onsdag 18 april 2018

Populärmusik från Vittula

Jag tyckte så väldigt mycket om att lyssna på när Mikael Niemi läste upp sin egen Koka björn att jag raskt fortsatte med den här, Augustprisvinnaren och Niemis romandebut. Jag vet att jag började läsa den då ungefär när den kom men fastnade inte. Men nu! Uppläst av författaren! Alldeles, alldeles perfekt!

Jag får höra om hur Matti växer upp i Pajala under ungefär 60- och 70-tal, blir vän med Niila, blir osams med sin syster när han olovandes lånar hennes skivspelare för att lyssna på "rosk and roll musis" och sedan blir sams med henne igen när de gång på gång spelar singeln som känns som en spark i magen. Jag får höra i detalj om de släktfejder som kan uppstå när ett testamente ska läsas upp, om hur en bastutävling går till, om hur en tonåring (också i en bastu, såklart) av sin far ska få sig till livs det Allvarliga Samtalet Om Livet och det inte alls handlar om sex och sånt som han kanske trodde (nej, utan i stället om vilka familjer man är sams med och inte sams med sedan decennier tillbaka). Om hur mycket som bör ätas på kalas för att inte värdinnan ska börja gnälla om otacksamhet. Och om hur mycket det dricks. Det dricks och det dricks och det dricks och jag mår nästan illa av att höra det bara. Spriten blir jag inte sugen på - däremot blir jag rätt sugen på att få lite handfasta exempel på alla dessa osande tornedalska svordomar.

Detta är en mycket spretande bok som fylls av episoder, löst sammanhållna av att de är olika nedslag i Mattis liv eller att de försiggår i Pajala under en viss tidsperiod. En del av kapitlen tycker jag inte alls om, de när berättandet flyter ut i lätt surrealism och något av drömsekvenser. Men de andra, de när Niemi liksom lyckas sätta allt det tornedalska på pränt - de är faktiskt helt fantastiska. Roliga, ja, men också fulla av människokärlek. Och att höra honom själv läsa om till exempel den där testamentsuppläsningen... det är faktiskt helt suveränt. Vilket språk! Det bubblar av någon slags ömsint humor, det myllrar, är fullt av knutna nävar, fylla och arga människor men ändå: kärlek.


Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2000
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

måndag 16 april 2018

Seraphina

För ett par generationer sen slogs människor och drakar med varandra men nu lever de i en ganska vansklig fred där människor mest misstror och är rädda för drakarna och drakarna inte begriper sig på människor och alla dessa känslor de envisas med att styras av.
Drakarna i den här världen kan förvandla sig till människoform, och se ut precis som människor men ha lite problem med det sociala. (de där jobbiga känslorna och allt som hör ihop med dem). Dock måste alla drakar bära en liten silverklocka på sin axel för att människorna säkert ska veta att det är drakar i människoform de möter. (undantag: forskare vid universitetet)(jag fattar dock inte varför)

Seraphina är halvdrake. Hon borde inte få finnas, och att hon är halvdrake är en stor hemlighet. (fast det avslöjas för läsaren ganska omgående i boken, så ingen spoiler) Hennes lärare är drake, hennes far vill mest gömma undan henne, och så är hon lite kär i prinsen
som dock redan är förlovad med prinsessan (de är bara halvkusiner).

Nu stundar något stort mötesevenemang där freden mellan drakar och människor ska förnyas - men det är många som vill att allt prat om fred ska gå åt fanders, för vem vill egentligen ha förklädda drakar springande runt i stan va? Vavava? I helt oläglig tid inför detta evenemang mördas en prins (inte den Seraphina gillar), och det faktum att hans huvud blivit avslitet tyder ganska mycket på att det är de där lömska drakarna som ligger bakom. Fredsförhandlingarna ligger illa till. Och nu blir vår flöjtspelande och migränplågade unga halvdrake indragen i denna politik och detta mordutredande.

Jag trodde verkligen att jag skulle älska det här, denna underbara kombination av drakar, musik (ja, Seraphina är alltså mycket musikaliskt begåvad och spelar ett flertal instrument) och en intressant huvudperson som rent bokstavligen slits mellan två världar. Men jag fastnar tyvärr inte i storyn, inte heller blir jag särskilt engagerad i karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför - kanske det att drakarna inte är särskilt mycket drakar i bokhandlingen? Att de liksom bara är drakar inom sig, och utåt i stället bär sig åt som lite stelare och korrektare människor, och att fokus ligger på det här med att vara rädd för det som är främmande? Det kan vara intressant att läsa, men det var nog inte det jag sökte just nu. Eller att det blir för mycket Seraphina-luskar-i-politiska-hemligheter och för lite action? Eller att Seraphinas Stora Hemlighet ju avslöjas ganska omgående i boken och att luften sen går ur? Jag vet inte, har ju läst andra böcker där drakar har människoform och ändå gillat. Jag tänker kanske att stackars Seraphinas största fel är att jag läste om henne när jag fick Obsidio i min hand, avbröt drakpartyt för den, och sedan försökte återvända till Seraphinas värld. Allt hade nog blivit sämre i jämförelse, tror jag, men den här var jag lite uttråkad av redan innan jag avbröt den för att åka ut i rymden med Illuminae-gänget. Så: dålig tajming.

Titel: Seraphina
Författare: Rachel Hartman
Utg år: 2013
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

fredag 13 april 2018

Pride and Prejudice - med... eh... marsvin??

Igår var jag på föreläsning på Kulturen i Lund. Paulina Helgeson pratade i nästan en timme om Vem var Jane Austen?, och det var intressant och roligt.

(och Kulturen hade nu utställningen med kläderna från de olika filmatiseringarna av Austen-böckerna - vilket innebär att även jag nu har sett The Shirt, The Shirt, live. Fatta. Stor stund.)

En sak Paulina berättade om som jag bara kände att jag behövde kolla upp för det verkade helt fantastiskt var detta:

A Guinea Pig Pride and Prejudice. 

Jag har ju sett (men ännu inte läst) den där Stolthet-och-fördom-med-zombies, och någon med sjöodjur. Men med marsvin??

Jodå. Det finns en bok som heter så. En mycket förkortad version av storyn, och så med marsvin i huvudrollerna. Här är några bilder från boken, och så nedan till och med en trailer.








Vad väntar ni på? Köp! En nödvändighet i varje människas bibliotek! Det finns även andra marsvins-böcker i serien, Oliver Twist och Romeo och Julia, och så finns det Krig och fred med kaniner (Rabbit Warren Peace). En hel värld med små ulliga ting i stora klassiker. Hade ingen aning.


onsdag 11 april 2018

Obsidio

Nu har den legat på mitt skrivbord några dagar, utläst och saknad. Jag klappar lite på den då och då och har stor separationsångest - när ska jag härnäst få läsa något så bra som den här serien som i och med Obsidio är avslutad? Och jag har något så vansinnigt svårt att få ihop ett inlägg om den eftersom orden inte räcker till. Jag tror jag gjorde slut på superlativen redan när jag skrev om bok ett och två i The Illuminae Files och nu när jag vill tok-älska den här och hylla den till månen och stjärnorna så blir "himla bra" så futtigt.

Jag älskar alltså den här serien. Totalt. Hade fasansfullt höga förväntningar inför sista delen, och oroade mig för att den ju inte kunde bli lika bra som ettan och tvåan  - men det blev den, och är den, och åh, så himla bra (där kom det...) den är.

Innan jag skriver vidare måste jag utfärda en spoilervarning: LÄS INTE VIDARE OM DU INTE LÄST ILLUMINAE OCH GEMINA! (och det ska du, om du inte gjort det!) Jag ska inte skriva mycket om handlingen i Obsidio här men jag kan inte ens skriva om karaktärerna utan att på så sätt spoila handlingarna i bok ett och två. Så du som inte läst: sluta läs nu, greppa Illuminae så ses vi i fancluben sen.

Vi är alltså på väg tillbaka till det Kerenza Kady och Ezra lyckades fly från i första boken. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på, faktiskt. Vid Kerenza cirkulerar den enda slags rymdfarkost som med mumbojumbo-carolinafattarinte-teknologi kan ta dem tillbaka till "riktiga" rymden, den civiliserade rymden där BeiTechs elaka soldater inte kan få härja runt hur som helst. Och med oss på väg till denna promenadseger över lede fi (som är en tränad armé) har vi några tusen flyktingar, en (1) tränad stridspilot, en kapten som egentligen är forskare i teologi (om jag fattar det rätt), några hackertjejer och en annan tjej som är duktig på att spela schack och ta på sig snygga kläder på fester. Och, ja, så en AI som i bokens början har 9% av sin ursprungliga kapacitet. What could possibly go wrong??
Och, ja just det ja: syret och maten på detta rymdskepp är beräknat att räcka till kanske hälften av alla dem som färdas med det.

Mina favoriter i allt detta är:

Artificial Intelligence Defense Analytics Network, alltså AIDAN. Denna AI vars icke-existerande-hjärta står i centrum för hela The Illuminae Files. Jag älskar alla partier där AIDAN är med. Alldeles särskilt när AIDAN är bokens monster. Och vet om det. Och funderar kring det.

(Och.... bilduppslaget som kommer efter att AIDAN säger "I know their names. I know their faces". Alltså. Wow.)

Ella Malikova, som kommer på coola alias som "Agent of Chaos", "Grand Master of Funk", "Mastah of Disastah" och annat, och som gör så vansinnigt avancerade datorintrångsgrejer - men som samtidigt är så sjuk att hon har svårt att lyfta armarna och inte orkar prata.

Kady - för att hon är fortsatt cool.

Nik- för att han också är det.

Och så gillar jag Rhys, som tillhör Andra Sidan fast har rätta attityden, och som har en frisyr som trotsar naturlagarna. Även hans kompanikompis the Duke (som hela tiden pratar om sig själv i tredje person) gillar jag.

De är så många. Det här är så bra. Och... nu är det slut. Tur att författarna skriver och har skrivit mer, både tillsammans och var för sig. Det kommer mer av Kaufman och Kristoff i den här bloggen, var så säker!

Titel: Obsidio
Serie: The Illuminae Files #3
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

torsdag 5 april 2018

Andras döttrar

2002 kidnappades flickan Elizabeth Smart i sitt hem i Utah och levde i något år i fångenskap och under vidriga förhållanden och utsatt för ständiga övergrepp hos någon fanatisk sektmänniska och dennes fru som var minst lika hemsk som sin man och som liksom stod och hejade på medan han våldtog flickan, bägge uppfyllda av någon religiös extas. Till sist hittades den kidnappade flickan av myndigheter och kunde återföras till sitt hem.

Den här boken baseras löst på hennes kidnappning. Här får vi först läsa lillasysterns minnesbild av natten när storasyster fördes bort från hemmet av en okänd man med kniv, sedan berättas vartannat kapitel i jag-perspektiv av mamman till flickorna, vartannat kapitel berättas av Julie själv, den kidnappade flickan, i återblickar till åren hon varit borta. För precis som med Elizabeth Smart så kommer hon alltså tillbaka hem, men i den här skönlitterära berättelsen har hon varit borta i åtta år i stället för ett.

Men hon verkar inte riktigt ha koll på vem hon själv är, och man anar redan i de första kapitlen att Julie heter Julie just nu, men har haft många namn och identiteter de senaste åren. Och mamman börjar alltmer tvivla på om det faktiskt är hennes egen dotter som kommit hem. Visst hinner man förändras mycket på åtta år - men mycket?

Ni som brukar läsa den här bloggen har säkert redan höjt både ett och två ögonbryn, för sådana här böcker brukar det inte skrivas om av mig. Här finns inga svärd, inga drakar, ingen romance och inga dystra framtidsvisioner. Inga kärlekstrianglar, inga talande rymdskepp. Det här beskrivs av förlaget som "psykologisk spänning", något jag i det närmaste aldrig brukar läsa. Men - det här en den bok min bokcirkel valde senast, och man ska ju vidga sina vyer ibland.

Men ungefär fyra kapitel in i boken ledsnade jag och påmindes om varför jag inte brukar gilla den här sortens böcker, eller andra som drar åt BOATS-hållet (based on a true story, även om den här bara ska vara "löst baserad" på kidnappningsfallet ovan). För visst kan det vara intressant det där med hur familjen till ett kidnappat barn mår, hur föräldrarna agerar och reagerar, hur syskon påverkas.Men för mig blir eländesvältrandet för mycket, för jäklar i min lilla låda så synd det är om Julie. Hon är med om allt, och lite till. Det övergrepp finns inte som hon inte utsätts för, och det vidriga levnadsförhållande är inte uppfunnet som hon inte tvingas leva i. Det är samhällets skuggigaste skuggsidor, det är svek och smuts och droger och våldtäkter, elände elände och lite till elände och det som i några kapitel är hemskt och vidrigt blir snabbt alldeles, alldeles för mycket. Även om jag (faktiskt) tog mig igenom hela boken var det ingen långsam läsning med eftertanke jag ägnade mig åt. Nä, det var allt snabbare skumläsning med alltfler djupa suckar. Inte min typ av bok. Inte alls.


Titel: Andras döttrar
Författare: Amy Gentry
Originaltitel: Good as Gone
Översättning: Ing-Britt Björklund
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 april 2018

Endsinger

Så kom jag då till avslutningen i Kristoffs The Lotus War-trilogi. Det är den sortens avslutning som inte lämnar några lösa trådar - det är bra! Det är också den sortens avslutning som tydligen kräver att alla ska slåss, fajtas, spränga, kriga, hugga ihjäl och allmänt stänka blod, hjärnsubstans och inälvor omkring sig. Och det är... alltså, jag har väl inget emot splatter, men det kan bli lite mycket? Lite trist att läsa om så-slog-hon-honom-där-och-då-gick-han-till-motattack-si-och-hon-attackerade-så-och-då-blödde-det-så-mycket-och-då-kom-någon-annan-och-blandade-sig-i-och-ville-slåss-och-meanwhile-på-andra-sidan-slagfältet-hände-det-här.... och ja. Det är nästan alltid så att jag skumläser igenom stridsscener i böcker pga de ger mig inte så mycket, och att avsluta The Lotus War krävde strider och strider och ännu fler strider så det blev en del skumläsande där.

Det är också den sortens avslutning som inte är trygg. Skrivet av den sortens författare som inte drar sig för att ha ihjäl även viktiga karaktärer. Klart man borde ha fattat när han i sin författarpresentation säger att han "doesn't believe in happy endings"....? Men jag... nä. Jag gillar inte det här slutet. Det är ett amen-va-faaan?!-slut. Nog sagt om det, pga spoilerrisken är överhängande. Och jag tycker nog att ni bör läsa den här trilogin, det är den värd. Jay Kristoff växer från lovande till mycket bra till fantastisk, och sedan gick han ju efter Endsinger vidare till att skriva ihop med Amy Kaufman, och då går det hela från fantastiskt till nya dimensioner av bra och fantastiskt i Illuminae Files...

Så: flyger Yukiko vidare på sin åsktiger Buruu i Endsinger? Klart hon gör! Blir Kin högste ledare (First Bloom) för alla i Lotus Guild, hans "Will be" från initieringsdrömsynen han fasat för i alla år? Tja, när boken börjar och han precis har förrått sina gamla "kompisar" i gerillagruppen Kagé så lutar det väl åt det hållet, va? Finns det fler åsktigrar här i världen? Jorå. En del av dem får till och med coola rustningar utprovade åt sig, och tycker det gör dem ännu snyggare. Får Hana reda på varför hennes enda kvarvarande öga är klart rosafärgat? Jepp. Är det bra? Ja, jo, ända tills det går åt fanders.
Hur många sidor kan det sprängas på och hur många liter blod kan flyta i en bok? Jag vet inte, tappade räkningen ganska snart. Kan marken och himlen och vattnet läkas från förgiftningen? Någonsin? Hela landet verkar ju mest bestå av en giftig svart sörja vid det här laget? Och vem eller vad är Endsinger? 

Som sagt: inga trådar lämnas lösa. Svar ges. Sen om det är de svar man ville ha är ju frågan.

Jag kommer definitivt läsa mer av Jay Kristoff, hoppas han skriver många, många fler böcker!

Titel: Endsinger
Serie: The Lotus War #3
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: St. Martin's Griffin
Köp den till exempel här eller här

tisdag 3 april 2018

Just Dreaming

Jag höll på att glömma bort att läsa avslutande boken i The Silver Trilogy eftersom jag var rätt mätt på korridorsdrömvärlden efter bok två. Men jag ville ju ha svaren på allt mystiskt som antyddes i första boken som jag gillade väldigt mycket, så när jag hittade Just Dreaming i lånebokshögen drog jag raskt igenom den.

"Raskt" eftersom det blev en hel del skumläsning. Av allt det som tröttade mig ganska mycket i bok två blev det... mer i den här. Vad hände med alla bra idéer från trilogins början? Vad hände med hotande demoner och märkliga ritualer, vad hände med hela det-är-så-märkligt-vi-kan-träffas-i-drömvärlden-grejen, alltså varför? Jag får ju inga svar! Jag får bara lämpliga avslut för några av karaktärerna, men jag får ju inte veta varför drömvärlden finns, hela grunden för trilogin? Det mest dramatiska som avslöjas är vem som står bakom skvallerbloggen Tittle-Tattle som avslöjar alla skandaler på skolan Liv Silver går på. Jaha? liksom. Sedan är det återigen kapitel på kapitel om vad som händer i de där drömkorridorerna, olika drömdörrar till olika människors drömmar, om hur någon utnyttjar sin förmåga att vandra i andras drömmar till att få dem att ofrivilligt göra konstiga saker på dagarna i något slags vaket gå-i-drömmen-tillstånd.

Alltså. Nej. Jag förstår helt varför den här trilogin aldrig översattes till svenska. Första boken: bra! Andra boken: njae, och tredje boken ett dubbel-njae och stor besvikelse. Kerstin Gier har fortfarande ett spänstigt sätt att skriva och det är fortfarande bra dialoger och mycket humor - men det måste finnas en story som håller ihop det hela också. Faktiskt.

Titel: Just Dreaming
Serie: The Silver Trilogy
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Das dritte Buch des Träume
Översättning från tyska till engelska: Anthea Bell
Utg år: 2017
Förlag: Henry Holt and Company
Köp den till exempel här eller här

onsdag 28 mars 2018

De sista vännerna

Sista boken i Gardams trilogi om imperiets barn (eller "Edward och Betty" som den får heta här) handlar mest om sir Terence Veneering, den man som i alla år var Edward Feathers värste fiende och motståndare (även om vi egentligen aldrig fått läsa om när de mötts på slagfälten aka domstolarna). Och om jag tyckte att boken om Betty Feathers var lite beige så gillade jag den här desto mer. Veneerings liv är intressant. Han är ju faktiskt inte ett imperiebarn som Edward och Betty och alla de andra (alltså född i något av engelska imperiets alla länder och hemskickad till England för att få en engelsk skolgång, ensam och långt borta från sina föräldrar). Nä, Veneering är född i en liten stad i norra England, son till en engelsk kvinna och en cirkusartist från Odessa som pga en olycka stannat kvar. Men han blir ganska tidigt föräldralös, så får klara sin utbildning på egen hand.

Precis som i böckerna om Edward och Betty så får läsaren pussla ut en hel del själv - nedslagen i Veneerings liv sker aldrig precis under de dramatiska händelserna, utan precis före, eller några år efter, eller i tillbakablickar. Och jag hade velat läsa ännu mer om honom, om hans kinesiska fru, om hans son Harry (som verkligen är ett imperiebarn), och om hans föräldrar: mamman som försörjer familjen med att köra ut kol och pappan som med bruten rygg ligger och svär på ett språk ingen omkring honom begriper.

"De sista vännerna" i titeln är dock inte Veneering själv, utan ännu en advokat som figurerat i utkanten böckerna igenom, en Fiscal-Smith som mest framställts som någon som är ute efter gratismiddagar och att få bli en i gänget, och så Dulcie, änkan efter "Smördegs-Willy" som han får heta här, domaren som var gudfar till Betty och någon slags mentor till både Edward och Veneering. Och "nu" är byn Donheads i Somerset där både Edward, Dulcie och Smördegs-Willy och Veneering bosatte sig efter sina respektive pensioner. Inte heller i den här boken får vi alltså "vara med" i det Hong-kong där större delen av alla personernas liv utspelat sig. Gardam gör så där: det som hände hände någon annanstans, dramatiken har redan skett och nu berättar hon om återspeglingarna och resterna av allt liv som varit. I boken om Betty tyckte jag inte om det berättargreppet - men här gör jag det igen, precis som jag gjorde i boken om Edward.


Titel: De sista vännerna
Serie: Edward och Betty #3
Författare: Jane Gardam
Originaltitel: Last Friends
Översättning: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här

tisdag 27 mars 2018

Provenance

Den här utspelar sig i samma värld som Leckies Imperial Radch-trilogi, men är fristående, handlar inte om några karaktärer därifrån och utspelar sig i en annan del av det universumet.

Ingray har lagt alla pengar hon äger och har (verkligen allt, hon har bara returbiljetten till sin egen planet och inte ens pengar att köpa färdkost för) på att köpa en tjänst av en av firmorna på rymdstationen Tyr Siilas. Tjänsten består i att få en fånge befriad och levererad från något som kallas Compassionate Removal, en plats man helt enkelt inte återvänder från. De som hamnar i detta Compassionate Removal är de värsta och de bortom all bot och bättring, och hamnar man där så är man i princip död.
Men tydligen är Tyr Siilas-firman effektiv, för nu står Ingray där med en... inte en person. Nej, en låda. Inuti lådan finns en sån där käck nedfrysningskapsel Han Solo-style, så Ingrays fånge är nog där, in perfect hibernation, typ.

Problemet är att kaptenen för rymdskeppet hon bokat hemtransport med inte går med på att frakta en låda med okänt innehåll. Han är en laglydig person. Och om nu lådan innehåller en nedfryst människa? Oh no, alla som åker med hans skepp måste ha samtyckt till att resa iväg. Han ÄR en laglydig kapten, han. Så lådan öppnas, personen tinas upp och befinns 1. vara yrvaken, 2. inte villig att åka med något skepp någonstans alls, och 3. inte vara den Ingray trodde att han skulle vara. Han lindar en filt om sig och drar iväg till rymdstationens flyktingmottagning (ungefär). Och när han precis gjort det, så väller det in diverse löst folk i dockningsstationen där Ingray och Den Laglydige Kaptenen står. De representerar varelser från en annan planet, och de anser att Laglydige Kaptenen har stulit ett av deras skepp.

Det är bra och intensivt och lovar mycket, det här. I några kapitel. Men sen händer något. Eller, rättare sagt, det är det det inte gör. Så fort Ingray har återvänt till sin egen planet så dör den här boken. Luften går ur precis allting, och allt det som lockade och lovade i inledningskapitlen liksom bara tonar bort, får konstiga eller inga avslut samtidigt som hela boken i stället handlar om de diplomatiska turerna kring ett mord som sker på Ingrays planet. Jag har svårt att redan nu bara några dagar efter att jag har läst färdigt återge vad som händer, mer än att det pratas och anklagas och förhörs och... ja just det ja, att det är viktigt vem som tar över Ingrays mammas jobb. Ingray själv eller hennes styvbror.

Jag förstår inte vad som hände med den Ann Leckie som skrev underbara, fantastiska Imperial Radch-trilogin?! Det här känns helt fattigt i jämförelse. Storyn haltar, karaktärerna får inte liv och miljön är svår att se framför sig. En bra idé som inte fick växa färdigt? En bok som äntligen skulle ges ut inte alltför länge efter framgångarna med Imperial Radch-trilogin och fick stressas fram? Har ingen aning. Jag är fruktansvärt besviken.

Men om du inte har läst Leckies tidigare tre böcker: gör det! Gör absolut det! (och möjligen den här efter att du läst dem, men börja inte med Provenance för då får du fel bild av Leckie) Här hittar du vad jag skrev om dem:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy


Titel: Provenance
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2017
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

torsdag 22 mars 2018

Kinslayer

Jag fortsätter att läsa allt Jay Kristoff har skrivit, och tyckte mycket om hans debutbok Stormdancer även om den förlorade sig en hel del i debutantens lite för långa beskrivningar av sitt fantastiska världsbygge. Kinslayer är alltså fortsättningen på den, och hej! vad Kristoff hann lära sig till bok två! Det här är riktigt bra! (och spännande att liksom backa i en författares produktion, jag ser ju aningar här om hur han skriver senare. Både hur han lägger upp sitt berättande, och karaktärer. Mias Mr Kristoff i Nevernight-böckerna finns på ett sätt med redan här...)

Förutom Yukiko och hennes tuffe åsktiger Buruu (som fortfarande talar telepatiskt i VERSALER) får vi följa några andra personer. Vi har den avhoppade Lotus-guild-mannen Kin, som numera har klätt av sig sin halvmekaniserade lotusdräkt (men fortfarande har sladdöppningar kvar på kroppen) och försöker leva med rebellerna i the Kagé. Men han blir faktiskt helt mobbad där. De hatar alla i Lotus-guild och litar inte ett dugg på Kin, hur snäll han än är.  Vi har också Hana, eller No One som hon kallar sig, som tömmer pottor i shogun-palatset, men som egentligen jobbar för rebellerna i the Kagé. Och så får vi följa några till, som Hiro, f.d Iron Samurai som nästan dog i bok 1 men nu har fått lite reservdelar i sin kropp av Lotusguild-personer, och som nu är shogun-wanna-be. Men det är absolut det som handlar om Yukiko och Buruu som är mina favoritdelar av boken, det är deras historia som är intressant och deras dialoger som är det bästa. Allra, allra mest gillar jag när Buruu helt plötsligt känner doften av en annan thunder-tiger, en hona som är.... ja, "in heat". Han känner det på flera dagars flygavstånd, och blir fullständigt skogstokig. Sen drar han. Yukiko eller inte Yukiko, liksom, och det som sedan händer...! (och dialogerna!)

I bokhyllan ligger nu Endsinger, tredje och sista boken i The Lotus War. Snart alltså!

Titel: Kinslayer
Serie: The Lotus War #2
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2014
Förlag: Tor/Macmillan
Köp den till exempel här eller här

måndag 19 mars 2018

Fandom

Violet äääälskar boken Galgdansen, om de genmanipulerat perfekta människorna "gemmarna" och de vanliga men fattiga människorna "imparna" i en dystopisk framtid. Hon har läst boken hur många gånger som helst. Och filmen har hon förstås också sett. Måååånga gånger. Hon är helt kär i Willow, den som huvudpersonen Rose blir kär i. Hon läser fanfiction om Galgdansen, hon kan allt om den. Inte bara hon - hennes lillebror Nate är lika besatt. Och hennes bästa vän Alice också, och Alice skriver också egen Galgdansen-fanfic, och har många läsare och följare. Bara Katie, Violets andra vän, har inte läst Galgdansen utan är mer nöjd om hon får försjunka i ett rejält Shakespearedrama.

Det blir ett convent, ComicCon, dit skådespelarna från filmen Galgdansen ska komma. Violet och hennes kompisar är helt vilda av fröjd. Klart de ska klä ut sig till olika karaktärer i Galgdansen, gå dit och få träffa skådespelarna! Det är ju nästan som att de får träffa Galgdansmänniskorna på riktigt, liksom?

Men. Något händer på det där conventet. Ett tak rasar in, och när Violet och de andra klättrar ut ur rasmassorna så... har de hamnat i Galgdansen. Inte bara bokvärlden, som ett Narnia liksom, utan så som Galgdansen ser ut i filmen. Miljöer, skådespelare, alltihop. Och det som händer följer bokens handling. Förutom en sak: de råkar ha ihjäl huvudpersonen Rose så fort de kommit till Galgdansvärlden.

Jag gillar idén med det hela, det gör jag. Det lockar väl mig som det lockar alla de där fanfictionskrivarna som väljer att i sin fanfic skriva in sig själv eller någon ungefär som sig själv i sin favoritbok/film. Att få vara där. 
Men - det funkar inte för mig, det här. Jag kommer aldrig in i boken, blir aldrig fascinerad av denna Galgdansvärld som ju inte baseras på någon existerande bok/film jag har kunnat få någon relation till, tycker mest det är fånigt när huvudpersonerna springer runt i miljöer de känner igen från en film och träffar människor som fast de inte vet det verkar följa manus. Kanske beror det på det, kanske på att karaktärerna vägrar att få liv utan mest verkar lika fastlåsta i det som händer som de som redan fanns i Galgdansvärlden när de kom dit. Jag vet inte. Ibland klickar det helt enkelt inte.

Titel: Fandom
Författare: Anna Day
Originaltitel: The Fandom
Översättning: Carina Jansson
Ljudbok - uppläsning: Agnes Forstenberg
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

torsdag 15 mars 2018

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor lever ensam. Så ensam att hon inte pratar med någon levande själ från det att hon går på bussen på väg hem från jobbet fredag eftermiddag tills det att hon kommer till jobbet måndag morgon. Men det går bra, tycker hon, hon mår bra och har ett bra liv utan att sakna något av livets nödtorft. Hon löser korsord, lyssnar på radioföljetonger, tycker om att handla på Tescos stormarknad, och tycker inte att det är något konstigt att dricka två liter vodka på egen hand över helgen, i lagom doser så att hon inte är jättefull men heller inte nykter. På jobbet sköter hon de arbetsuppgifter hon har - men jag som läser förstår ju ganska snabbt att hon definitivt inte är en i gänget där heller. Hon har ingen.

Nu förändras Eleanors liv i grunden. Det som startar det är två saker: dels att hon via jobbet går på någon slags konsert där hon på scen får se en musiker som ser bra ut. Denne musiker, bestämmer hon, är mannen i hennes liv. Nu ska hon förändra sitt yttre, träffa honom och få det där livet hon har förstått att andra har. Köpa andra kläder än sin vanliga uppsättning hon använder varje dag. Prova skönhetsvård som vaxning och manikyr. Testa ansiktssmink. Och så går hon och köper en dator så att hon på nätet kan kolla upp mer fakta om musikern i fråga och vara förberedd.

Det andra som händer är att hennes dator på jobbet drabbas av något virus så att hon får tillkalla företagets it-tekniker. Den som kommer är Raymond, plufsig och slafsig och med ett språkbruk som inte når upp till någon godtagen standard alls. Så långt ifrån Musikern man kan tänka sig. Men... han kan väl sitt jobb, och fixar Eleanors dator. Nästa dag råkar de träffas ute på gatan, och Raymond verkar tycka att de är på hälsa-på-varandra-nivå, och Eleanor känner obehag. Då segnar en äldre man ner på gatan i närheten av dem. Raymond rusar fram till honom, och kallar till sig Eleanor, och de bägge är med mannen tills ambulansen hämtar honom.

Det är små, små saker som förändrar Eleanors liv. Sånt som att gå och ta en lunch ihop med någon. Att få mail som inte handlar om jobbet. Att bestämma träff med någon. Det är så många sociala regler och koder som hon inte förstår, och som hon brottas med, och ju längre man läser om henne desto mer förstår man hur avgrundsdjup hennes ensamhet varit till nu. Det är som att hon inte haft kontakt med människor alls, inte känner till något om någonting mer än jobbet-busskort-Tesco-vodka-radiounderhållning typ. Det är nästan som någon slags alien som kommer till jorden för första gången och betraktar människorna omkring sig, och ibland kan jag bli lite störd på det där: okunnig är det nästan svårt att vara. Men samtidigt förstår jag under läsningens gång mer och mer om hur Eleanor haft det, om hennes barndom, om hur Eleanors mamma (som ringer varje onsdagskväll, en jobbig stund att fasa för) var mot henne. Och det är jobbig läsning. Samtidigt är det hoppfullt - det känns så bra när Eleanor får upptäcka ett vanligt livs små små glädjeämnen. Och hur det känns för henne att få säga sådant som "min vän".


Titel: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
Författare: Gail Honeyman
Originaltitel: Eleanor Oliphant is Completely Fine
Översättning: Ylva Mörk
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2017
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 mars 2018

Dream On

Jag läste raskt vidare om Liv Silver och hennes drömtillvaro i London efter att ha gillat humor, karaktärer och story i Dream A Little Dream.

Men luften gick liksom ur det hela, och jag fick kämpa en del för att ta mig igenom den här. Det händer inte mycket nytt, och det är verkligen en typisk mellanbok, bryggan mellan allt som byggs upp i bok ett och allt som ska avslutas i bok 3. Dialogerna är fortfarande rappa, men det är mindre av dem. Kärleksintresset är fortfarande där men för att få åtminstone en liten gnutta spänning så blir det en liten fnurra på tråden mellan Liv och Henry. Det vi allra mest får läsa om är eviga utflykter i drömkorridorerna, med drömaction som blir platt och trist.

En bra sak som bär upp: nya karaktären mrs Spencer, Graysons och Florences Granny, eller the Beast in Ocher, eller "the she-devil with the Hermès scarf". Hon är bara så underbart vedervärdigt elak.

Annars mest gäsp, alltså. Jag kommer dock läsa färdigt trilogin, vill ju veta varför de kan trampa runt i de där drömkorridorerna överhuvudtaget. Och om det finns någon demon. Och om au-pair-Lottie får sin Charles. Och lite andra saker som är i luften.


Titel: Dream On
Serie: The Silver Trilogy #2
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Das zweite Buch der Traüme
Översättning från tyska till engelska: Anthea Bell
Utg år: 2016
Förlag: Henry Holt Company
Köp den till exempel här eller här

torsdag 8 mars 2018

Dream a Little Dream

Men kolla! En hel ungdomstrilogi av Kerstin Gier, hon som skrev Rubinröd och de andra i Ädelstenstrilogin jag gillade humorn så mycket i! Hur kan jag ha missat det här? Och varför har det inte blivit översatt till svenska, bara till engelska?? Mys, mys, mys, vad kan hon ha hittat på i den här serien, då?

Jo: vi är i London. Det skulle vi inte ha varit, eftersom Liv och hennes lillasyster Mia tror att de nu ska få bo i Oxford, och att de ska få stanna där också. Deras mamma och pappa är nämligen av den mer runtflyttande sorten, nu dessutom skilda så att de antingen får bo där mamman för tillfället undervisar (hon är professor i litteratur) eller där pappan är inblandad i något byggnadsprojekt (han är någon typ av ingenjör). Men... när mamma kommer och möter dem på Heathrow har hon en Mr. Change of Plan med sig. Och den lilla stugan i Oxford blir nu hus i London, nya styvsyskon och väldigt mycket Change of Plans.

Och så kommer då de där konstiga drömmarna. Liv börjar drömma om en grön dörr, och när hon i drömmen tar sig in genom den så blir hon lika medveten som om hon vore vaken. Fast hon är ändå i kvar drömvärlden. Och i en av de första "vakendrömmarna" så går hon inne på en kyrkogård, en som finns på riktigt fast hon aldrig har varit där. Och där sitter hon i smyg och kollar på när fyra av skolans snyggaste killar håller på med någon mystisk ceremoni med pentagram, levande ljus och grejer. De upptäcker henne (tack vare ett misslyckat försök att förvandla sig till uggla) och pratar med henne som om allt vore på riktigt. Och sen, i skolan, när alla vaknat? Då pratar de med henne igen, och säger saker som om det där som hände i kyrkogårdsdrömmen verkligen hade hänt på riktigt.

Det är en hel del i den här boken som andas av Stiefvaters Raven Cycle - det exklusiva killgänget, gränser mellan dröm och verklighet som suddas ut och en underbart halvgalen familj man bara vill vara en del av... men det blir ändå en helt egen grej. Kerstin Gier har en egen sorts spänstig humor, och vissa av dialogerna här är helt underbara. Särskilt när lillasyster Mia eller "Ken-dockan" Jasper eller styvbror Grayson är involverade, men överhuvudtaget allt i Mias nystartade London-liv och vardag är väldigt trevligt att läsa om och jag slukar. Sen gör det inget om själva dröminslaget blir mer än lovligt märkligt - det är ändå mest kul. 


Titel: Dream a Little Dream
Serie: The Silver Trilogy #1
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Das Erste Buch Der Traüme
Översättning från tyska till engelska: Anthea Bell
Utg år: 2013 (tyska), 2016 (engelska)
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

onsdag 7 mars 2018

Swordspoint

Jag gick in fel i Swordspoint eftersom jag efter diverse blurbar och beskrivningar (som till exempel den av Neil Gaiman: "the best fantasy novel of 1989" eller beskrivningen att Swordspoint var "the classic forerunner to The Fall of the Kings" som jag också var nyfiken på) trodde att det var high fantasy, en fantasyklassiker jag hittills missat.
Jag hade alltså storslagna förväntningar om namngivna svärd, kungar som föll, magi och äventyr och allt det där jag brukar tycka om, och också om att upptäcka en ny författare och en mängd böcker som alla utspelade sig i ett fiktivt Riverside.

Men. Grejen är att Swordspoint inte är fantasy. Det är svårt att genrebestämma den, men "politiska intriger, släktintriger och alla andra möjliga intriger du kan tänka dig, i en miljö som påminner om engelskt 1800-tal, men i en annan värld"? Det som skiljer från vår värld, och en vanlig historisk roman, är att det i Kushners värld inte verkar finnas någon kyrka, och att alla män (eller de flesta) är bisexuella. Inte kvinnorna, de verkar heterosexuella allihop. Det är inte det sexuella som är det viktiga, eller det romantiska även om det finns en hel del av det också - nej, det är alltså det politiska, relationerna, karaktärerna, vad som sägs kring middagsbordet, vem som blir bjuden på en tillställning och vem som inte blir det och vad det betyder i det sociala spelet, strategier och lister och... ja, intriger. Här finns ingen magi överhuvudtaget, inte heller något som andas övernaturlighet.

Jag är ju en sådan som brukar tycka mycket om relationsromaner i engelsk 1800-talsmiljö, gärna när det drar åt romancehållet. Så när jag väl hade lagt fantasy- och magiförväntningarna åt sidan borde jag väl ha gillat det här? Men det gör jag inte. Jag drunknar i antalet personer, och i det långsamma tempot, och i alla invecklade små sidobetydelser av repliker och ansiktsminer och handgester. Det blir helt enkelt aaaalldeles för segt, och även om jag nog tycker om de två som ska vara huvudpersoner (Richard St Vier, svärdskämpe, och hans partner Alec, mystisk f.d student och med alldeles för fin dialekt för att bo i slummiga Riverside) så försvinner de in i det kaos av namn och intriger som tar över boken.

Jaha. Men titeln då? Är det inte mycket svärdsfäktande? Action? Njae, knappt något. Det finns en hel del svärdskämpar ("swordsmen") här, och adeln löser ofta sina osämjor/krig/tävlingar/pissing contests med svärdskamper. Men de fäktas inte själva, utan hyr då in varsin svärdskämpe som får slåss åt dem, och så tittar de själva på.
Faktiskt är det så att bokens fulla titel med undertitel är: Swordspoint : A Melodrama of Manners vilket tydligt står på titelsidan men inte bokens framsida - och jag borde väl fattat att det där betydde en hel del...

Även om Swordspoint kom redan 1989 har Ellen Kushner gång på gång återvänt till Riverside, och det finns nu en hel del romaner, noveller och novellas som utspelar sig där, både före och efter händelserna i Swordspoint. Senaste romanen kom 2010 (The Privilege of the Sword) och 2015 också något som kallas "a collaborative online series" i Riversidevärlden, Tremontaine. Tänk, så mycket kul det hade funnits att lägga på min vill-läsa-lista - om jag nu hade gillat Riverside. Vilket jag alltså inte gör, och lämnar det därhän.

Titel: Swordspoint : A Melodrama of Manners
Författare: Ellen Kushner
Utg år: 1989
Förlag: Bantam Books
Köp den till exempel här eller här

tisdag 6 mars 2018

The Wrath & The Dawn

Ni vet ramberättelsen för sagosamlingen Tusen och en natt? Scheherazade berättar varje natt en ny saga för sin nyblivne make Ondskefulle Kalifen, och räddar sitt liv genom att låta varje saga vara oavslutad tills nästa natt eftersom denne kalif annars har fått för sig att ha ihjäl sin fru i gryningen. Scheherazade är ju då den sista i raden av väldigt många fruar som alla fått dö efter bröllopsnatten.
Det här är alltså en bok där denna Scheherazade får vara huvudperson. Jag älskar ju verkligen Tusen och en natt-sagorna (ja, ja, jag är ju en dokumenterad sago-tok) och var väldigt nyfiken på den här ungdomsboken, Renée Ahdiehs debut från 2015.

Scheherazade får här heta Shahrzad, och den Ondskefulle Kalifen är Khalid, blott 18-årige kalifen av Khorasan, och visst: han gifter sig med brud efter brud och i gryningen stryps de med en silkessjal. Den senaste hette Shiva - och hon var Shahrzads bästa vän. Rasande av sorg och hämndlust erbjuder sig Shahrzad därför frivilligt att gifta sig med kalifen som nästa offer. Hon har en plan. Den där med historieberättandet. What could possibly go wrong?

Och jodå. När bröllopsnatten börjar närma sig sitt slut så drar Shahrzad igång, och vi får höra ett stycke ur en av tusen-och-en-natt-sagorna (den om ön med ett berg av adamant som drar till sig järn och därför sänker alla skepp som närmar sig pga alla spikar ploppar ut...) och kalifen verkar totalt fascinerad och låter alltså Shahrzad leva tills åtminstone nästa natt. Den natten kommer, historian fortsätts och kalifen och kalifan börjar tycka att den andra ser rätt bra ut och luktar gott och så där. Och så blir de kära.  För kalifen är nog snäll innerst inne, trots alla de där mördade brudarna som kom före Shahrzad?
Alltså - det finns ju en hemlighet här. Kalifen är ju tvungen att ha ihjäl dem, och så småningom får vi veta varför. Och visst: han var en snäll liten pojke en gång innan livet var elakt mot honom. Han är egentligen fortfarande snäll och god och vill ta hand om sitt folk och så där, men det finns vissa tvingande omständigheter som har fått honom att göra annat. Typ.

Åh, jag hade så gärna velat tycka om den här boken! Jag gillar idén, jag gillar sagogrejen, jag gillar miljöerna (miljöbeskrivningarna är fantastiska), jag gillar idén av en bad guy som är god som guld innanför allt det där hemska och farliga. Men jag fick inget flyt i boken, kom inte in, hittade ingen story. Och när jag läst lite mer än halva så ledsnade jag, och skumläste raskt resten för att ta reda på varför snäll-Khalid blev dum-Khalid och började mörda brudar. Jag vet faktiskt inte riktigt varför boken faller isär för mig, men det gör den. Det blir bara en massa löst sammanfogade scener och många namn och en story som hackar trots alla goda premisser. En massa "börjor" liksom. Ta bara Tariq, rik och charmig och Shahrzads egentlige pojkvän (jamen jadå, klart det ska dras ihop till kärlekstriangel också...) som vi får läsa om när han nås av budet att Shahrzad ska gifta sig med kalifen. Då kastar han allt åt sidan, rider tillsammans med bäste vännen Rahim i sporrsträck och under stor dramatik direkt till kalifens stad, typ tre dygn utan att sova eller äta eller vila, hästarna nästan dör, sanden ryker och kompisen gnäller, rid rid rid.... tills de kommer fram. Då ställer de hästarna i stallet och sätter sig att dricka te med någon farbror (Tariqs eller Rahims, minns inte vem och det ÄR verkligen många namn i den här boken) och bestämmer att de ska planera vad som ska göras. Vad som ska göras vet de inte riktigt, eller hur. Så... ja, den ene av dem rider hem igen. Och den andre försvinner i ganska många kapitel innan han dyker upp igen för att... smida fler planer tillsammans med ännu fler namn. Jag får inte grepp om det, fattar inte riktigt varför de skulle rida så fort eller egentligen ens varför de är med i boken. De är bara ett exempel, men fler sådana här halva stories finns hela tide.n och stoppar upp och/eller förvirrar.

Sen har vi det märkliga med kalif Khalid som inledningsvis är fruktansvärd på alla vis. Han låter mörda oskyldiga, han ser bister och kantig ut, när han kommer till soldaternas övningsfält tystnar alla och all aktivitet avstannar, han är alltigenom imponerande och skräckinjagande. Shahrzad hatar honom över allt annat. Sedan... så vänds det där mycket hastigt, typ från en sida i boken till en annan. Shahrzad märker att hon är väldigt kär i honom, han är lite blyg och snäll och en hyvens kille på alla sätt, berättar om sin barndom och sticker ut på hemlig picknick i stan med Shahrzad och har blivit missförstådde ynglingen Khalid som ju egentligen vill alla väl. Ja, det är bra, men jag vill veta hur det där går till. Jag vill ha karaktärsutveckling, men genom hela boken och inte från ena sidan till den andra. Och klart att de kan få bli kära i varandra snabbt, men jag vill veta varför, följa dialogen kanske eller läsa om de handlingar som gör att de blir kära i varandra. Nu bara blir de det. Tristaste sortens instalove.

Och sagoberättandet då? Det får försiggå i två nätter, sedan bara försvinner det ur handlingen. Det hade jag verkligen velat ha mer av. Visst, jag kan väl för all del läsa Tusen och en natt i stället, men det fina var ju här när jag i ett av de lovande inledningskapitlen faktiskt fick vara med där när Shahrzad berättade och kalifen kom med kommentarer till sagan och allt kändes som lovande ungdoms-arabiska-natt-fantasy-saga. Sen slutade Shahrzad att berätta och jag ledsnade. Blöh.

Titel: The Wrath & The Dawn
Författare: Renée Ahdieh
Utg år: 2015
Förlag: G.P. Putnam's Sons/Penguin group
Köp den till exempel här eller här

måndag 5 mars 2018

Vicious

Jag läste V.E. Schwabs Shades of Magic-trilogi och fascinerades rätt mycket av den, så jag ville absolut testa denna Vicious som förvisso bara rör sig i vår egen värld, men som handlar om personer med övernaturliga egenskaper, EOs (ExtraOrdinary). Vi pratar alltså om superhjältar.

Victor och Eli läser bägge medicin (eller, ja, de går på någon slags förskola till medicinstudier, jag är inte riktigt insatt i amerikansk universitetsstudiegång) och delar rum. De är bägge riktigt smarta, och har bägge det där lite farliga draget, det gränslösa. Nu ska de skriva någon slags slutuppsats, och Victor vill studera hur adrenalin påverkar kroppen under stress medan Eli vill undersöka sambandet hos de EO-personer som finns. Det han (och de) kommer fram till är att alla EOs haft någon typ av nära döden-upplevelse, och därefter utvecklat olika övernaturliga krafter eller egenskaper.

Och nu vill han testa det. Jamen, eller hur, varför inte dö lite för att testa hur det funkar att få superhjälteegenskaper? Och Victor vill också. De ska liksom göra det under hyfsat säkra förhållanden (med den andre som backup), så... what could possibly go wrong? 

Efter ett antal ganska vidriga tar-livet-av-sig-scener så har de lyckats, och så hoppar vi tio år framåt i tiden och de är bägge dödsfiender. Hela boken är förresten ett väldigt hoppande mellan "för tio år sedan", "igår", "för två år sedan", "nu" "förra veckan" osv osv men det stör mig inte särskilt utan ger berättandet en del spänst. Och ja, vi får ganska omgående reda på varför de är varandras fiender efter att ha blivit EOs. Och varför de vill ha ihjäl varandra, och varför deras bägges levnadsbanor inte kantas av särskilt många hjältedåd utan i stället av skräck och döda kroppar. Vi får veta allt, men jag har inte särskilt kul på vägen.

Nä, för jag tycker inte om vare sig Victor eller Eli. Klart man inte måste det för att gilla en bok, men det här blir så rått och känslokallt och totalt humorlöst att det tappar mig. Det finns ett par EO-systrar i Victors och Elis närhet, men de gör mig bara ledsen. Och så finns det en Mitch som hänger med Victor sedan de bägge träffades i fängelset, och Mitch dricker chokladmjölk, ser stor och våldsam ut men är snäll på insidan och rätt intressant... men han kan liksom inte på egen hand ge motvikt åt allt det där känslokalla mördandet de andra av olika anledningar hänger sig åt.

"Känslokall" är ett nyckelord, och hela boken handlar egentligen om just det, och jag begriper ju varför Victor och Eli är så kalla. Det är ju en grej. Men... det betyder inte att jag måste tycka om det.

Nä, ska jag läsa om superhjältar som blivit galna och/eller vedervärdigt otrevliga så väljer jag mycket hellre Brandon Sandersons Steelheart-trilogi, ännu mer skruvad och med mer humor (och en story som överraskar).


Titel: Vicious
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2014
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 28 februari 2018

Tunnlarna - en P3 serie


Jag har raskt lyssnat igenom de åtta avsnitten av nya Tunnlarna från P3 serie.  (skriven av Jerker Virdborg) Den blandar vardagsliv (tonårsdottern Ylva som bor varannan vecka hos pappa Klas, bibliotekarien, med lite bråkande om att hjälpa till hemma och sånt där) med mysterier (att det finns ett (flera!) tunnelsystem under Stockholm som är så stort att ingen verkar ha koll på alla förgreningar och dörrar) och spänning (vad är det som händer med Klas?) på ett bra sätt. Det är dramatiserat med hjälp av intervjuer, dialoger, inspelade telefonsamtal och med bra skådespelare.

Klas läser en liten tidningsnotis om en olycka som ska ha skett i en tunnel under Johannes kyrka i Stockholm, och blir nyfiken. När han ringer upp reportern som skrev får han undvikande svar och blir ännu mer nyfiken, nästan manisk, och kollar upp ungefär allt om tunnelsystemen under Stockholm, får tillgång till dokument från olika myndigheter och annat (han är ju bibliotekarie, va, och vi är ju specialister på att gräva fram information från olika håll och sammanställa...) och så småningom även kontakt med personer som aktivt håller på med UE, urban exploration. Han får också med sig dottern Ylva i det här, och det blir en grej de gör tillsammans, deras grej liksom.

Detta får vi följa i återblickar och intervjuer, för nuläget är hur en psykolog anlitad av säkerhetspolisen sitter och har "samtal" med Ylva för att ta reda på hur mycket Klas visste egentligen, och allt som hände. Klas har nämligen spårlöst försvunnit.

Jag som är rätt fascinerad av tunnlar (skrev nyligen ett rätt nördigt blogginlägg om det på Kulturkollo) tycker de där tunnlarna under Stockholm verkar hur spännande som helst, och skulle gärna vilja ge mig in i någon slags guidad visning under Brunkebergsåsen. Men... inte till The tunnel i så fall. Den där olyckan i Tunnlarna skedde.

Det här är bra, och spännande, och fyllt av bra musik och halvläskiga, krypande stämningar. Inte lika wow-wow-wow som De dödas röster men absolut värt att lyssna på.

Dock: efter avslutad lyssning är jag lite snopen. Säger inte mycket mer än det pga vill inte spoila, men: snopen. "Va?" liksom. Eller ett "Och...???"

tisdag 27 februari 2018

Blood of Dragons (The Rain Wilds Chronicles 4)

Så har jag läst färdigt fjärde och sista boken i The Rain Wilds Chronicles: Blood of Dragons. Och jag har en hyfsat stor book-hangover och vet inte riktigt vad jag ska ta mig an som fyller ut tomrummet efter alla de där drakarna och deras människor.

För nu i sista boken har de äntligen klarat av att utvecklas till riktiga drakar från de där funktionshindrade ödlorna som kröp ut ur de framstressade, halvfärdiga kokongerna i början på bokserien. De är stora, de har olika vackra färger, de kan flyga, de kan spruta gift, och de är otroligt högmodiga, stolta och snobbiga. Och nu ska de äntligen ta tag i det där himla ohyfset att försöka använda sig av drakblod, drakfjäll och andra drakdelar för att bota mänskliga sjukdomar och svagheter. Dumheter bara, att ens tänka tanken borde bestraffas!

Ondskefulla typer som smitt lömska planer böckerna igenom möter mycket passande och tillfredsställande slut, av arten "Carolina-ler-på-ett-säkert-elakt-sätt". Drakarna låter sig till och med kläs på med ridselar och bära ryttare. Eller, ja. En del. De snobbigaste drakarna vägrar. Och en del av dem som bär ryttare glömmer lite bort det när de får se någon smaskig kossa eller nåt som de måste attackera i en plötslig störtdykning. Åh, det finns mycket och många detaljer jag gillar här.

Det känns som att det mesta knyts ihop och avslutas, även sådant som påbörjats i andra Hobb-serier, och jag känner mig nöjd (ja, förutom att jag kommer att sakna dem alla, förstås). Det jag funderar på är om inte det som händer i den här serien kunde knutits ihop med det som händer i den avslutande boken i "första" serien The Farseer Trilogy. Eller?


Titel: Blood of Dragons
Serie: The Rain Wilds Chronicles #4
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2013
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

måndag 26 februari 2018

En trogen kvinna

I En engelsk gentleman fick jag höra om Edward Feathers långa liv, ett av det engelska imperiets barn, född i Malaysia, uppvuxen i England och med ett yrkesliv i Hongkong innan han pensionerar sig och åter flyttar tillbaka till England. Jag tyckte mycket om den, och lyssnade därför vidare på En trogen kvinna där Betty Feathers, Edwards fru, får vara i centrum. Det är fortfarande samma tidsperiod, Betty är också ett imperiebarn, uppvuxen i Kina men med rötter i Skottland. Hennes föräldrar är döda när hon träffar och gifter sig med Edward, och hon verkar inte ha någon annan familj. Vi får sedan läsa om deras liv tillsammans (eller, ja, tillsammans eller tillsammans - Edward är på jobbet och Betty är inte på jobbet) och vissa händelser i En engelsk gentleman kommer igen, fast nu ur en något annorlunda synvinkel.

Jag är så kluven till En trogen kvinna. Jag väntade mig att Betty nu skulle få träda fram och vi skulle få lära känna henne. Men hon är så vag! Kanske är det just det som är meningen, att visa att hon fick leva i skymundan av Edward och hans karriär. Men jag avslutar lyssnandet på ljudboken med en känsla av att jag inte har fått veta någonting, och att allt det viktiga med den här boken och med Bettys liv är allt det jag inte fick veta. Jag gillar ju att få läsa mellan raderna och klura ihop hur saker och ting är, inte få alla varför skrivna på näsan, men här känner jag mig liksom lurad på alltihop. Det är sparsmakat och åtstramat och lågmält så mycket att jag inte ser det som händer. Eller har hänt. Jag har svårt att förklara, och skulle gärna ha velat bokcirkla den här boken med någon och diskutera.

Varför får vi inte veta nästan någonting om Bettys liv före det att hon träffar Edward? Uppväxten i Kina, fånglägret hon hamnar i tillsammans med sina föräldrar, tiden i Bletchley Park, skolgång, resorna hon verkar ha gjort innan hon hamnar i Hongkong... Jag ville ju läsa om allt det där, det var det som gjorde mig nyfiken på Betty ju! Men nej, hon är ett oskrivet blad som vi inte får läsa, och som sedan "aldrig får lämna Edward" för han har blivit lämnad så många gånger i sitt liv. Och sedan lever de i många år i Hongkong, och Betty blir tydligen väldigt duktig på ädelstenar - men vi får inte veta i det närmaste någonting om deras Hongkongliv heller, bokens framsida till trots.

Vad får vi veta då? Alltså... jag vet inte riktigt. Det som inte blir. Barnen som inte kommer, den lilla lägenheten i London som Betty börjar trivas i men inte får stanna i. Kärleksaffären med Edwards fiende Veneering som inte får bli av mer än en enda natt. Annat som inte blir men som jag själv måste ana att Betty saknar. När boken började närma sig slutet började jag känna mig mer och mer snopen och fråntagen allt det jag hade förväntat mig att få läsa om och veta.

Som sagt - jag tror jag missar mycket. Och hade velat prata med någon om den här. Ta bara den engelska originaltiteln på boken som jag inte hade sett förrän nu när jag skrev infon nedan som jag gör till varje blogginlägg - den heter alltså  The Man in the Wooden Hat. Och jag minns ungefär stället i boken där denne man i trähatt finns med - men jag begriper inte varför det skulle ha så stor betydelse att Jane Gardam gav det som titel åt hela boken. Vad är det jag missar? Vad hände på det där museumet (galleriet?) som var så avgörande??

(Tillägg: Nu har jag läst runt lite om boken, och förstått att denne man i trähatt kanske också kan vara Loss/Ross, Edwards kinesiske kompanjon som Betty verkligen inte tycker om och till och med är rädd för. Han är viktig, men jag är fortfarande inte nöjd med titeln och min tolkning eller misstolkning.)

Jag ska lyssna på tredje och avslutande boken i serien också, De sista vännerna. Kanske jag får svar. Kanske jag blir ännu mer förvirrad.

Titel: En trogen kvinna
Författare: Jane Gardam
Serie: Edward och Betty #2
Originaltitel: The Man in the Wooden Hat
Översättning: Jan Hultman & Annika H Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler förlag
Köp den till exempel här eller här

fredag 23 februari 2018

City of Dragons (The Rain Wilds Chronicles 3)

Jag har alltså läst vidare om drakarna som vadar runt i the Rain Wilds, och precis som när jag skrev om bok 2 i serien så är det för bok 3 ännu svårare att skriva om handling, karaktärer och värld utan att bli alltför långrandig eller spoila viktiga ting. Alltså får det här bli ett av den här bloggens kortaste inlägg någonsin:

Drakarna och deras skötare och andra hang-arounds har slutat vada, simma och paddla. Nu ska de äntligen ta tag i det här med att lära sig flyga.

Vi får utöver detta reda på hur ett spa för drakar funkar. Och vad en ond härskare gör när han är sjuk och mår dåligt: han blir arg på alla andra. Allt är deras fel, och nu ska de, och deras barn och alla släktingar, dö. Mår han bättre sen, då? Nope. Mördande av andra hjälper sällan ens egna dåliga hälsa.
Vi får också följa med en annan man (som också tycker att allt dumt här i världen är alla andras fel) när han går på shoppingtur på stan med sin mamma. Och så får vi läsa om vad som kan hända när en höggravid kvinna går på trädstadens höga hängbroar i storm och plötsligt känner att hon har värkar. Riktiga bok-värkar vilket innebär att barnet kommer på ungefär en kvart. Inte bra om man står på en hängbro i storm.

Är jag igång med läsningen av bok 4, Blood of Dragons? Jepp, det är jag.

Titel: City of Dragons
Serie: The Rain Wilds Chronicles #3
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2012
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

onsdag 21 februari 2018

Dragon Haven (The Rain Wilds Chronicles 2)

Låtom oss lyssna till Carolinas listiga tankegång här: "Ooooh, nu har det nästan gått en hel vecka sedan jag publicerade något på bokbloggen. Uh-oh, ser ju inte bra ut för statistiken. Hm. Vad göra, vad göra? JO! Jag skriver om del två i en fantasyserie som kom för ganska många år sedan och inte finns översatt till svenska?! Ja, det gör jag! Himla bra idé, besökssiffrorna kommer att gå i taket!"

Eller, vänta här nu.

Fast... det var ganska länge sedan jag slutade bry mig om huruvida besöksstatistiken gick upp eller ned. Jag skriver om det jag läser, och jag läser det jag har lust till för stunden. Så enkelt är det.

Men hallååååå Carolina, nu har du skrivit ett halvt inlägg och inte börjat skriva om det aktuella bokeländet ifråga ens. Maken till utvikningar får man leta efter.

OK. Jo. Alltså. Dragon Haven, bok 2 i The Rain Wild Chronicles av Robin Hobb. En serie som i sig är en slags fristående fortsättning på hennes tidigare serier, främst då Liveship Traders Trilogy och The Tawny Man Trilogy. Jag läste (lyssnade på) första boken för två år sedan, gillade den väl rätt OK men var inte nöjd med uppläsaren. Nu tog jag äntligen tag i resten av serien.

Och... hurra! Efter en inledning där drakarna och deras skötare verkade harva vidare exakt likadant som de gjorde väldigt mycket i bok 1 så... hände det saker. Boken blev väldigt, väldigt bra. Jag engagerade mig i de olika karaktärerna, storyn växte, alla små sidostories började knytas ihop och... ja, det var helt enkelt svårt att slita sig. Och för första gången på mycket länge tillbringade jag större delen av en helg med att läsa, läsa, läsa. Telefonen och dess candy crush fick ligga och tyna bort i en annan del av huset. Tekoppen (och kaffekoppen) fylldes på och fylldes på. Och jag läste. Åh, som jag älskar när jag blir uppslukad av en bok på det sättet!

Grejen med att skriva om bok två i en fantasyserie som i sig är en fortsättning på andra serier är att det knappt är lönt att skriva vad den handlar om. Det blir så långa förklaringar, dessutom med risk för att spoila handlingen för dem som också vill läsa. Så jag gör en (very) brief summary:

Ett gäng halvtaskigt utvecklade drakar som inte kan flyga simmar slash vadar uppför en flod i en träskig skog. Eftersom de inte kan flyga så kan de inte själva jaga. De har en grupp människor med sig som jagar åt dem. Dessa människor blir osams, eller kära i varandra, och så slåss de lite, och så blir de sams. Och så avslöjar de sina hemligheter för varandra. Och så sköter de om sina drakar. Och så tar de sig vidare uppåt floden på jakt efter en stad som fanns för länge sedan. Kanske finns den kvar. Kanske har den försvunnit. Ingen har riktig koll på var den fanns eller var de själva är. De kanske redan har vadat förbi den, övervuxen av träsk. Maten tar slut. Vattnet innehåller syra. Drakarna är också sura. Alla är sura.

Och det är alldeles fantastiskt kul att läsa om.

Jag är redan halvvägs genom bok 3 i The Rain Wild Chronicles. Måste ju tänka på statistiken.

Titel: Dragon Haven
Serie: The Rain Wild Chronicles #2
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2010
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här


fredag 16 februari 2018

Älskaren från huvudkontoret

En ung kvinna hittas mördad i huset som tillhör VDn för ett stort klädföretag. Hallen badar i blod, och kvinnan är halshuggen. Klart att polisen söker VDn, som heter Jesper Orre, men han är också försvunnen.

Vi får följa handlingen ur tre olika berättarperspektiv: Peter, som är polis och del av gruppen som utreder mordet på den unga kvinnan. Hanne, forskare i beteendevetenskap men som ibland anlitats av polisen i olika brottsutredningar. Och så Emma, vars berättande sker i återblickar till ett par månader före mordet. Hon jobbar i en av det där klädföretagets affärer som butiksbiträde, och en dag kommer självaste VDn Jesper Orre in och vill snabbt ha hjälp att hitta en ny skjorta eftersom han ska på viktigt möte och på lunchen råkat få en fläck på skjortan. Emma hjälper honom, och sedan berättar hon om hur hon och Jesper fortsätter träffas. I största hemlighet, eftersom det inte är riktigt OK att högste chefen dejtar en av de anställda plus att han hela tiden är jagad av pressen. Men när det börjar bli dags för förlovning tycker Emma att de faktiskt ska börja leva ett vanligt liv, visa öppet att de är ihop. Men till förlovningsmiddagen dyker Jesper aldrig upp. Skickar inga sms, svarar inte i telefon eller på mail.

Det märkliga är att fast jag inte tyckte om någon av huvudpersonerna (Peter tyckte jag särskilt illa om, jag vill bara kliva in i boken och ge karln en rejäl spark) - så gillade jag boken väldigt mycket. Det är komplexa karaktärer och en handling som överraskade mig en hel del, och får mig att fundera över människor och levnadsöden.

Jag kommer säkert att lyssna vidare på nästa bok om Peter och Hanne (även om jag önskar att de bägge kunde ha lite rakare kurs i sina liv och säga ifrån (gäller henne) eller våga ta ansvar för sitt liv (gäller honom).

Titel: Älskaren från huvudkontoret
Författare: Camilla Grebe
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

torsdag 15 februari 2018

Bara tre ord (som snart blir "Love, Simon"!)

Jag har haft Simon v/s the Homo Sapiens Agenda på min vill-läsa-lista ett bra tag nu, men det är ju mycket som trängs på den så det har inte blivit av. Det jag helt har missat är att den under tiden ju har getts ut på svenska! (Trots att jag jobbar med ungdomslitteratur om dagarna. Shame on me.) Grejen är att den fått en helt annan titel i den svenska översättningen: Bara tre ord, samt annan framsida (som jag tyvärr inte blev särskilt lockad av) och den gick alltså helt under min radar.

Nå - nu är skadan reparerad och boken genomläst, och jag gillade den mycket. Det är en sån där bok man blir glad av att läsa, och fortfarande nu några dagar efter att jag läst ut den så känner jag mig lite så där pirrigt lycklig inombords och skulle gärna velat fortsatt umgås med Simon och hans kompisar lite till.

Därför blev jag nu riktigt glad när jag såg att den här boken har blivit film, och då heter Love, Simon. Kommer till Sverige framåt sommaren! Kolla trailern nedan!

Boken, då? Jo, inledningsvis föll jag inte direkt eftersom jag höll på att drunkna lite i alla-saker-som-händer-i-en-highschool-vardag-på-en-gång och inte fick rätt på Simon och hans vänner. Men sedan lärde jag känna Simon, och hans humor, och vad han funderade på här i livet, och blev duktigt avundsjuk på hans vänskap med Nick, Leah och Abby, och började tycka väldigt mycket om dem allihop. Och så har vi då Simons mailande med Blue, killen som går på Simons skola men som han inte vet vem det är. Blue vet inte vem Simon är heller, bägge skriver under pseudonymer. Och de skriver om allt, från hur en diet baserad på Oreos kan se ut till hur jobbigt det är när ens föräldrar ens antyder att de har ett eget sexliv. Och så skriver de om det här med att komma ut. De är bägge gay, men har inte berättat om det för någon (ja, utom för varandra, då).

Och det är det här som är viktigt. Det görs inte till ett problem att Simon är homosexuell. Det som i stället är problemet är att hela omvärlden gör det till en alldeles för stor grej när det bara är något han är. Simon är helt säker på att hans föräldrar och vänner kommer att vara helt lugna med att han är gay - men han känner att det där att säga att han är det blir så stort, att alla ska överdriva sitt varma förstående liksom, börja springa på pridefestivaler och sånt bara för att visa det. Och varför ska det behöva vara så? Varför är det inte en lika stor grej för en heterokille att "avslöja" att han gillar tjejer? Varför ska de där tre små futtiga orden "jag är bög" behöva vara så svåra att säga och betyda så mycket? (Egentligen är den svenska titeln på boken faktiskt bättre än originaltiteln, nu när jag tänker efter...)

Jag älskar att läsa Blues och Simons mail till varandra! Och så älskar jag Simons familj, hur de verkar ha det hemma hos honom (han har mamma, pappa och två systrar). Skattjakt på Facebook som sällskapslek, till exempel...?
Och så älskar jag hur boken slutar. Lyckopirr!

Titel: Bara tre ord
Författare: Becky Albertalli
Originaltitel: Simon v/s the Homo Sapiens Agenda
Översättning: Ylva Kempe & Åsa Kempe
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här


onsdag 14 februari 2018

Tooth and Claw

Boken inleds med att ett familjeöverhuvud dör, och hans barn blir lurade på sitt arv av en girig, ingift släkting. Deras hem och familjens ägor kommer att förvaltas av just denne girige släkting, för äldste sonen gör karriär i huvudstaden och är inte mäktig nog att kunna ta över ännu. Näst äldste sonen har valt prästbanan, och döttrarna ska helst hitta bra giften och tills dess får de bo hos släktingar. Familjen splittras alltså i de inledande kapitlen. Sedan får vi följa dem en och en i sina nya sammanhang, och lära känna dem bättre.

Den ena dottern, Selendra, flyttar med storebror Penn, prästen, till hans familj med fru och barn i beskydd av en mycket förnäm adelsfamilj (där änkemodern påminner mycket om lady Catherine De Burgh...). Den andra dottern, Haner, måste i stället följa med storasyster och den där eländige maken hon har som snodde åt sig för mycket av arvet och är allmänt otrevlig mot tjänstefolket och andra lägre stående varelser. Äldste sonen Avan reser tillbaka till huvudstaden, återupptar karriären men går också till advokat för att dra igång en rättsprocess för att få tillbaka sitt förlorade arv.

Tänk er allt det här i typisk engelsk 1800-talsmiljö, med herrklubbar, kvinnor som inte har något att säga till om, vackra hattar, tågresor, dinner parties och afternoon tea. Sociala regler, politik, traditioner och ett avlägset krig mot en urgammal fiende.

Ja, och så byter ni ut alla personerna mot drakar.

Heh.

När en drake dör äter släktingarna upp den. När en drakunge i syskonskaran kläcks och befinnes var för svag blir den uppäten. När underlydande på godsets ägor blir sjuka och äldre så äter godsherren upp dem. När det är tvister på kontoret, eller i rätten, så slåss motparterna till döds och den som förlorar blir uppäten. Istället för att ta morgonritter i det vackra landskapet så flyger man. Bara hannarna har klor, så de jagar. Honorna får jaga med spjut. Eller gevär. Och deras dinner parties... ja, det är ett antal kossor och får och sånt där som langas upp på borden, och så slaskas det loss. I golvet finns rännor där blodet ska rinna iväg, och efter maten, i stället för det vanliga portvinet, så ingår alltid det obligatoriska tvättandet när drakfjällen ska torkas rena från blod med svampar. Det görs av tjänstefolket medan herrskapsdrakarna för en förfinad konversation.

Alltså. De första kapitlen hade jag fullt sjå att kombinera det viktorianska och väldigt mänskliga beteendet med drakgrejen. Men sedan? Sedan märkte jag ju att det var en fantastisk story också. Som vilken älskad engelsk 1800-talsroman som helst, tänk Trollope, Thackeray, Austen... Det är inte en spin-off på någon Austenroman - nejdå, det här är helt eget. Och välskrivet - jag lär känna alla intressanta karaktärer, och på slutet när alla trådar knyts ihop och alla i familjen återförenas i en fantastisk final är jag väldigt nöjd.

Jag tror inte man ska läsa den här boken om man vill ha episk drakfantasy. Inte heller ska man läsa den om man bara vill läsa engelsk 1800-talsroman. Men, för en sån som mig, som älskar både fantasy och de där engelska romanerna, och romance, och regency, och... ja, det är som om den vore skräddarsydd för mig.

Jo Walton är en ny bekantskap för mig. Hon har skrivit mycket annat - dock inget mer i just den här stilen utan i väldigt skilda genrer alltifrån fantasy till sci-fi och magisk realism. Jag ska testa mer!

Titel: Tooth and Claw
Författare: Jo Walton
Utg år: 2003
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

måndag 12 februari 2018

Gökungen

Tris vaknar upp och vet inte riktigt var hon är, eller vem hon är, eller vad som har hänt henne. Så småningom kommer minnet tillbaka - men det är fortfarande en hel del som känns fel. Hon har tydligen nästan drunknat, och får ligga som sjuk - fast hon brukar ofta vara sjuk så det är ingen större skillnad. Det står massor av mediciner vid hennes säng, och hon måste som alltid skyddas från starka sinnesrörelser och oro. Men... hon är så hungrig. Hon blir inte mätt hur mycket hon än trycker i sig. (och nu pratar vi om mat för många personer) Inte förrän hon äter upp en av sina dockor tystnar magen något.

Men det är inte bara det. Annat känns också fel, eller ovant. Det ligger hela tiden pinnar och små löv i hennes säng. Och när hennes lillasyster ser henne så skriker hon rätt ut och springer och gömmer sig. Vägrar vara i samma rum som henne överhuvudtaget, och skriker "Ser ni inte att det inte är Tris?".

När man läser baksidan på boken och inledningen så känns det som att detta ska vara en skräckbok. Jo, det är lite läskigt i början, men det är mer stämningen. Ganska snart kommer Tris underfund med vad hon själv är, och det är ju inte Tris. Sedan drar boken iväg till att handla om mer saker än att vilja äta upp allt och gråta spindelväv.

Frances Hardinge tar de gamla myterna om bortbytingar, changelings, och om "det andra folket" som lever i det vilda, inte kan hantera järn eller saxar och som inte vill människor väl eller helt enkelt håller sig gömda ifrån dem. Och så kombinerar hon allt det med engelsk miljö, tiden precis efter första världskriget. Det är alltså 1920-tal i boken, familjer sörjer sina döda män, fäder och söner, världen är ett stort sår, mat är fortfarande inte helt självklar att få tag på, och kvinnorna som under kriget tagit plats i fabrikerna och på hemmaplan, kört ambulanser och bilar och fått stiga fram - de vill inte förlora det nu. Tris och Pens faster Violet klär sig i byxor, röker, kör motorcykel och struntar i alla konventioner (och säger till Tris att hon inte behöver vara så där sjuk om hon inte vill)(typ)(fast det är lite komplicerat). Och så spelas det jazz. Vild jazz, oborstad jazz, eller mer städad jazz. Det byggs nytt, framtidstron har vaknat - samtidigt som sorgen bor kvar och många av de som trots allt har återvänt från kriget är trasiga i både kroppen och själen.

Där har ni det: changelings, krig, familjehemligheter och tjugotal. Och, ja just det ja, doktorer som fortfarande bläddrar i sina handböcker om "hysteri" som svaret på allehanda åkommor för unga kvinnor.
Det är spännande, och oväntat, och jag beundrar Frances Hardinges fantasi och kreativitet enormt. Men grejen är att den kan dra iväg med henne alldeles för mycket om hon inte håller den hårt i tyglarna. I Lögnernas träd blev det bra, i A Face Like Glass också även om det var på gränsen. I Mosca Mye blev det för mycket och förvirrat, och i Gökungen har Hardinge så många idéer att det hela skenar iväg och blir lite onödigt invecklat och långdraget på sina håll. Och knäppt. Men jag tog mig igenom, och gillar boken i det stora hela.


Titel: Gökungen
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: Cuckoo Song
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här