fredag 13 januari 2017

Tio över ett

Maja känns så riktig, så äkta, så väldigt mycket en av tjejerna på högstadiet jag jobbar på varje dag, som dottern och hennes kompisar. Som jag när jag var i den åldern. OK - rädslan för gruvan och för att Kiruna ska falla ner i underjorden i ett nattligt gruvras är förstås väldigt knutet till just Maja och hennes miljö. Men vi kan byta gruvskräcken mot andra skräckar och så har vi dem/hon/vi/jag där.

Varje natt ställer Maja klockan på tio över ett för att vara beredd på att rädda sig och sin familj undan gruvraset som kanske kommer. Men det är inte bara den rädslan som finns i hennes liv - nej, hon är också rädd för baciller och tar aldrig i toalettens handtag med händerna direkt eller sätter sig på toaringen på offentliga toaletter. Och hon är så väldigt rädd för att bli helt ensam när bästa kompisen Julia flyttar till Luleå - vem har hon då? Hon är rädd, och inte alls den tuffa piraya-Maja hennes mormor tycker hon ska vara. Och hon är precis där i livet där hon insett att föräldrarna inte vet allt, inte kan allt, inte kan beskydda mot allt - att det i stället kanske är hon som måste beskydda dem. Att det är hon själv som måste ta befälet över sitt eget liv - och det är skrämmande. Alla måste gå igenom det, och det är en jobbig tid.

Maja har alltså fullt upp med sig själv, precis som alla andra tonåringar. Hon ser inte riktigt hur jobbigt bästa vännen Julia har det med den där flytten, eller hur kluven Albin är när det gäller gruvan, flytten och alltihop. Julia och Albin känns också helt riktiga och äkta. Och Alva! Precis som Majas föräldrar som jag tror gör så gott de kan. Hela boken kryllar med intressanta personer. Och så flytten då, Kirunaflytten som jag redan förut varit fascinerad av men som jag nu frenetiskt började googla fakta om. Gruvfakta och bilder på Bläckhornshusen, flytt av järnvägsstation och allt möjligt... jo. Jag gillar böcker som får mig nyfiken.

Jag sällar mig till hyllningskören - den här boken är så värd sitt Augustpris.


Titel: Tio över ett
Författare: Ann-Helén Laestadius
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år

onsdag 11 januari 2017

Witch's Pyre

Hur onöjd jag än var med andra boken i Worldwalker Trilogy, Fire Walker, var ändå trilogin av den arten att den var tvungen att läsas slut pga måste veta hur det går med allting. Så det gjorde jag.

Och, ja. Angelini fick ihop det hela till ett rätt tillfredsställande slut, det tycker jag nog. Och Witch's Pyre var bättre än Fire Walker. Ännu kvarstår ganska mycket hanterande-av-Lily-som-praktisk-pryl-som-måste-beskyddas men hon återtog en hel del av initiativet hon hade i första boken.

Det jag gillar är att jag dels får reda på hur monstren woven kom till och hur de funkar, dels att de får en stor och viktig roll i hur det hela slutar. Jag gillar också att läsa om de olika versionerna av Lily, hur hon är lik sig själv men ändå inte beroende på vilken värld hon kommer ifrån. (ja, det verkar trassligt men ger sig när man läser trilogin...)

Dock är det trots att hela boken är actionfylld ganska segt att läsa. En del av det beror på allt detta uppräknande av var alla personer befinner sig och vad de gör, som oftast inte alls är viktigt för berättandet utan mest känns som ett märkligt tvångsredovisande. Ungefär att "Lily och Rowan gick iväg för att prata med Toshi. Tristan och Una gick för att äta medan Caleb och Breakfast satte sig för att laga ryggsäckarna." Jag är så helt ointresserad av allt detta och det stoppar upp läsningen gång på gång.

En annan grej jag inte gillar (som jag för övrigt känner igen från Nemesis, avslutande boken i Angelinis Starcrossedtrilogi) är hur huvudpersonen blir alltför allsmäktig. Visst, hon ska utvecklas och bli starkare i sin magi - men det blir lite overkill när hon kan teleportera hela arméer och ge övermänsklig styrka åt tusentals soldater åt gången.

Och det här med att hämta styrka genom att bli bränd på bål? Jag vet att det är bärande för hela storyn, men jag gillar det verkligen inte. Avskyr det, faktiskt. Kunde hon inte bara stå bredvid brasan och nöja sig med det? Gah!

Så, OK. Men inte mer.


Titel: Witch's Pyre
Serie: Worldwalker Trilogy #3
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2016
Förlag: Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

tisdag 10 januari 2017

A Christmas Bride

Trots att jag inte på något sätt gillade den där wimpy Gerald i A Precious Jewel var jag ändå tvungen att läsa denna A Christmas Bride. Tvungen som i "måste-läsa-alla-böcker-i-en-serie-och-i-ordning-vill-inte-tänka-på-vad-det-säger-om-mig-som-person" och tvungen som i "meh!-måste-ju-veta-hur-det-går-för-alla-kärleksparen-ju!". Ni hör - helt tvingande skäl. Och de som ska bli kära i varandra i julbrudsboken är storebror till rädda-pudel-tjejen i The Famous Heroine, och styvmor till gnäll-Gerald från A Precious Jewel.

Alla ni som läst A Precious Jewel (ja, ni är så många att ni får ställa upp er i kö, börja i hörnet där tack) vet att en stor del av Geralds lidanden hade sitt ursprung i att hans styvmor (som vid det tillfället var kanske 25? och Gerald själv var sisådär 18) visade brösten för honom. Denna otänkbart syndfulla kvinna har sedan dess levt i sus och dus ute i Europa, på numera avlidna makens pengar. Hon har en "throaty voice" och som alla vet innebär det en överväldigande begivenhet på sex. Hon har dessutom generösa former, och klänningar som gärna avslöjar dessa former. Hon heter Helena, och första gången hon träffar Edgar Downes drar hon raskt hem honom till sitt sovrum och har sex med honom hela natten.

Jaha. Hoppsan. Är inte det lite....eh, vågat för en rosenkindad romance av den här typen?

Jodå. Stämningen mellan de (inte helt, de är närmare 40 bägge två) unga tu är sedan lätt pinsam.

Och som det ska vara så finns det förstås en hel del hinder för att de sedan ska förklara varandra sin djupaste och äkta kärlek på juldagen med det perfekta snöfallet och allt. Helena har ju den där visat-bröst-grejen. Edgar har ett svårt underdog-komplex att slåss med. Det är ju så att hans pappa har tjänat ihop sin egen förmögenhet på affärer. Åh, the horror! Och själv är han utbildad till advokat, och har dessutom jobbat som det ett antal år innan han nu tagit över faderns affärsimperium. Det faktum att han jobbar, att han faktiskt ägnar veckodagarna åt att gå till jobbet är direkt löjeväckande i de fina salongerna i London där hans far tycker att han nu bör ta sig en fru. Han har välsittande kläder, rätt språk och uppför sig som han ska - men han kan aldrig bli helt rätt och aldrig En Av Dem. Det är jobbigt för honom.

Nå - pappsen har dock beordrat honom att hemföra en fru med någon slags adelstitel och gifta sig med henne helst före jul. Blir pappsen glad när Edgar kommer dragandes med en medelålders änka med throaty voice och urringade klänningar? Va?

Detta är inte heller en av Baloghs bättre - men avgjort mycket bättre än A Precious Jewel.


Titel: A Christmas Bride
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997, nyutg 2012
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Så här såg Signet-utgåvan från 1997 ut. Mer julig... !

måndag 9 januari 2017

Fyren mellan haven

Frustrerande skulle jag vilja sammanfatta den här som. Ungefär första halvan tyckte jag var rätt frustrerande seg att läsa - andra halvan var så frustrerande omöjlig och hopplös för alla inblandade att jag var nära att gnaga i skrivbordskanten. Ändå läste jag klart hela boken. Och ändå är mitt intryck efter avslutad läsning att det är en rasande bra bok, det här.

Rasande bra eftersom det den handlar om är livet, och om hur komplext allt är, och om hur allt hänger ihop och leder till vartannat och det är svårt att sätta fingret på när "allt började". Jag skulle vilja säga att det som händer i Fyren mellan haven kanske kan ha sitt ursprung i första världskriget. Eller kanske i stället i människokroppen och dess förmåga eller ibland oförmåga att skapa nya människor?

Och rasande bra eftersom personerna den handlar om är intressanta. Jag tycker inte särskilt mycket om någon av dem, eller särskilt illa om någon av dem heller - de är komplexa och mycket mänskliga. Ingen ond, ingen god, och alla bara helt fast i en omöjlig situation.

Tom har överlevt första världskriget (till skillnad från de flesta av dem han slogs tillsammans med), och försöker läka sin själ genom att arbeta som fyrvaktare. Han träffar Isabel. De gifter sig och bor sedan helt ensamma på ön Janus Rock, en halv dagsresa med båt från fastlandet. Isabel vill ha många barn - men får bara missfall. När så en liten båt spolas upp på stranden med en död man och ett levande spädbarn tycker hon att det är ett tecken från Gud att hon och Tom ska ta hand om barnet och låta resten av världen tro att det är deras eget (eftersom hon alldeles nyligen varit gravid).

Men barnet trillade inte ner direkt från himlen. Det är eftersökt och sörjt, och det är när Tom och Isabel förstår det, och vem som sörjer, som allting blir så omöjligt.

Som sagt: en frustrerande bok, men en mycket bra bok.

Titel: Fyren mellan haven
Författare: M.L. Stedman
Originaltitel: The Light Between Oceans
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2014
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 januari 2017

Mamma är bara lite trött

Jag läste den här boken i en enda lång sittning, som började vid frukostbordet och slutade i läsfåtöljen efter midnatt. Jodå, mat och familj hade inträffat längs med vägen, men det var en av juldagarna så all möjlig tid kunde läggas på läsning. Som jag sögs in! Som jag kände igen mig!

Fast inte i allt. Hade jag känt igen mig i allt i Minnas liv hade jag också gått in i väggen, som hon gör. Men småbarnsåren... den där eviga känslan av att aldrig komma ikapp, känslan av att alltid ha glömt något viktigt, det där att ligga vaken på natten och älta allt det som måste hinnas eller som inte får glömmas. Alla skrynkliga lappar om viktiga saker som plockades upp ur skolväskorna, eller lapparna om magsjuka på dagis, eller hysteriska göra-förbannad-matsäck-till-skogsutflykten-som-glömts-bort-på-2:45-minuter, eller detta eviga eviga mamma-mina-gympaskor/gummistövlar-klämmer-i-tårna-nu, eller hinnandet till föräldramötet/konserten/avslutningen. För att inte tala om körandet till simskolan, dansen, scouterna och allt vad det är. Eller vabbandet. Eller oron över varma pannor eller mamma-jag-har-ont-i-magen.
Jag är på andra sidan småbarnsåren nu, och kan meddela att en tonårsförälder inte vabbar lika ofta, inte behöver göra matsäckar - men oroar sig precis lika mycket fast över andra saker än varma pannor.

Hoppsan vad jag gled iväg från boken och in i mitt eget liv. Men det är så den gör med en, den här boken.

Det är mycket jag vill säga till Minna att hon ska strunta i för att få mer tid till sig själv och till att orka njuta av livet. Men det är klart att hon egentligen vet det - hon hinner bara inte göra något åt det. Och så är hon väldigt låst vid vad alla andra gör och tycker, och vad som förväntas, och allt det där duktiga. Klart hon ska hinna springa och gå på yoga och testa nya chiafrödieten och ta ett fadderbarn och baka bullar till föräldramötet och inte ha hängmage över troskanten och så lägga upp glassiga foton på allt det hon lyckas med på sociala media? Alla andra verkar ju fixa det? Även de som har fler barn än hon själv? Klart att bästa vännerna med jämna mellanrum ska bjudas på middag med fräscha menyval och fin dukning? Även om middagens samtal mest verkar vara skryt om vem som har lyckats bäst. Även om det kostar åtskilliga nätters sömn för ältande om vad den där fräscha menyn ska bestå av och när det ska hinnas lagas och fixas...

Varför tror vi att vi måste göra allt detta? Om vi inte hinner? Om vi inte mår bra av att försöka hinna allt? Varför struntar vi inte bara i allt det som alla andra verkar kunna göra och gör det vi själva mår bra av? Det är så lätt att se på Minna i den här boken, och på alla stressade människor som är som henne, och tycka att "jamen släpp allt det där, och måste verkligen dina barn gå på alla aktiviteter?" - men när det sen handlar om en själv är det inte så lätt att säga stopp. Det är en stress att göra det också, att behöva ta strider och försvara sig för att man säger nej till det alla andra verkar göra.

Åh, den här boken ger verkligen tankar. Kanske kommer jag att bli en pest för min omgivning nu, som predikar "släpp! ta det lugnt! du behöver inte!"? (eller så lägger jag bara upp en bild på mig själv på fb där jag skriver "kolla så avslappnat JAG har det då?" och stressar därmed upp andra ännu mer...)

När jag läste Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer drogs jag in i boken på precis samma sätt, läste ut den på samma sträckläsande sätt och kände igen mig själv i massor då också, fast den handlade om helt andra saker. Jag upptäckte nu att det finns en bok till av henne som jag inte läst: Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Den tänker jag ge mig på nu, och blir det samma sträckläsningsfenomen igen är det bara att konstatera att jag har en ny favoritförfattare.


Titel: Mamma är bara lite trött
Författare: Sara Beischer
Utg år: 2016
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här eller här

tisdag 3 januari 2017

Kungadottern

Jag har läst så mycket gott om trilogin om Turid att jag var tvungen att testa den själv. Det fick bli ljudbok i bilen på väg till och från jobbet. Tyvärr kan jag säga direkt att jag inte gillade uppläsaren pga säkert inga vettiga anledningar alls mer än att jag inte gillade hur hon förställde rösten för att göra mansrösterna. Det där med ljudboksuppläsare är svårt. Kanske färgar det för mycket vad jag sedan tyckte om själva boken?

Vi får följa Turid under vad som bör vara ungefär ett år, och när boken börjar är det med en Turid som ungefär stampar med foten i marken och säger att "jag vill  inte gifta mig, vill inte, vill inte!". Under året växer hon och inser att det där giftermålet är nödvändigt vare sig hon själv vill det eller inte, att hon inte är sin egen utan tillhör sitt folk och måste göra det som är bäst för detta folk. Alltså ett strategiskt giftermål.

Året innebär också svält, sjukdom och sorg. Och så det att Turid lär av sin fostermor att bli völva, att kalla på gudar och leda blot och sånt där, iförd rätta kläderna och med rätta attributen. Dessutom har hon från sin mors sida ärvt förmågan att kunna lämna sin kropp och gå i andevärlden, och detta lär hon sig också att hantera under året.

Det är alltså en hel del som händer i Turids liv, och med dem som finns nära omkring henne. Ändå fastnar jag inte, tycker aldrig särskilt mycket om Turid, gäspar mest när hon trampar på andelandsvägen och blir inte intresserad av relationerna mellan Turid och Sten, eller mellan Turid och Ingeborg, eller några relationer alls. Vilket jag nog borde ha blivit för att gilla boken.

Ja, den är välskriven, och ja, den är välunderbyggd och både värld och detaljer känns gedigna och trovärdiga. Men för mig drar det farligt nära att vara redovisning av vikingagrejer mer än liv, händelser och driv. Så här gör vi tyg på vikingatiden, så här blotar vi, så här trodde vi på andevärld och våra gudar, så här såg Hedeby ut .. som sagt: trovärdigt och intressant på sitt sätt men inte så att jag andlöst fastnar och är där.

Titel: Kungadottern
Serie: Sagan om Turid #1
Författare: Elisabeth Östnäs
Ljudbok - uppläsning: Alexandra Drotz Ruhn
Utg år: 2016
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här

måndag 2 januari 2017

A Precious Jewel

I The Ideal Wife jag roade mig med att läsa häromdagen så finns en viss sir Gerard Stapleton med i en biroll. Han är god vän till den rike earlen med skrattgrop, och envisas hela boken igenom med att tjata om hur dumt det är med bröllop och att äkta fruar bara är till besvär, och att han själv minsann ska leva som ungkarl i hela sitt liv och möjligen ha en eller annan hålldam för nöjes skull. Dock mår han rätt dåligt i slutet av den boken eftersom hans hålldam har lämnat honom för att gifta sig med någon annan, och man förstår att den där hålldamen nog var rätt viktig för honom ändå. (ja, han tar rätt stor plats i The Ideal Wife, så birollsinnehavare han är)

Mary Balogh skriver på sin hemsida om A Precious Jewel att hon kände att Gerards och Priss historia behövde berättas, men att den var svår. Hur få till ett lyckligt äktenskap med en adelsman och hans älskarinna, en prostituerad kvinna? I den tidens England?

I A Precious Jewel backar vi i tiden (vilket alltså innebär att händelserna i The Ideal Wife händer i bakgrunden, och att skrattgropsearlen och hans idealfru har fått birollerna i stället) ungefär ett år. Sir Gerard kommer till sin vanliga bordell och upptäcker att hans vanliga flicka är sjuk och att han får testa en ny flicka: Priss. Hon lägger upp sig på sängen och gör som hon blir tillsagd (ligg still och låt mig göra det jag ska) och gör tydligen det så bra att Gerard återvänder till henne tre gånger i veckan som trogen kund. Han är mycket för fasta rutiner.

När Priss så har blivit illa behandlad av en annan kund blir Gerard så upprörd att han tar henne till sin privata hålldam, skaffar ett hus åt henne och har tillgång till henne 24-7. Hon är nöjd eftersom hon numera bara har en man som besöker henne, och Gerard är bra att ha att göra med. (ja, och så ligger hon gärna och drömmer om hur det skulle vara att ha honom som äkta man och med ett gemensamt hem... men sådana är förbjudna tankar och inte för såna som hon) Fortfarande sker dock allt förstås på Gerards villkor - han är ju arbetsgivaren och kan bestämma allt, typ att Priss inte får gå utanför huset utan sällskap. Han beskyddar henne, gudbevars, och är hon snäll tar han med henne på roliga saker som utflykter i Kew Gardens och kanske till något museum.

Egentligen är Priss Priscilla Wentworth från en fin familj, men har blivit fråntagen allt hon äger och har och blivit tvungen att prostituera sig för att överleva. Typ. Hon är alltså fin och respektabel egentligen, läser många böcker, skriver dikter, spelar piano och annat ladylike.

Det är inte ofta det händer att jag blir irriterad när jag läser Mary Balogh, men här blir jag det. Hela förhållandet är så totalt på denne Gerards villkor - och visst, det förklaras av den där anställd prostituerad-grejen. Men Gerard själv är en sådan gnällig wimp som Det Är Synd Om. Orättvis pappa, övergiven av sin mamma, varit synd om hela livet, och nu är det synd om honom så fort hans fasta rutiner i tillvaron rubbas. Han ska daltas med och ska alltid få sin vilja fram (och ska ändå förstås som en försynt och vänlig person) och jag blir helt tokig. Hur Priss kan bli kär i denna gnälliga karl övergår mitt förstånd, och därför sitter jag bara och irriterar mig.

Jag tycker ju om historisk romance, men när jag läser det ingår jag liksom ett slags kontrakt på att tillfälligt släppa förnuftiga tankar på jämställdhet och normalitet, nutid och normala karaktärer. Jag söker lycka i skrattgropar och barbröstade män och flyr verkligheten. Men den här boken spräcker den där bubblan och jag börjar invända mot precis allt. Och då blir boken så ful.

Titel: A Precious Jewel
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993, nyutgåva 2009
Förlag: Bantam/Dell
Köp den till exempel här eller här