Fast inte i allt. Hade jag känt igen mig i allt i Minnas liv hade jag också gått in i väggen, som hon gör. Men småbarnsåren... den där eviga känslan av att aldrig komma ikapp, känslan av att alltid ha glömt något viktigt, det där att ligga vaken på natten och älta allt det som måste hinnas eller som inte får glömmas. Alla skrynkliga lappar om viktiga saker som plockades upp ur skolväskorna, eller lapparna om magsjuka på dagis, eller hysteriska göra-förbannad-matsäck-till-skogsutflykten-som-glömts-bort-på-2:45-minuter, eller detta eviga eviga mamma-mina-gympaskor/gummistövlar-klämmer-i-tårna-nu, eller hinnandet till föräldramötet/konserten/avslutningen. För att inte tala om körandet till simskolan, dansen, scouterna och allt vad det är. Eller vabbandet. Eller oron över varma pannor eller mamma-jag-har-ont-i-magen.
Jag är på andra sidan småbarnsåren nu, och kan meddela att en tonårsförälder inte vabbar lika ofta, inte behöver göra matsäckar - men oroar sig precis lika mycket fast över andra saker än varma pannor.
Hoppsan vad jag gled iväg från boken och in i mitt eget liv. Men det är så den gör med en, den här boken.
Det är mycket jag vill säga till Minna att hon ska strunta i för att få mer tid till sig själv och till att orka njuta av livet. Men det är klart att hon egentligen vet det - hon hinner bara inte göra något åt det. Och så är hon väldigt låst vid vad alla andra gör och tycker, och vad som förväntas, och allt det där duktiga. Klart hon ska hinna springa och gå på yoga och testa nya chiafrödieten och ta ett fadderbarn och baka bullar till föräldramötet och inte ha hängmage över troskanten och så lägga upp glassiga foton på allt det hon lyckas med på sociala media? Alla andra verkar ju fixa det? Även de som har fler barn än hon själv? Klart att bästa vännerna med jämna mellanrum ska bjudas på middag med fräscha menyval och fin dukning? Även om middagens samtal mest verkar vara skryt om vem som har lyckats bäst. Även om det kostar åtskilliga nätters sömn för ältande om vad den där fräscha menyn ska bestå av och när det ska hinnas lagas och fixas...
Varför tror vi att vi måste göra allt detta? Om vi inte hinner? Om vi inte mår bra av att försöka hinna allt? Varför struntar vi inte bara i allt det som alla andra verkar kunna göra och gör det vi själva mår bra av? Det är så lätt att se på Minna i den här boken, och på alla stressade människor som är som henne, och tycka att "jamen släpp allt det där, och måste verkligen dina barn gå på alla aktiviteter?" - men när det sen handlar om en själv är det inte så lätt att säga stopp. Det är en stress att göra det också, att behöva ta strider och försvara sig för att man säger nej till det alla andra verkar göra.
Åh, den här boken ger verkligen tankar. Kanske kommer jag att bli en pest för min omgivning nu, som predikar "släpp! ta det lugnt! du behöver inte!"? (eller så lägger jag bara upp en bild på mig själv på fb där jag skriver "kolla så avslappnat JAG har det då?" och stressar därmed upp andra ännu mer...)
När jag läste Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer drogs jag in i boken på precis samma sätt, läste ut den på samma sträckläsande sätt och kände igen mig själv i massor då också, fast den handlade om helt andra saker. Jag upptäckte nu att det finns en bok till av henne som jag inte läst: Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Den tänker jag ge mig på nu, och blir det samma sträckläsningsfenomen igen är det bara att konstatera att jag har en ny favoritförfattare.
Titel: Mamma är bara lite trött
Författare: Sara Beischer
Utg år: 2016
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar