torsdag 4 maj 2017

Only Enchanting

Fjärde boken i the Survivors' Club handlar om Flavian, viscount Ponsonby, som återvände från Napoleonkrigen med ett huvud som inte funkade som det skulle. Egentligen skulle han väl inte överlevt - han blev först skjuten i huvudet, sedan föll han av hästen och slog sitt sönderskjutna huvud hårt i marken, och sedan blev han väl till råga på allt överkörd (ja, överriden men det låter ju direkt fånigt) av ett antal hästar som befann sig där på slagfältet.

Nå - han överlevde, men kunde länge inte förstå tal, än mindre tala själv. När han långsamt blivit så bra att han förstod vad andra sa till honom men inte själv kunde forma ord och meningar så kom kvinnan han var förlovad med och meddelade att "eftersom du aldrig blir bättre än så här så gör jag slut och kommer strax att gifta mig med din bästa vän, och så ska vi sörja dig och ditt spillda liv tillsammans" ungefär. Varpå Flavian försökte protestera, inte lyckades få fram mer än ett "haaargl-arrrgle-dreggel", slog sönder ett helt rum i frustration och skickades iväg till ett hem i Cornwall där han skulle "tas om hand".

Nå. Det där stället i Cornwall var lyckligtvis just det slott där de sju medlemmarna i Survivors' Club tillsammans läkte kroppar och själar och blev vänner för livet, och nu kan Flavian prata igen (dock med en lätt stamning) men är lätt bitter på sin familj och sin f.d flickvän.

Vem är det han ska träffa och förklara sin kärlek på bokens sista sidor, då? Jo, en viss mrs Keeping, änka sedan något år och som numera bor tillsammans med sin storasyster pianolärarinnan i en liten by på landet. Nöjd, trygg och gillar att måla påskliljor.

(men med en undanstoppad och förträngd Het Passion I Sin Kropp Och Egentlig Längtan Efter Spänning)(ja, ni fattar?)

Flavian är rätt kul att läsa om, han har en krass humor och många bitska repliker. Agnes är inte en av Mary Baloghs festligaste hjältinnor, hon är lite för präktig och trist, men Flavian gör att jag gillar det hela.

Titel: Only Enchanting
Serie: The Survivors' Club #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2014
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

2 kommentarer:

  1. Jag hade ungefär samma reaktion som du efter den boken - Agnes är lite av en letdown efter Sophia och Sam, men Flavians humor kompenserar till en viss del.

    Jag är lite skeptisk över hur Flavians stamning typ botas av det förlösande slutet - annars brukar Mary Balogh inte falla i den fällan och det är lite trist att hon gör det här. Å andra sidan är ju Flavian redan längre kommen i läkningsfasen än de andra, så det är väl inte orealistiskt precis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag funderade också på det, men tänkte att det var för att han hade slappnat av och var lugn? (han hade det värre med stamningen när han var upprörd tänker jag) Men jag är dåligt påläst om just stamning och vad som orsakar det, så köpte bara Baloghs lösning här. (värre hade det varit om Ben Harper plötsligt kunnat gå igen...)
      Jag visste ju från böckerna innan att Flavian stammade, och trodde att jag skulle få det jobbigt med att läsa den här boken och störa mig på det där stammandet i skrift som kan kännas ganska konstruerat. Men efter ett par sidor funderade jag inte så mycket på det alls, utom i slutet då när Agnes påpekar att "nu stammade du inte alls".

      Radera