torsdag 19 oktober 2017

Queen of the Night (The Revanche Cycle, book 4)

Fjärde och avslutande delen i The Revanche Cycle och det är ett bra avslut. I det närmaste alla trådar knyts ihop, och de som inte gör det hänger vad jag nu förstår lite ihop med författarens övriga böcker. Kanske jag läser vidare i dem, fast de lär vara mer urban fantasy om jag fattar det rätt. Men det hade varit intressant att få veta lite mer om en viss lönnmördarorder med beslöjade kvinnor med onaturligt långa fingrar.

Bra, alltså, men det är inga nya personer eller sanslöst spännande avslöjanden som görs, utan det handlar bara om att reda ut alla hämnder och intriger och maktkonspirationer och ondskefulla planer som hopat sig i de tre tidigare böckerna. Som jag skrev redan om bok 2 och 3 kunde jag känna mig lite trött på att folk i de här böckerna inte verkade kunna slappna av och leva normala liv utan att alla, alla, verkade leva genom intrigmakandet och det ondskefulla gnidandet av sina händer över förtjusning över listiga planer. Nu fick jag alltså läsa om vilka som var listigast, vilka som överlevde och vilka som dog (spektakulärt eller inte), vilka som raskt bytte sida till det vinnande laget och vilka som Faktiskt Fick Varandra Och Levde Lyckliga I Alla Sina Dagar (jomen, faktiskt...).

Och nu är det så att jag inte längre kan skriva om vilka personer som är med i den här boken, eftersom redan det skulle spoila handlingen i de tre föregående böckerna där det dör folk till höger och vänster och då vill man inte veta vilka det är som inte redan hunnit dö pga alla kan räkna och uteslutningsmetoden och allt det där. Och det är klart att ni vill testa att läsa från början, med Winter's Reach? Om ni är fantasyintresserade som vill läsa om intressanta karaktärer, politiska intriger blandat med svart magi och häxor, allt i renässansmiljö? Klart ni vill.


Titel: Queen of the Night
Serie: The Revanche Cycle #4
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2016
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige men till exempel här

onsdag 18 oktober 2017

Övergångarna

Åh, den här gillade jag! Jag läste den i ett svep, och kunde inte slita mig pga spännande. Men inte bara spännande - här finns mycket mer att tycka om, som till exempel Anton, och hur hans förhållande till morfar verkade ha varit fram till när morfar nyligen dog. Varannanveckasbarn som Anton är har morfar varit hans fasta punkt i tillvaron, dit han gått efter skolan och fått middag och hjälp med läxorna. Riktigt engagerad hjälp, där morfar har berättat, hämtat böcker, visat, brytt sig. Inte konstigt då att Anton på begravningen väser fram ett "hur fan hade du tänkt att jag skulle fixa skolan nu då?" åt morfar där i kistan. Gråta kan han inte, men livet utan morfar är ett svart hål, eller som att en svart orm ringlar sig inne i bröstet.

På begravningen, och kort efter, är det olika människor som tar kontakt med Anton och säger att de kände morfar, men Anton har aldrig träffat dem förr. Det verkar som att morfar hade hemligheter, och att de här människorna tror att Anton vet det morfar visste. De vill att han ska berätta var morfar ska ha gömt undan en person, eller att han åtminstone har fått ledtrådar av morfar till var den här personen kan finnas. Dessutom verkar de tro att Anton nu ska ta morfars plats och göra vad det nu var morfar tydligen gjorde. Men Anton varken vill eller kan, och han tycker de verkar helt galna allihop.

De påstår nämligen att morfars död inte var någon olycka. Att morfar var jagad av någon slags säkerhetspolis? Dessutom yrar de om att morfar nu finns i Verdisia, landet dit alla kommer när de dör. Men hallå? Verdisia är ju landet morfar och Anton fantiserade ihop när Anton var liten? Det finns ju inte. Inte på riktigt. Eller? Tydligen ska det råda hemska förhållanden i det där Verdisia nu, med diktatur, och med människor som fråntagits sina minnen och får jobba som slavar. Och att den där säkerhetspolisen kommer därifrån, och personen morfar tydligen gömde också gjorde det. Fast de är döda allihop. De är övergångare. Och när Anton snart själv både får se, träffa och bli jagad av övergångare så förstår han att det är på riktigt, alltihop.

Även om övergångarna väl kan sägas vara spöken så är detta inte en läskig bok på spöksättet. Säkerhetspoliserna är otäcka, men mer på vem-som-helst-kan-vara-säkerhetspolis-krypiga sättet. Det är mer urban fantasy (med mängder av stockholmsreferenser, och lite från Skåne också), fast allra mest är det ett riktigt, rejält äventyr, med jakter, ledtrådar, hemligheter som avslöjas. Plus att det alltså får plats ett antal intressanta karaktärer. Faktiskt var det så att när jag började skriva om den här boken kom jag på hur mycket den rymmer av detaljer, personer, handlingar och miljöer - men det tänkte jag absolut inte på när jag läste. Det är nämligen en mycket välskriven bok, som direkt drar in dig i Antons liv, och allt som händer känns konstigt nog ganska logiskt trots att det handlar om sånt som verkligen inte borde finnas.

Stora plus för detaljer som polsktalande lastbilschauffören, blåhåriga tjejen, FantasticArt (var faktiskt tvungen att kolla om det fanns på riktigt...) och så förstås de motorcykelburna änglarna. Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa en fortsättning om Verdisia!


Titel: Övergångarna
Författare: Andreas Kundler & Lisa Linder
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

måndag 16 oktober 2017

Gemina

Jag verkligen älskade första boken i den här serien, Illuminae, och mina förväntningar inför Gemina, bok 2 i Illuminae Files, var läskigt skyhöga. Det var knappt att jag vågade börja läsa den.

Men... typ 18 sidor in i boken, dvs några memon, mail och "domstolsprotokoll" senare kom det som sades vara inscannade sidor från Hanna Donnellys journal, "note the bullet hole, bottom right-hand corner" (enligt vidhängade "briefing note")(och på nästa sida påpekas också i en briefing note att "Yes, that's a bloodstain around the bullet hole down there")(eeehh.... får man veta varför Hannas dagbok har ett blodigt kulhål i sig?)(jadå, det får man). Och jag var säker: Så Himla Bra. Igen! Hanna Donnelly skriver inte journal, nä, hon tecknar den. (och lite kul är det att det är Marie Lu som gjort just det inslaget i den här boken) Och här är bilder på en sur tonårstjej som har hamnat i universums tråkigaste avkrok med iiiiiiiinget att göra, bara såååå tråkigt och med en pappa som nästan aldrig har tid med henne (eftersom det är han som är rymdstationen Heimdalls big boss). En ljuspunkt i tillvaron är dock pojkvännen Jackson som är såååå snygg.

Hanna ska på fest på kvällen, och har lovat sina vänner att hon ska fixa med några gram av dust för att det ska bli åtminstone lite kul. Detta dust köper hon av sin droghandlare Nik Malikov, som inte är särskilt gammal men ändå har hunnit med både det ena och det andra på sin kriminella bana. Inte mycket att välja på kanske, när pappa och farfar och hela tjocka släkten är skurkar och banditer allihop.

Sicken tur att Hanna och Nik har smugit sig undan för att smussla med droger... eftersom rymdstationen blir invaderad av Mycket Effektiva Hep-Hep-Hep-soldater under den där festen. Hänsynslösa, kalla och mordiska soldater, som skjuter ner ungefär allt de ser. Det kunde ju ge panik och spänning nog, men utöver detta kommer det också lös några slags spindelmaskliknande aliens på rymdstationen som lämnar människor som tomma skal efter sig. Och... ja, så har vi det där maskhålet i rymdstationens mitt, som är lite buggigt. Typ. För att inte tala om att stationens samtliga datorsystem verkar invaderade av något virus som sjunger efterhängsna poplåtar.

Hur hänger detta ihop med det som hände i Illuminae då? Jo, det är liksom till rymdstationen Heimdall de överlevande i Illuminae är på väg för att räddas och informera universum om attacken på den där lilla gruvplaneten Kady och Ezra bodde på. Heimdall är målet, tryggheten och lösningen... och Heimdall kan väl sägas ha vissa interna problem för närvarande.

Jo.

Jag älskade Illuminae. Jag älskar Gemina. Lika mycket. Kanske ännu mer. Det här är genialt, spännande och helt fantastiskt.

Nu är det bara att sätta sig ned att vänta. Avslutande delen i trilogin heter Obsidio och ska komma ut i mars nästa år. Mars! Nästa ÅR!? Som om inte vintern vore lång nog ändå??

Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

lördag 14 oktober 2017

The Crimson Fairy Book, OCH The Lilac Fairy Book, OCH... allihop!

Åh, jag är så himla glad!

Jag tittade in på Projekt Gutenberg där man kan hämta hem gratis e-böcker eftersom de är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller. Jag vet ju om att det finns, det där projektet, men glömmer det ändå oftast eftersom jag mest läser nyare böcker. Men nu var jag på jakt efter P.G. Wodehouse, och jadå, jag hittade en hel del där av honom, bara att lasta rätt in på min Kindle.

När jag var där kom jag på att jag kunde kolla efter sagosamlingar. Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo där jag skrev om min kärlek till gamla dammiga samlingar med folksagor, och blev då sugen på att gå in i den där sagoskogen igen. Alltså kollade jag nu efter bröderna Grimms sagosamlingar på Projekt Gutenberg - och jadå, det fanns!

Hm... jag kanske skulle passa på att kolla efter alla de där som jag funnit vara de allra bästa sagosamlingarna? Andrew Langs böcker, alla med olika färger i titlarna (Den brandgula sagoboken, Den gröna sagoboken osv) som är så svåra att få tag på nuförtiden. Jag sökte... och JA! DE FANNS DÄR! Allihop!

Så nu är de allihop inlagda i min Kindle. Det kommer nu att bli en höst och vinter fyllda av folksagor för just den här bokbloggaren. Tjohooo!!


fredag 13 oktober 2017

Equilibrium

Vilken otroligt vacker bok detta är! Framsidan först, som verkligen lockar till läsning (jag kunde inte hålla mig många dagar sedan jag fick den i min hand), men också innehållet: Porto du Luando, tygmönstren, tatueringarna, beskrivningarna av maten de äter. det faktum att det är personligheter som blir kära i varandra oavsett kön... Jag läste raskt igenom och gillade den mycket även om jag har några invändningar.

Det jag först och främst gillar allra mest med boken är miljön, och alla detaljer som får Porto du Luando levande för mig. Husens klara färger, marknaderna och gatuförsäljarna, att det spelas musik överallt, karnevalen när alla verkar festa loss, djungeln utanför staden med hus på styltor och livsfarliga djur... jag är där. Det är så bra! Och språket boken igenom glimrar och flyter fram.

I centrum för all denna färg och musik står Ari, och Aris utveckling. Ari är kemist (och hur ofta får kemister vara huvudpersoner i böcker?) och en mycket duktig sådan. Klart att "välsignelsen" hjälper, välsignelsen som hjälper Ari att liksom kunna gå in och se molekylerna, hur de är uppbyggda och hur de reagerar med varandra. Men Ari måste lämna sitt kemistliv och fly hals över huvud när välsignelsen med katastrofala följder plötsligt verkar bana väg för "kraften". Den kraft som för några år sedan förstörde Aris brors liv. Och inte bara hans... även Aris liv förändrades. Ska kraften ta över Ari nu? Eller kan den bemästras? Och hänger kraften och välsignelsen verkligen ihop? Här finns en riktigt otrevlig människa som heter Janos, som Ari stöter på ganska omgående i Porto du Luando. Janos vill, måste, få veta hur det hänger ihop med kraft och välsignelse, och han skyr inga medel för att ta reda på hur. Experiment, försök på djur och människa... plus det att han verkar inblandad i all annan kriminalitet i och utanför Porto du Luando.

Kriminalitet, ja. Här finns gott om det, och smuggling, och uppgörelser mellan kriminella gäng, och konkurrens mellan olika teater/nöjesinrättningar, och så förstås kriget som hotande hänger över allt det andra. Det händer mycket i den här världen. Och det är nu vi kommer till mina invändningar: jag tappar bort kärnan med Ari, kraften och brorsan i allt det andra. Boken myllrar av fantastiska idéer, men de skriker så mycket allihop att jag inte hör det jag mest vill höra.

Det här med att alla människor är tatuerade, och att tatueringarna är kopplade till identitet och genus är en alltigenom fantastisk idé - men jag hade velat att den hade fått bre ut sig i en egen bok. Här läggs de olika tatueringarnas färger, mönster och komplikationerna det för med sig ovanpå det med välsignelse, krig och kraft och de bägge skymmer varandra. Ari är ett irisbarn - sååå intressant, men jag får inte veta så mycket jag vill om det här, det är liksom inte färdigt. Ändå blir det för mycket om det tillsammans med Aris andra utveckling.

Och jag förstår och gillar att Ari hamnar i varieté/cirkusmiljön eftersom det funkar så bra med det här med att hitta och bemästra kraften - men för mig blir det för mycket cirkus, föreställningar, inlärning av trick. Desto mer gillar jag när Ari går till sjöss och får stå och pumpa läns under en rykande storm, men fartyget och dess fascinerande besättning försvinner alltför snart i allt det andra och jag tycker det är synd. Jag som läsare har liksom investerat intresse och engagemang här som inte betalar sig, liksom när jag lär känna den intressante Nemander som sedan också i det närmaste försvinner ur handlingen.

Sammantaget är det här för mig en bok som är bra, men vars separata delar är så bra var för sig att de skymmer varandra, och som jag helst hade läst mycket mer om men i egna böcker. Så, Anna Jakobsson Lund - jag älskar det du skriver, men jag vill att du brer ut dig mer samtidigt som du kammar ut härvan lite.


Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2017
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 10 oktober 2017

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det var en kille i femman som var inne och lånade den här av mig i skolbiblioteket häromdagen. Redan dagen efter lämnade han tillbaka den:
- Du bad ju mig berätta om jag gillade den?
(det hade jag nämligen, jag hade inte hunnit läsa den själv än men sneglat ett par gånger åt den där den stod i hyllan för läskiga böcker)
- Ja, gjorde du det?
- JA. Den var jättebra. Verkligen! Du måste också läsa den!
- Ja, det ska jag nog. Vad var det som var så bra med den?
- Jooo... den var spännande. Och rolig. Och... eh... spännande. Och bra! Och spännande och rolig på samma gång. Lovar du att du läser den?

Klart jag gjorde, efter denna vältaliga bokrecension. (killen kom dessutom tillbaka redan dagen efter och kollade om "jag hade läst den än?") Och jag gillade den också. Väldigt mycket, faktiskt! Och, OK, den var rolig (att sätta fast blodiga ben och armar som trillat av med hjälp av synål, tråd och kardborrband??) Men mest läskig. Dock fick jag säkert inte rysningar av samma saker som killen i femman fick. Nej, det läskiga för mig var hur synd det är om Lilla Hon, hur ensam hon är, hur elaka de andra barnen är mot henne, hur ingen av de vuxna ser henne, hur inte ens bokens författare låter henne få ett eget namn...? Och så slutet. Nä, jag vill inte spoila, men: Va? Näää....?!

Nå. Det roligaste Lilla Hon vet är att hoppa runt bland färggranna kuddar och samtidigt äta bokstavskex och vissla. Då känner hon sig helt trygg. Det finns annars så mycket hon är rädd för. Alltså skulle hon så väldigt, väldigt gärna vilja vara i skolans kuddrum och hoppa bland kuddarna där. Men det får hon inte för de andra barnen. Istället roar de sig själva med att skrämma upp Lilla Hon med spökhistorier: om lärarinnan som hängde sig på vinden, om flickan som sprang inne på syslöjden, snubblade och fick en sax i hjärtat, om andra på skolan som dött häftiga och spektakulära dödar och som förstås alla går igen och spökar. Det är ju så roligt att skrämma upp Lilla Hon! Sedan skrattar alla barnen åt henne så de håller på att kissa på sig. En dag när de har tråkigt kommer de bästa grejen: de säger åt Lilla Hon att hon kan få komma in i kuddrummet en liten stund, om hon bara vågar gå upp på skolans vind först. Vinden, där den där hängda lärarinnan alltså spökar. Lilla Hon är så rädd, så rädd... men att få komma in i kuddrummet åtminstone en liten stund? Hon vill ju så gärna få komma in där, och äntligen få känna sig trygg.

Hon vågar gå upp på vinden. Varpå de andra barnen låser in henne. Och glömmer bort henne.


Titel: Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Författare: Lena Ollmark
Illustrationer: Per Gustavsson
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 oktober 2017

More Than a Mistress

Den här läste jag på kvällarna under bokmässan, och rolig Balogh-romance var verkligen perfekt då och precis vad min utmattade själ klarade av och ville ha.

Vi har en hertig (förstås) med dåligt rykte (också förstås) som står i begrepp att utkämpa en duell i Hyde Park i gryningstimmen så som det bör vara. Den som utmanat honom är en bedragen äkta man - hertigen är bedragaren. (ja... förstås. Ryktet var ju dåligt.) De går ifrån varandra de stipulerade antal stegen, vänder sig om och... en kvinna skriker "stopp!". Hertigen skjuter i luften, bedragne äkte mannen skjuter hertigen i benet och alla blir arga. Så här ska det inte gå till. Vem skrek? Vem blandade sig i gentlemannagrejer?

Jane Ingleby var det, på väg till jobbet i en hattaffär. Hon tyckte helt enkelt det var väldigt idiotiskt med duellskjutande och onödigt dödande och försökte därför avstyra det. Och nu när alla ska stå och skälla på henne för att hon skrek kommer hon dessutom att komma försent till jobbet. Och det vill hon inte, för då kan hon nog mista det. Hon är ny på jobbet, nämligen. Egentligen gömmer hon sig i London eftersom hon är efterlyst för mord.

Hej och hå.

Nu tar vi och parar ihop den där duellerande-hertigen-med-dåliga ryktet med den eftersökta mörderskan. Blir det bra? Oh, ja. Mycket bra. Jane Ingleby är nämligen väldigt, väldigt bra på att ge svar på tal, och att inte bry sig ett dyft om att hertigen (Jocelyn Dudley, Duke of Tresham) är förnäm och bra på att ge order. Hon skäller på honom - och han försöker vara högfärdig tillbaka. Det blir väldigt roliga dialoger, det blir det. Och jag njuter.

Titel: More Than a Mistress
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2000
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här