torsdag 31 augusti 2017

Harry Potter and the Deathly Hallows

Sista Harry Potter-boken uppläst av Stephen Fry som sällskap i bilen till och från jobbet, alltså. Och oj! vad jag hade glömt mycket av handlingen i den här från första gången när jag läste den! Jag minns mest att Harry, Ron och Hermione for runt och tältade en massa, blev osams, blev sams igen, red drake från Gringotts och sen att det var världens kaos inne på själva Hogwarts innan Harry satt i många långa boksidor på Kings Cross och pratade med Dumbledore.

Well. I och för sig mindes jag väl ungefär rätt. Det är en himla massa tältande nu när Harry & Co hoppar av skolan och åker på leta-rätt-på-horrokruxer-turné. Och de blir osams och sedan sams igen, och jepp - de gör inbrott på det inbrottssäkra Gringotts. Och slutstriden, eller striderna på Hogwarts är långa och många och omgivna av både rök, blixtar och jättar som kastar tunga saker. Men de här hade jag glömt: dödsrelikerna, alltså the deathly hallows i titeln som ju inte är horrokruxerna som jag felaktigt mindes. Nej, nej. Direkt från sagorna kommer nu The Trollstav of Fame and Glory and Stort Ego, The Resurrection Stone of Elände och Besvikelse samt The Invisibility Cloak of Stor Praktisk Användning. Är de viktiga för handlingen, då? Alltså, jag vet inte egentligen. Men Harry & Co kan ju inte bara ranta runt efter horrokruxer hela tiden, det kanske hade blivit lite tjatigt.

Jag saknar verkligen Hogwarts i den här boken. Harry & Co far land och rike kring, gör listiga planeringar av listiga operationer som för det mesta går åt fanders, blir jagade och det är action, action, action. Men jag märker att det är skolmiljön som liksom har gjort Harry Potter-böckerna för mig, och att hela Voldemortgrejen egentligen inte har varit det viktiga och intressanta. Nu är det så väldigt mycket den och för mig blir det alltså fortfarande... mest tältande och slagsmål. Och Kings Cross. Så nej, det är inte min favoritbok i serien - det är nog de tre första tror jag. Stephen Fry förblir min favorituppläsare for ever and ever.

Titel: Harry Potter and the Deathly Hallows
Serie: Harry Potter #7
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

onsdag 30 augusti 2017

Winter - The Lunar Chronicles 4

Jag har läst de tre böckerna i Månkrönikan: Cinder, Scarlet och Cress, och sedan förstås gått och väntat på att den fjärde och avslutande delen skulle komma ut så jag fick veta hur det blev med allting. Den kom... men inte i svensk översättning? Inte för att jag inte läser böcker på engelska, men för att jag har läst de här böckerna när de kommit till biblioteket jag jobbar på. Och Winter kom alltså inte, så jag höll på att glömma av att jag aldrig fick något avslut.

Nu kom jag ihåg, och fick återvända till den där framtiden bortom fjärde världskriget eller vad det är, när månen är koloniserad och styrd av drottning Levana (som är Leg. Ond Drottning), där det finns androider och cyborger och allas vår favorit-cyborg Cinder har fått för sig att hon ska störta drottning Levana eftersom hon har rätt till det. Winter är liksom de andra delarna baserad på en folksaga, i detta fall är det Snövit. Kopplingarna blir lätt krystade (särskilt med hur Meyer får till det förgiftade äpplet...) men jag gillar idén. Winter själv är dock den av de fyra huvudpersonerna jag gillar minst - hon flyter mest ut i mystiska hallucinationer och Måste Beskyddas och sånt gör mig så trött.

Som väl är tar nu Winter inte upp särskilt mycket plats i sin egen bok. Faktiskt fördelas storyn jämnt mellan alla fyra: Cinder revolterar, Scarlet bondar med vargar, Cress fortsätter vara bästa hackern ever och Winter... tja, ser blod på väggarna och förvandlas med jämna mellanrum till "a girl made of snow and ice" och då är hon inte så himla social. Iko, min favorit näst Cinder själv, får också vara med mycket, liksom både Kai och Wolf. Det är en del karaktärer att hålla reda på, men det funkar.

Och det blir ett bra avslut. Boken är lite väl lång och en del jagande, rymmande och fasttagande i mitten kunde gärna fått tas bort, men i det stora hela är jag nöjd. Jag har sett att Marissa Meyer härnäst gett sig på att skriva om drottningen i Alice i Underlandet i Hjärtlös - klart jag måste läsa den!

Titel: Winter
Serie: The Lunar Chronicles #4
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan/Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

tisdag 29 augusti 2017

Talmannens hämnd

Jag hade roligt när jag läste Talmannens hämnd. Vi har här en tv-reporter som brukar bevaka svensk politik (och som äger en skruttig bil han ömsom gullar med, ömsom ger en rak höger för att den ska starta), och som via sin dotter blir uppmärksammad på hemsidan "Barnens talman". Sidan består av frågor från barn som en viss anonym "barnens talman" besvarar på ett väldigt rakt sätt, gärna parat med kommentarer om vad ministrarna på Rosenbad faktiskt gör när ingen ser dem. Till exempel besvarar hon ett barns mail om tråkiga böcker med att läsning ska vara roligt och spännande, inte tråkigt, vilket förresten påminner henne om kulturministern (som heter Horace William-Grip):
"Han är en snobbig typ, precis som din fröken, och skryter om tjocka böcker han läst och tjusiga föreställningar han sett. Ändå somnade han på Fina Teatern i förra veckan. Hans fru fick putta till honom för att han skulle sluta snarka. Dessutom vet jag att han tittar på dokusåpor i smyg. Han tror att ingen ser, men jag vet. (Paradise Hotel är visst hans favorit, vilket i och för sig tyder på att det finns liv i karln)"
Barnens talman berättar också sånt som att finansministern har urusel koll på sin egen ekonomi och dessutom brukar provsmaka lösgodiset i affären, och att utbildningsministern fuskade i skolan.

Tv-reportern Felix börjar nysta i det hela och försöka ta reda på vem barnens talman egentligen är, och det blir stort rabalder på Rosenbad när ministrarna får reda på vad som skrivs om dem. Det blir slagsmål, hot och till och med en biljakt. Men hur mycket det än står "politisk thriller" i rubriken så är det mer roligt än spännande. Extra kul har jag åt den gamle statsministern som numera ägnar sina dagar åt att odla tomater och åt att skryta om alla de kända personer han har mött. Samt att vara fullständigt övertygad om att inget i landet är lika bra längre sedan han själv drog sig tillbaka från politiken.

Nu återstår att se om detta går hem hos barnen. Det är verkligen många ord och begrepp som de nog inte är särskilt vana vid: utskott, protokollföra, riksdag, Rosenbad och allt vad det är. Jadå, det finns en förklarande ordlista på bakre pärmens insida, men räcker den? Jag, som är vuxen, fattar ju vad det handlar om, och varför en del av skämten är himla roliga. Men går det över huvudet på barnen? Eller struntar de i det och tycker det är kul med ministrarna som är så mänskligt fyllda av fel och dåligt humör?

Titel: Talmannens hämnd : en politisk thriller
Författare: Martin Widmark & Petter Lidbeck
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

fredag 25 augusti 2017

De hundra och en hundarna

Jag hade inte ens reflekterat över att det fanns en bok bakom disneyfilmen med alla de prickiga hundarna? Men det finns det ju - en riktig barnboksklassiker. I Lucy Dillons Och så levde de lyckliga som jag nyligen läste är den en av alla de böcker det pratas om och görs referenser till, och jag blev nyfiken.

De hundra och en hundarna skrevs 1960, och på många sätt märks det att det är en nästan 60 år gammal bok. "Television" (ja, det skrivs så) är nytt och otroligt fascinerande. Och jag sitter och blir smått vansinnig när jag läser om hur Pongo hela tiden får berätta saker för sin fru (INTE Perdita, återkommer till det) eftersom hon ju är så kvinnligt hjälplös och ovetande om allting. Inte kan hon hitta rätt utan honom och inte kan hon skilja på höger och vänster. Och när alla hundarna för att gömma sina pälsar rullar sig i sot tycker Missis Pongo att det är jobbigt att vara smutsig ända tills Pongo säger till henne att det mörka sotet får henne att se slankare och finare ut... jojo. Plus det att alla de små pojkvalparna är tuffa och starka, och de små flickvalparna mycket svagare och inte orkar gå så långt som pojkarna. Valpar...!

Men om jag bortser från könsrollsmorrandet så finns det så mycket humor i den här boken, och jag hade inte väntat mig att få sitta och fnissa så mycket som jag gjorde för det är precis den lite svarta humor jag älskar.
'Hör på nu', sade Cruella de Vil. 'Jag struntar i hur ni dödar de där små odjuren. Häng dem, stryp dem, kasta dem från taket - herregud, det finns ju en massa underbara sätt. Jag önskar att jag hade tid att göra det själv.' 
Cruella de Vil är så vansinnigt, överdrivet underbart ond och elak, har förutom håret en svart- och vitrandig bil (med Englands starkaste signalhorn) och låter all sin mat smaka av peppar (även glassen). För att inte tala om andra roliga detaljer som tv-programmet hennes bägge inte-så-smarta underhuggare tittar på ("Gissa mitt brott", en slags frågesport där man kan kvala in om man gjort något särskilt förfärligt brott. Kvällen när valparna rymmer är det en man med som "stulit tvåhundra badkarsproppar på olika hotell")(men hallå... badkarsproppar???)

Stämmer bokens och filmens (filmernas) handling överens, då? Nu var det en hel del år sedan jag såg den tecknade disneyfilmen senast (men tänker göra det igen någon kväll snart, plus den "riktiga" med Glenn Close), men jorå. I stort gör de väl det. Utom det här med Pongo och Perdita. I filmen är de hundpappan och hundmamman som får de första femton valparna mattes väninna Cruella är så intresserad av. Men i boken? Där är det Pongo och hans fru, som bara får heta Missis Pongo sedan hon gift sig med honom, som får femton valpar. Eftersom det är så många valpar behövs en tik till som kan hjälpa till att ge valparna di, och så hittas Perdita som en övergiven, mager hund ute på landet. Missis Pongo har en del bekymmer med att det kommer in en "fru" till i huset, och undrar en del vad Pongo och Perdita kan tänkas hitta på nere i köket medan hon själv ligger på ovanvåningen och ger hälften av valparna di:
De [husse och matte] sov med öppen dörr för att vara till hands ifall Missis skulle behöva någonting, men hon låg så lugnt - bara en gång strax innan hon skulle somna undrade hon lite över det främmande fruntimret som låg där nere i köket tillsammans med Pongo. Hon var inte precis orolig; hon undrade bara.
Stackars Missis Pongo. Hon får inte ens vara med i filmen som gör hennes barn och man så berömda...

Titel: De hundra och en hundarna
Författare: Dodie Smith
Originaltitel: The hundred and one dalmatians
Översättning: Pelle Fritz-Crone
Utg år: original 1960, mitt ex 1980 men finns i nyutgåva 2017! (och heter då De 101 dalmatinerna)
Förlag: Bonniers juniorförlag (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här


måndag 21 augusti 2017

Only Beloved

Direkt efter att jag avslutat sjätte boken i The Survivors' Club-serien av Mary Balogh, Only a Kiss, fortsatte jag med denna sjunde och sista eftersom jag ville få flera glimtar av Imogen och Percys happily ever after. Det får jag, förstås, men mest får jag förstås läsa om kärleksparet vars bok detta är: George, hertigen av Stanbrook, och Dora Debbins, av absolut ingenting alls.

George är alltså den som från första början upplät sitt stora gods i Cornwall till sårade officerare från Napoleonkrigen, och själva orsaken till att de sju i Survivors Club blev vänner. Hela tiden genom serien har han stått i bakgrunden som en vänligt leende äldre man med kloka ögon och sett hur de andra hittar kärleken och återfår lyckan i livet. Men nu är det alltså hans egen tur.

Dora Debbins fanns med i en tidigare bok i serien, som storasyster till den Agnes som Flavian blev kär i. Hon var en gång en fin lady med framtidsutsikter - men sedan raserade den skandal hennes mamma blev inblandad i alla hennes egna framtidsutsikter, och nu försörjer hon sig som piano- och harplärarinna i en liten by.

Det som är lite annorlunda med den här boken är kärleksparets ålder: han är 48 och hon är 39. Himla fint att de också kan få sitt happily ever after - men tyvärr är det en av sakerna som gör den här boken till den i serien jag gillar minst. Vi får nämligen tjatat för oss sida upp och sida ner hur himla lastgamla George och Dora är, hur de inte längre har några känslostormar, hur de är rätt vackra fast de är äldre, hur de är så förnuftigt vänliga mot varandra och inte någonsin glömmer bort hur man ska uppföra sig eftersom de ju är så livserfarna och yadayadayada...

En annan sak, som är värre än åldersältandet, är det att spänningen i George och Doras förhållande helt saknas. På sidan ett i boken kommer han på att eftersom alla de andra i klubben har gift sig borde han nog också det. På sidan två reser han till Flavians gods, knallar över till Doras lilla stuga i byn, bjuder in sig själv på te och friar till henne. Hon tackar ja. Och... ja, that's it liksom. Visst har han en del trist i sitt förflutna som måste redas ut (sonen som dog i kriget och första frun som därför hoppade från en klippa och tog livet av sig som vi redan visste flera gånger om sedan de tidigare böckerna). Och visst vet vi att Dora har ett jobbigt förhållande till sin mamma (men det fick vi ju veta redan i Flavian/Agnes-boken Only Enchanting). Men deras inbördes förhållande är så lamt - de flyttar ihop, blir stillsamt kära i varandra och trygga i varandras sällskap. De grälar inte, är sams om allt, anpassar sig till allt. Inga rappa dialoger, ingen humor. Inga fula hundar eller irriterande fastrar, eller upprörande scener i sexlivet utan bara beige, beige, beige... och det är ganska astråkigt att läsa.

Nå. Vi får i alla fall säcken ihopknuten och alla Survivors' Club-medlemmar gifta, en massa happily ever afters och mängder och åter mängder av barn till alla dessa lyckliga par. Slutkapitlen är så sprängfyllda av namn att jag blir helt nervös. Nu är jag sugen på någon helt annan Balogh-serie, men tror jag hoppar bakåt i produktionen till något äldre.

Titel: Only Beloved
Serie: The Survivors' Club #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Piatkus
Köp den till exempel här eller här

onsdag 16 augusti 2017

Only a Kiss

Only a Kiss är om den enda medlemmen i Survivors' Club (de där som kom hem och hade överlevt Napoleonkrigen men som läkte sina skador och blev bästa vänner för livet samtidigt) som är en kvinna: Imogen Barclay, Lady Hayes. Hon har varit ganska anonym i bokserien hittills, kvinnan som liksom bara funnits där i rummet med de andra, stillsam och till synes känslolös och kall.

Men sådan var hon inte före kriget. Nej, då var hon en sprudlande glad ung kvinna som vågade vad som helst, som helst hängde med pojken på granngodset, som gifte sig med denne pojke och följde med honom ut i kriget som hans fru. Men det var det som hände där i kriget som fick henne att sluta sig. Maken var spion för engelsmännen, och blev tagen tillfånga av fransmännen och utsatt för tortyr. Imogen var med honom då och under hela tiden tills han dog. Då eskorterade de franska officerarna henne tillbaka till de engelska trupperna, som lät henne åka hem. Hon var då ett paket, mer eller mindre, någon som inte kunde tala, inte äta, inte sova. Och hon fick snart komma till Penderris, godset där de övriga "survivors" vårdades, och hon blev friskare men absolut inte den hon var före kriget.

Vad hände där i kriget, egentligen? Vi får veta, men bara lite då och då under tiden som boken och kärlekshistorien fortskrider.

För kärleken kommer till Imogen i form av Percy, lord Hayes. Den som fick den titel Imogens avlidne make skulle ha fått om han fått leva. Han dundrar in på godset där Imogen fortfarande bor kvar, och undrar burdust "and who the devil might you be?" när han får se henne första gången. Ohyfsade karl! tycker hon, och upplyser honom iskallt om vem hon är, varför hon bor där och vad hon tycker om ohyfsade karlar i allmänhet. Jojo, den kärlekshistorien kunde börjat bättre.

Eller inte. Detta är nämligen en av de bästa böckerna i serien, och förhållandet mellan Imogen och Percy är den allra bästa sortens Balogh-läsning med rappa dialoger och mycket humor. Jag tycker så mycket om detta! Dessutom slänger Balogh in ett antal malätna djur i storyn - en äldre aunt av något slag bor också på godset, och hon tycker så synd om alla hemlösa katter och hundar att hon tar dem till sig. När bistre Percy alltså surt trycker sig ner i fåtöljen (som är obekväm) framför brasan den där första dagen får han först schasa bort några katter, och får sedan dessutom finna sig i att en hund med mycket tvivelaktigt utseende fattar stort tycke för honom och följer honom vart han går.

Inte nog med det. Här finns också en äldre, kvinnlig "kusin" av något slag som också bor där. Hon hatar män. Alla män är dumma och opålitliga, och denna åsikt luftar hon så fort det går. Typ jämt. OCH det försiggår smuggling i trakten och troligen till och med inne på godset fast alla i tjänstefolket tiger som muren.

Stor underhållning. Jag tyckte så mycket om Imogen och Percy att jag inte var riktigt färdig med dem när de fått varandra och allt det där på slutet, så jag började raskt läsa sjunde och sista boken i Survivors'-serien bara för att få läsa lite till om dem. Men den boken får ett eget inlägg snart.

Titel: Only a Kiss
Serie: The Survivors' Club #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 augusti 2017

The Raven King

I avdelningen "bokserier jag glömde av att läsa avslutningsboken" har vi nu kommit till Kretsen/The Raven Cycle av Maggie Stiefvater. Det var alldeles för länge sedan jag läste tredje boken i serien, och det här är en typisk serie där alla böckerna behöver läsas i ett svep så att man inte glömmer personerna eller de invecklade och märkliga ting som händer. Men - min dotter gjorde just så som man ska - läste alla fyra böcker direkt efter varandra. Och eftersom vi därför hade sista boken hemma så passade också jag på att läsa den, och struntade i att jag nästan inte mindes vad som hänt fram tills nu i Henrietta.

Faktiskt gjorde det ingenting. Personerna lärde jag raskt känna igen, och det är trots allt de som är viktigast i de här böckerna. Handlingen är i det närmaste helt obegriplig, och det som jag egentligen inte begrep ett dyft av i tredje boken fortsätter i den här, men jag spände liksom bara fast säkerhetsbältet, åkte med och njöt av Stiefvaters språk och den underbara personkemin mellan Lily, Gansey, Adam och Ronan.

Hittar de äntligen the Raven King, den gamle kungen Glendower, då? Säger jag ju inte! Inte heller skriver jag något annat klargörande om handlingen eftersom det spoilar det som hänt i de tidigare böckerna (plus att jag ju ändå inte begriper på riktigt vad som händer). Men jag kan ge er några fascinerande detaljer som dyker upp i boken:

  • en flicka som helst talar latin och har hästhovar
  • en person som egentligen är trillingar
  • ett robotbi (jodå! "RoboBee")
  • olydiga händer som måste bindas fast så de inte stryper ens bästa vän
  • ett togaparty
  • tarotkort (förstås, invånarna på Fox Way hade inte blivit glada annars)
  • en hemlig auktion på magiska föremål
  • träd som äntligen har börjat lära sig tala engelska
  • en kidnappad pojke som hålls fängslad i ett mörkt hål
Har ni ännu inte gjort det: läs Kretsen! Strunta i handlingen, älska personerna och njut av språket!

Titel: The Raven King
Serie: Kretsen/The Raven Cycle #4 (sista delen verkar ännu inte ha kommit ut på svenska, hoppas den gör det snart)
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2016
Förlag: Scholastic Press
Köp den till exempel här eller här

tisdag 8 augusti 2017

Och så levde de lyckliga

Jag läste Dillons Allt jag önskade för inte så länge sedan, och i den fick jag förutom huvudpersonerna träffa Anna som jobbade i Longhamptons bokhandel, och som delade ut bokbuketter till folk och som längtade efter barn. Jag gillar det här i Lucy Dillons böcker att personer från tidigare böcker skymtar i de senare, men jag ångrar nu att jag inte läste böckerna i ordning som de kom ut (som jag ju nästan är manisk på att göra med alla böcker som ens kan anas vara i någon slags serie) - nu fick jag Annas story och happily-ever-after avslöjat i förväg för mig. Och så levde de lyckliga handlar nämligen om henne, och om hennes väninna Michelle.

Michelle lever ensam i ett radhus som invändigt ser ut som en interiör från en heminredningstidning. Det är nämligen det Michelle jobbar med - hon bröt upp från ett äktenskap och flyttade till Longhampton, renoverade raskt en lokal som tidigare sålde fisk till att bli en glassig butik för heminredning och diverse andra prylar som är vackra, och på bara två år har hon fått denna butik (med två anställda expediter dessutom) att bli glänsande framgångsrik. Jorå, i böcker händer sånt. Lokalen vägg i vägg med inredningsbutiken verkar nu bli ledig eftersom bokhandlaren där har gått i pension. Där ska Michelle sälja bäddtextilier! tänker hon... men bokhandlarens krav för att hyra lokalen är att det bedrivs bokhandel i den. Aha, tänker Michelle, kan jag väl göra men så småningom smyga in lite filtar och kuddar ändå?

Hon engagerar Anna, som hon lärde känna som nyinflyttad, och som nyligen blivit utan jobb sedan biblioteket hon jobbade på fått dra ner på verksamheten, som bokhandelsföreståndare. Och så kan spelet börja.

Vi har relationsproblemen: Anna är gift med en man som har tre döttrar sedan tidigare med sig in i boet och deras familjeliv är, ja, fullt av döttrar och deras krav. Ändå vill Anna ha ett eget barn medan Phil mest minns vaknätter och blöjor och är hyfsat osugen på fler. Michelle var gift med en polerad bilhandlare med snyggt hår och leende som hemma lade av både leende och snygghet och kontrollerade allt Michelle sa, gjorde, åt och drömde. Hon har svårt att komma ifrån honom även om hon har flyttat.
Vi har hundarna: Anna och Phil har en energisk dalmatiner som kräver mycket motion (och som heter Pongo, förstås). Michelles liv invaderas snart av en skotsk terrier vid namn Tavish, med högdraget utseende och krävande matvanor.
Och så har vi böckerna, som är speciella för denna Dillon-boken: Annas liv är böcker - i bokhandeln, på fritiden (när hon hinner) och i tankarna. Varje kapitel inleds med en liten fiktiv bokrecension av någon känd bok. Och det pratas mycket om böcker, om de ska läsas eller inte, vilka böcker som betytt något för någon, hur livet verkar vara i böckerna. Jag gillar det här väldigt mycket, och har läst många av böckerna det refereras till och blir sugen på att läsa några av dem jag inte läst. Dock suckar jag lite över att det bara, bara pratas om äldre litteratur, både för barn och vuxna. Sånt som minns från barndomens egna läsning eller som slukades när bokkaraktärerna var i tonåren. Jag tvivlar på att någon enda av böckerna som nämns är skriven efter 1998 eller så. Och visst - bokhandeln Anna jobbar i måste tydligen först sälja av sitt lager av gamla, begagnade böcker innan nya ska köpas in. Och visst - skulle det refereras till nyare böcker hade dessa referenser snabbt kanske blivit inaktuella. Men det känns lite overkligt att folk bara läser Enid Blyton eller Roald Dahl för sina barn, eller själva bara skulle läsa deckare från 40-50-talen?

Men det är en mindre invändning, och som sagt så tycker jag om de där bokliga referenserna ändå. Riktigt roligt har jag åt Annas hemliv med de tre döttrarna, varav mittentjejen Chloe kunde varit min egen dotter... :)


Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: The Secret of Happy Ever After
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

måndag 7 augusti 2017

The Summer Tree (The Fionavar Tapestry 1)

För många år sedan läste jag Tigana av Guy Gavriel Kay, och ända sedan dess har jag tänkt läsa hans trilogi The Fionavar Tapestry som är en riktig fantasyklassiker. Nu äntligen har det blivit av att jag tog mig an The Summer Tree, första boken.

I The Summer Tree börjar det hela i vår värld, på ett universitet i Toronto där fem personer går på en föreläsning, och där föreläsaren efteråt 1. bjuder in de fem på eftersnack eftersom han vill undvika den officiella festen, och 2. visar sig vara en magiker från en annan värld, åtföljd av en dvärg som är både f.d. kung och magisk källa, och 3. övertalar de fem att följa med hem till hans värld och rädda den från ondska.

Det gör de. De blir nämligen lovade att även om de är borta i många veckor kommer det bara hinna gå max någon timme i deras egen värld (ja, Narnia-style).

I Fionavar är det jobbigt. För tusen år sedan fjättrades en ondskefull halvgud under ett berg, och nu tar sig denne under stort väsen och med många ljud- och ljuseffekter loss. Hans underlings ställer till med elände i stort och smått. Dessutom lider landet av en svår torka, bara för att kungen inte ville gå iväg till The Summer Tree för att hänga sig. (ja, ja, det låter mer logiskt när man läser) Nu kommer De Fem från vår värld dit, och genast kastas de in i centrum av allting utan att ens behöva lära sig att fäktas med svärd eller hantera magi först. De får följa med prinsen i landet på en farofylld expedition redan efter någon dag, bli oraklets efterträdare, bästa vän med stäppfolkens hövdings son och givetvis blir någon tillfångatagen av Onde Bergskillens utsända minions för att av en Svart Svan Som Luktar Lik flygas till Hemska Svarta Bergsfästet där Onde Bergskillen bor. Och som om inte allt det här räckte tycker en av De Fem att det är lika bra att han knatar iväg och hänger sig i det där sommarträdet eftersom han ändå aldrig kommer att komma över att hans flickvän precis dött.

Alltså - trots att det var så många år sedan jag läste Tigana minns jag handlingen i stort från den, och framförallt minns jag slutet som var både överraskande och hjärtskärande. Men jag minns också att jag tyckte den var rätt så jobbig att ta sig igenom. Denna The Summer Tree är lite åt samma håll: handlingen är bra (trots min vingliga sammanfattning av den ovan) och karaktärerna intressanta. Jag tycker om den, och personerna, men det är ganska trist under tiden jag läser. Det är vääääldigt många människor att hålla reda på, och det är ganska torrt (hade gärna haft mer humor och snärtigare dialoger, dvs att Diarmuid (prinsen) hade fått vara med mycket mer). Ändå är jag när jag avslutar läsningen av bok 1 helt klar över att jag måste fortsätta med bok 2 och 3. Jag vet att författaren kan överraska rejält och knyta ihop lösa trådar och jag vill verkligen veta hur det går med allting i Fionavar. Onde Bergskillen kan ju inte få hålla på att ondskas vidare i all evighet, och så måste jag veta hur det går med Diarmuid och Sharra. För att inte tala om Tabor och hans... eh... flygande ponny som en slags daimon???

Titel: The Summer Tree
Serie: The Fionavar Tapestry #1
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg: 1984 (original), 2011 (mitt ex)
Förlag: Harper Voyager (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

fredag 4 augusti 2017

Terms of Surrender (The Revanche Cycle, book 3)

Tredje boken i The Revanche Cycle och precis lika full av ondskefulla och komplicerade intriger som de två föregående. Jag gillar fortfarande, men kan fortfarande bli lätt trött på att folk inte kan slappna av och bara leva på utan att ständigt fundera ut bättre sätt att hämnas eller ta makten över andra människor. Nå, det är inte lätt att slappna av och börja leva vardagsliv när man som Felix Rossini, en av huvudpersonerna, har diverse personer efter sig som på olika sätt traktar efter ens liv. Eller om man som Livia plötsligt ser sig själv som världens första kvinnliga påve och tänker att det vore all idé att göra något bra av detta faktum snarare än att låta sig själv bli en bricka i de maktgalna mäns liv som omger henne. Eller... ja, här finns ett antal människor som är så intrasslade i faror och elände att de inte riktigt kan ta sig loss och bli så där värst vanliga och vardagliga. Jag kan medge det.

Den här boken har lite mer magi i sig än de två föregående böckerna. Dels har vi The Owl, häxan som vill ta över ledarskapet för den coven hon är med i, och som hjälp har sin gamla läromästare/mamma. Att denna är död sedan många år tillbaka är tydligen inget hinder. Dels har vi då påve-Livia som ju hittat en gammal begagnad häxmagibok som hon läser och testar en hel del ur (och nä, det är INTE ok att göra så, hon har hela the Owls coven efter sig men det vet hon inte)(för att inte tala om att det inte är ok med häxgrejs inom kyrkan, så kommer de på henne är det raka vägen till bålet). Livia har tyvärr vid ett tillfälle när hon var nära att dö (jo, hon blev anfallen av ett gäng ninja-liknande assassiner som har långa fingrar och är creepy) råkat uttala en åkallan av något fruktansvärt väsen som bor mellan världarna (eller något annat lika diffust). Lönnmördarna försvann raskt från scenen och ut i den där diffusa tomheten - men det där Livia åkallade drog tydligen in i henne själv och rasar nu runt i hennes kropp som någon slags läbbig cancer. Det hela är mycket oklart, men hon tar mediciner.

Hm. Jag märker själv hur himla ostrukturerat det här inlägget är. Men - kort sagt går det inte att läsa denna tredje bok utan att ha läst de två föregående, så i stället för att läsa mitt svamlande så rekommenderar jag eventuella intressenter att göra just det i stället. Winter's Reach heter alltså första boken (och då kan jag passa på att tillägga att vi får återvända till Winter's Reach i den här boken, och "borgmästaren" där har inte lugnat ner sig på något sätt alls)

Titel: Terms of Surrender
Serie: The Revanche Cycle #3
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2015
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

torsdag 3 augusti 2017

Kärlek sökes

Jag har läst de två tidigare böckerna om Frida Fors, och gillat dem och med bägge direkt sugits in i läsandet. Det gör jag i den här också, redan från sidan ett när Fridas alldeles precis vuxne son tar sin jättestora väska och drar till Australien och lämnar henne där med ett kylskåp som helt plötsligt inte töms på ett dygn eller med en hall utan stora grusiga skor att snubbla på. Åh, jag har en son som precis fyllt 18, och den där dagen han packar sin väska och tar sin stora, drumliga, ständigt hungriga kropp och alla sina skor och lämnar hemmet fasar jag för. Den måste ju komma, förstås, men jag är absolut inte redo för den.

Men det är ju inte riktigt det den här boken handlar om, även om det är en stor del av den just det där att Frida ganska mitt i livet upptäcker att hon är väldigt ensam när bägge barnen blivit vuxna och dragit sin kos. Barnens pappa och Frida är skilda sedan ett antal år tillbaka, och han är numera ihop med en av Fridas jobb-kollegor, men hon saknar honom inte ett dugg. Snarare ömkar hon kollegan som lever med honom. Frida är inte helt säker på att hon vill ha en någon att dela sitt liv med och hon försöker verkligen count her blessings med ensamlivet: kan kolla på film mitt i natten, ingen annan som stökar till hemma, kan äta det hon vill, lägga pengarna på det hon vill... men det är tomt, det är det. Stackars rostiga grillen på uteplatsen får symbolisera: att leva ensam är att inte ha någon att grilla ihop med.

Så Frida testar det flera rekommenderar henne: att nätdejta. Kanske finns det trots allt någon där ute att grilla ihop med? Någon som hon trivs med, tycker om att prata med, någon som delar hennes värderingar och intressen? Det är ju inte som att hon måste hitta någon, men gör hon det så vore det kul och en bonus?

Jag sugs alltså in i boken direkt och bläddrar på. Det är roligt och mycket vardagsfilosofi och igenkänning. Dock kan jag bli lite irriterad på skildringarna av alla Fridas nätdejtar - det är så tydligt männen hon träffar som är konstiga på diverse vis, som gnäller om sjukdomar, har konstiga åsikter, pratar om sig själva hela tiden, har mystiska relationer, fel inställning till jobbet och allt vad det är. Frida själv är den som är så väldigt normal och jag kan sakna den andra sidans röst. Att hon träffar någon som är helt vanlig, men som stör sig på Fridas egenskaper, jobbtider eller vad det kan vara. Man är alltid två i ett förhållande.

Men bortsett från det gnaget gillar jag alltså den här boken, precis som jag gillade de två tidigare böckerna om Frida. Man behöver faktiskt inte alls ha läst dem för att ha behållning av den här - det enda är att Frida besöker den lilla orten i Småland hon gjorde sin praktik på då när hon gick sin journalistutbildning för över tjugo år sen.


Titel: Kärlek sökes
Författare: Carin Hjulström
Serie: Frida Fors 3
Utg år: 2016
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här