onsdag 17 maj 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Jag gillar verkligen framsidan på den här - och om nutidens barn inte vet vad ett "sanatorium" är för något så framgår det ju verkligen av de stela, vita sjukhussängarna. Mina läskighetsvibbar kommer av tankar på sjukhus förr med barn som låg inlagda ensamma (och föräldrarna fick stanna hemma), strikta rangordningar och sängar bäddade hårt utan minsta veck - men den här bildens skuggor och ödslighet pratar ju läskighet på ett helt annat sätt. Övernaturliga ting i övergivna byggnader.

Och det är precis det Svartbäckens sanatorium är. Ett sedan länge nedlagt sjukhus en bit utanför byn Svartbäcken (som i sig blir mer och mer avfolkad och öde), ett sjukhus som ingen vill prata om när Saga frågar dem, som tycker att ju mindre de där gamla minnena kommer upp desto bättre.

Saga är bokens huvudperson, och hon kommer för att bo hos sin farfar som hon inte tidigare har lärt känna. Han har bott i London och möjligen skickat ett eller annat halvhjärtat gratulationskort på Sagas födelsedagar men annars inte brytt sig om henne. Nu måste Sagas mamma jobba på semestern, och Saga får alltså bo hos farfar i dennes stora och gamla hus i Svartbäcken som han återvänt till.

Saga och farfar går inte alls ihop. Han är inte duktig på människor, som han själv säger, och vill vara ensam och skriva böcker (han är en berömd författare). Saga är inte duktig på ensamliv och att sysselsätta sig själv, och är rädd för mörker och ödslighet och allt möjligt. Och denne farfar både lämnar henne i sticket, lagar äcklig mat åt henne och tycker att hon ska hjälpa till med att diska efter maten. Huga. Och när hon ringer till sin mamma för att få lite stöd och tröst verkar hon mest trött på Sagas gnäll - även när Saga berättar om hur konstig farfar är och om hur mörkt det är i källaren.
Det ÄR mörkt i källaren, och inte nog med det: Saga drömmer konstiga, verkliga drömmar om en liten tunn ledsen pojke med resväska. Varför är det ingen som ser hur jobbigt Saga har det?

OK - jag är inte överförtjust i huvudpersonen och tycker att hon är en mer än lovligt självupptagen och gnällig tolvåring eller vad hon är. Och ja, hon känns mycket trovärdig, men för den skull måste jag ju inte gilla henne. Alla är dumma, all mat är äcklig och varför ska HON behöva diska? Och hon har ju inget att göööööra.....? Däremot gillar jag farfar (fast det borde jag nog inte, men kan relatera mycket mer till honom i både ålder och kynne...), och miljöerna de rör sig i, och så gillar jag när Saga och Teo bryter sig in i Svartbäckens sanatorium och storögt tassar runt i de öde gamla sjukhussalarna.

Detta är inte action-läskigt, utan mer stämnings-läskigt, och det osäkra i om det är fantasi/dröm eller om det är verklighet, det som händer. Jag gillar det, och ödsliga stämningen - även om jag inte gillar huvudpersonen. Teo (och Teos pappa) är intressanta personer jag gärna hade läst lite mer om också. Samla på ödsliga platser som gemensam hobby? Jamen, absolut!


Titel: Barnen på Svartbäckens sanatorium
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2017
Förlag: Hippo Bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

2 kommentarer:

  1. Sanatorium är ju ett så spännande ord, alldeles oavsett om man förstår vad det betyder eller inte. Jag tror inte att jag hade förstått när jag gick på mellanstadiet, men jag hade nog gillat titeln ändå, särskilt i kombination med omslaget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag att jag också hade gjort. Särskilt som det var just "barn" som var på det där mystiska sanatoriet. De låter direkt som så utsatta, och så med den där bilden? Lockande!

      Radera