POVs och jag tycker mycket om det. Ska snart fortsätta med bok 2, The Instruments of Control, innan jag tappar greppet om alla namn och subplots.

Titel: Winter's Reach
Serie: The Revanche Cycle #1
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2014
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

söndag 11 juni 2017

A Face Like Glass

Två saker drabbar en vid läsning av Frances Hardinge. Det första är språket. Det glimrar, det konstruerar nytt, det leker, det beskriver, det suger tag. Jag kommer att tänka på en finurlig Charles Dickens när jag läser Hardinge.
Det andra är fantasin. Hur kan hon komma på sina världar? Det är så otroligt smart gjort, och med så många detaljer. (i den här aldrig utan att tappa greppet och falla isär som jag tyckte att hon gjorde i boken om Mosca Mye) I A Face Like Glass befinner vi oss i en underjordisk stad som är som en värld i sig: Caverna. Här regerar mästarna, de som är så duktiga på att framställa viner, ostar, parfymer och annat att det är magi. Vi har viner som kan radera (och återställa) minnen, ostar som ger visioner och vi har parfymer vars doft kan invagga människor i lugn och säkerhet. (bra om du är en mördare, till exempel...)(eller har ett stressigt jobb, typ provsmakare till kejsaren)(de flesta av kejsarens provsmakare tillbringar sin fritid i lugnande parfymångor ungefär som i någon opiumhåla). Men de här vinerna, ostarna och det andra kräver skicklighet att framställa - ett vin som inte är färdigt kan vara farligt - det kan explodera. Eller anfalla människor. Eller så kan det anfalla andra viner och sedan explodera. Ostar kan också bli aggressiva och gå till attack ifall de inte hanteras på rätt.

Ta nu den här fantasin och kombinera med språket och du får en läsupplevelse som är något utöver det vanliga. Caverna är ett myller av människor, intriger och hemligheter, och mitt i allt detta dimper (bokstavligen) flickan Neverfell ned i tunnlarna hos en ostmakare. Han hittar henne, och inser chockad direkt att hon inte kommer från Caverna utan måste komma utifrån. Hon har nämligen ett ansikte som är som glas, och med det menas att hon visar sina känslor genom ansiktsuttryck. Man kan se om hon är glad, ledsen, rädd, förväntansfull eller vad det nu är, och hon kan inte ljuga för det skulle hennes ansikte avslöja direkt.

Jaha? Vad är det med det, då? Ansiktsuttryck? Jo - människorna i Caverna har inte det. Deras ansikten är stela och blanka. De kan "manuellt" lära sig olika ansiktsuttryck men dessa bärs liksom masker, så människorna kan ha vilka känslor som helst och dölja dem bakom stela ansiktsuttryck som stannar kvar tills de flyttar ansiktsmusklerna till ett annat uttryck. Att lära sig nya ansiktsuttryck är dyrt och det är bara de rikas barn som får lära sig många. De fattiga och alla arbetare i Caverna får lära sig 2-3 uttryck som alla går ut på "uppmärksamhet på nya arbetsorder" och "förnöjsamhet i arbetet" typ. Så de kan vara helt förtvivlade, hungriga, ledsna, skadade, kära eller vad som helst - men deras ansikten är alla samma stela "vad ska jag göra nu, chefen?"

Neverfell blir indragen i högsta familjernas intrigerande för makt och utvecklas från att vara ett nyfiket barn till att vara någon som inser hur rutten världen är hon lever i och försöka göra om den till något bättre. Men det är många krumbukter, hemligheter och livsfaror, och hon stöter på många helt fantastiska personer. Ta bara denne kejsare som jag faktiskt helt tappade hakan när jag läste om. Han har med hjälp av diverse viner och ostar eller vad det är kunnat leva i femhundra år, och vågar inte längre sova eftersom andra under den tiden skulle kunna ta makten. Istället har han delat sig i två personligheter som vardera styrs av höger respektive vänster hjärnhalva, och så låter han halva sig själv sova när den andra halvan är igång och styr. Vänsterögat (som han kallas när vänsterhalvan styr) är logisk och planerande, medan högerögat är mer impulsiv och känslostyrd. Men dessa bägge halvor av honom själv har nu börjat intrigera mot varandra, skaffat egna bundsförvanter inom rådet och har olika delar av vaktstyrkan lojala till sig. Och... sedan börjar de bägge halvorna bråka med varandra. Alltså - snacka om multipla personligheter...?! Det är smått fantastisk läsning, och hela den här boken är full av liknande fantasikrumbukter som jag skulle vilja skriva om allihop men jag får lugna ner mig. ("Facesmiths" som säljer olika ansiktsuttryck? Kartograferna som blivit så galna av att försöka kartera Cavernas gångar att deras galenskap smittar - man får ha ett timglas på fem minuter när man ska prata med en kartograf... The Kleptomancer! Världens smartaste tjuv! Lönnmördarna!)

Jag älskade Lögnernas träd av Frances Hardinge. Jag älskar den här också. Läs!


Titel: A Face Like Glass
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2012
Förlag:Macmillan
Köp den till exempel här eller här

onsdag 7 juni 2017

A Kiss for Midwinter

Detta är en novella som ingår i The Brothers Sinister-serien av Courtney Milan, och är Lydias berättelse. Lydia fanns med i bok 1 i serien som Minnies bästa vän, och redan där fick man reda på hennes hemlighet och hemska - att hon som bara tonåring och ogift blev gravid. Och denna novella inleds med hur en äldre och ansedd läkare på ett tryggt och överseende vis berättar för Lydias föräldrar att det är lika bra att Lydia lägger sig ner för att dö direkt. Jo, för hon är ju helt körd nu? Antingen fortsätter hon bejaka sina lustar på det här viset och leva sitt liv som den hora hon är, och då kommer hon förr eller senare dö i någon skamlig sjukdom eller av alla graviditeter hon ju kommer att dra på sig (hon får ju skylla sig själv). Eller också flyttar hon till någon okänd plats och lever sitt liv i ensamhet eftersom ingen vettig man ändå kommer att vilja gifta sig med henne nu när hon är förstörd och fallen. Och då kommer hon ändå snart att dö av olycka och tristess eftersom en kvinnas enda lycka i livet är att få bli gift och mor. I den ordningen.

Varpå han avslutar med att föreskriva henne att för illamåendet dricka en medicin som är giftig nog att ha ihjäl en häst.

Alltså.

När jag läste denna inledning så blev jag så arg att jag höll på att krypa in i boken och mosa den där Fryntlige, Ansedde Herr Läkaren. Nu är han en påhittad karl ur historien och ligger som relativt harmlösa pixlar i min Kindle - men för sisådär 200 år sedan kunde han mycket väl ha funnits. Och en Lydias liv hade väl i princip varit slut om hon blev gravid som femtonåring, och den blivande pappan stack. Jodå.

Men denna Lydia överlevde, och bor nu sex år senare kvar hos sina föräldrar. Hon har inte lagt sig ner för att dö, men kär tänker hon aldrig bli. Den hon nu stöter på i sitt välgörenhetsarbete (det handlar om rent vatten och vaccinationer, Courtney Milan har med mycket historiska detaljer helt förutom Fryntliga Vidriga Doktorer) är en läkare. Samma man som stod längst bak i rummet som Fryntlige Doktorns unge assistent den gången när Fryntlige Doktorn konstaterade att hennes liv borde vara slut. Doctor Jonas Grantham har numera egen praktik, ingen lämplig fru men en mycket rak och krass humor. Snygg är han också. Be as it may med den saken, denne dr Grantham ska Lydia hata. Han vet ju om hennes hemlighet!

Jag föll ju med ett brak för Courtney Milans inledande novella i Brothers Sinister-serien, men gillade kanske inte den följande, "riktiga" boken i serien lika mycket. Men den här novellan är precis lika bra som den första, och Milan är verkligen fantastisk i det korta formatet.

Titel: A Kiss for Midwinter
Serie: The Brothers Sinister #1,5
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2012
Köp den till exempel här

fredag 2 juni 2017

Miras Martin

Mira och Martin har varit kompisar i många år, och trivs bra i varandras sällskap. De kan liksom bara hänga utan att göra något särskilt. Den ena kanske sitter vid datorn, den andre sitter i sängen och pillar med mobilen, eller så sitter de bara och pratar, eller är tysta ihop. De har en hemlig plats i skogen, en koja i en håla, där de har utflykter och kan sitta länge och mysa.

Men i skolan låtsas de knappt att de känner varandra. De är OK med det bägge två – de vill inte att någon ska tro att de är ihop. Annars är Martin en sån alla vill vara med och alla tjejer blir kära i, så Mira vill inte att alla ska tro att hon är en av dem.
Fast det ÄR hon. Kär i Martin, alltså. Men det är så hemligt att hon inte har berättat om det för någon alls. Och det där är ganska jobbigt i skolan när andra tjejer pratar om och med Martin.
Till exempel Ina, som Mira brukar hänga med i skolan. Hon gillar egentligen inte Ina, som blir sur för minsta lilla och ställer tusen frågor och aldrig låter Mira vara ifred. Men Mira kan inte säga nej när Ina kommer och vill vara.

Det är svårt, det där med prat. Med Martin funkar det alltid när det är bara de två. Men när andra i skolan frågar något? Då brukar inte Mira kunna svara alls, eller om hon får fram något så blir det fel. Som nu när Rocky kommer och frågar om Mira vill spela synth i bandet som hon och Martin bägge är med i, och Mira blir så vansinnigt glad - men inte kan svara alls mer än mmmm…
Hon har ju ingen synth. Och vet att mamma aldrig i hela livet har råd att köpa en till henne. Så hur ska hon svara?

Jag tycker mycket om Miras funderingar, och kan så helt känna igen det där med att aldrig kunna säga rätt saker när det gäller. Och jag gillar den här boken i stort. Men jag kan tycka att det är lite för mycket som ska behandlas, att det blir lite spretigt. Det är Miras och Martins kompis/kanske-kär-i-förhållande, det är den här komplicerade vänskapen med Ina, det är det här med att ha skilda föräldrar och få träffa pappans nya kvinna, det är att bo med mamma som alltid har ont om pengar och att faktiskt vara fattig utan att helst avslöja det för andra. Jag hade gärna läst mycket mer om Mira och Martin. Vad är det som gör att de är kära i varandra? Hur har Martin det hemma hos sig?


Titel: Miras Martin
Författare: Anna Ehring
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år