måndag 26 juni 2017

Nyckeln till Hinsides

Jag provade lite svensk fantasy, första boken i en trilogi tänkt för barn mellan 9-12 år, skriven av mor och son Alvtegen, och som ljudbok uppläst av Karin Alvtegen.

Detta är portalfantasy, där Linus i det stora, gamla och spännande huset Trakeborg (som förstås ligger mitt ute i ingenstans) hittar en lönndörr som leder till en tunnel som leder till ett hål som leder till... en annan värld som kallas Hinsides. Jag tänker på både Spiderwick-böckerna för hus- och magiska varelser-känslan, och på Narniaböckerna, förstås. Och det är helt OK läsning, actionspäckat och med intressanta huvudpersoner.

Linus är tvillingbror med Linnea, men Linnea har ända sedan förlossningen varit gravt handikappad och kan inte röra sig eller kommunicera på något sätt. Linus har trots det alltid pratat med henne (utan att få svar), läst högt för henne och hjälpt deras mamma att sköta om henne. Mamma är ensam med Linus och Linnea, pappan försvann iväg redan när tvillingarna var små. Nu är det mamma som dragit iväg med barnen till detta Trakeborg som de får bo gratis på i utbyte mot att de renoverar stället. Mamma jobbar som konservator, men renoveringen verkar mest gå ut på att måla om några av rummen vad jag kan förstå. Det är inte jätteviktigt - viktigare är relationen mamma-Linus (väldigt mycket "var försiktig!" vilket han är) och Linnea-Linus-mamma. Det bästa i den här boken är nämligen att när Linus väl kommer till Hinsides så finns Linnea där. Fast där heter hon Lionora, är frisk, pratar, kan magi och är den som räddar Linus.

Boken tappar mig lite när Linus väl kommer till Hinsides, eftersom det därefter blir mycket action av arten Mystisk Fantasyvarelse (detaljerat beskriven ända ner till öronens utseende och pälsens färg) Påträffas, Befinns Vara Vän Eller Fiende, Strid/Dialog Inträffar, Scenbyte Till Nästa Miljö Och Nästa Fantasyvarelse. Det vill säga, en enda lång kavalkad av noggrant beskrivna magiska väsen av olika storlekar och modeller. Hur denna värld Hinsides är uppbyggd och fungerar, vem som bor var och vem som styr, eller mer av världsbygget än en del av dess bestiarium, får vi inte veta. Det är kanske OK när det gäller en bok för 9-12-åringar, men för mig blir det väldigt platt. Och så vill jag ha en något farligare Värsta Fiende än en Tjoffsan på ben (jodå). Men, för målgruppen? Absolut - det är spännande läsning. Dessutom avslutas boken i något som inte är en cliff-hanger men som väldigt mycket lockar till att läsa vidare bok två: Hinsides brinner.


Titel: Nyckeln till Hinsides
Författare: Albin & Karin Alvtegen
Illustrationer: Alexander Jansson
Ljudbok - uppläsning: Karin Alvtegen
Utg år: 2016
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

onsdag 21 juni 2017

Allt jag önskade

Tänk, där gick jag och hade för en gångs skull läst mig mätt på fantasy, och kände mig nästan svältfödd på böcker på svenska (en lätt överdos av Kindle-läsning), och ville ha någon lättläst, trevlig bok som drog in mig direkt men visste inte riktigt vilken. Läshögarna där hemma bjöd bara på ännu mer fantasy på engelska - men så dunsade det till i brevlådan och där låg en överraskningsbok från förlaget: Allt jag önskade av Lucy Dillon. Så alldeles tydligt just en sån sorts bok jag behövde just nu, perfekt tajming! Helgen ägnades alltså åt Dillons hundar (klart det fanns hundar!) och Longhamptonmiljö (även om vi fick se Bristol en hel del också).

Huvudpersoner i Allt jag önskade är Caitlin och Patrick, deras barn Joel och Nancy, och så Patricks syster Eva. Caitlin och Patrick har precis separerat, men har ännu inte berättat som det är för sina barn utan sagt att pappa för jobbets skull måste bo borta från dem ett tag. Och ja, han har fått ett nytt jobb i Newcastle, mer än 50 mil från Bristol där familjen bor, så hur ska de nu göra med barnen? Patrick vill vara en del av deras liv även om jobbet tar väldigt mycket tid. (på tok för mycket, tycker Caitlin, han är nästan aldrig hemma och om han ändå är hemma ringer hans mobil konstant) Att låta dem varannan helg resa själva till Newcastle är inte att tänka på.

Det är här storasyster Eva kommer in i bilden. Hon är änka sedan hennes berömde make skådespelaren Mick dog för några år sedan, har själv inga barn och bor i ett stort, fint hus i Longhampton. Klart hon vill upplåta sitt hus och sitt liv varannan helg till att låta Patrick och hans barn bo där och få umgås med varandra? Patrick ringer och arrangerar och bestämmer. Som han brukar ringa och arrangera och bestämma - han kan inte riktigt lita på att andra människor klarar av att leva sina liv om inte han träder in och ger dem goda råd och checklistor att följa.

Efter första halvan på boken kontrollerade jag att den var etiketterad som "feelgood". Jodå, det stod till och med "feel better med Lucy Dillon" på titelsidan. Men... I most certainly did not feel good when reading. Irritated, yes. And annoyed. Så pass irriterad på inte bara mästrande Patrick utan även på hans f.d fru Caitlin, och killen hon funderar på att ha sex med (han har ju snygga överarmar och lår?) och Eva och några till när jag ändå höll på. Varför kunde inte Patrick låta andra människor vara ifred? Varför bara antogs det att Eva var fullt villig att ge upp hälften av sina helger till några andras liv? Jag morrade, men läste på, och tänkte väl kanske att Lucy Dillon hade en plan med det hela. Typ "feel bad before feeling good"? Och, ja. Jag lugnade ner mig, började gilla personerna, och läste boken till slutet som väl var helt OK.

Barnen gillar jag boken igenom. Lilla Nancy, Caitlins och Patricks dotter, anar att pappa har försvunnit för gott. Och hon tror, på barns vis, att det är hennes fel, och har kommit fram till att hon hädanefter måste vara tyst. Så hon slutar prata.

Och så gillar jag hundarna, förstås. I den här är det två mopsar som heter Bumble och Bee, och aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli mopsintresserad... men det blev jag.


Titel: Allt jag önskade
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: All I Ever Wanted
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

måndag 19 juni 2017

War For The Oaks

Eddi McCandry spelar gitarr och sjunger i ett band som det väl går sådär bra för. Samma kväll som hon bestämmer sig för att lämna bandet blir hon förföljd av en man hon såg i publiken under kvällens spelning. Och av en stor hund. Och ganska raskt har hon trillat, slagit i huvudet, vaknat upp och befinner sig i en konversation mellan hunden, mannen och en... eh, fontän.

Mannen och hunden visar sig vara en och samma person, the Phouka. Fontänen är nog som den ska, men vattnet i den är en gleistig, ett vattenväsen. Och Eddi har blivit indragen i ett krig mellan två folk hon inte ens visste att de fanns. Minneapolis, där de befinner sig, verkar krylla av väsen som hon inte förut sett eller vetat om. Faeries får hon definitivt inte kalla dem för då blir de hemskt upprörda. Fey är OK.

Samtidigt som Eddi nu ska befinna sig på älvornas slagfält som en slags katalysator ska hon också starta upp ett nytt rockband. Trummisen Carla, hennes bästa vän, fick hon med sig från det gamla bandet, och Carla rekryterar Dan, keybordist med en hel arsenal av mystiska synthar, kläder och färggranna glasögon. Snart har basisten Hedge, som man aldrig hör vad han säger, samt lead gitarristen Willy (som dessutom spelar fiol OCH är osannolikt snygg) kommit med och bandet drar igång med spelandet.

War For The Oaks kom redan 1987, och kan sägas vara en av de första (den första rentav?) urban fantasy som skrevs. Den tar sagoväsen, gammal folktro och magi och parkerar detta mitt i en storstads sjabbigaste kvarter och finaste parker, och så blandar den in mängder av musik och musikaliska referenser. Det går inte att läsa om the Phouka (nej, han får aldrig något namn, vilket jag stör mig en hel del på) utan att se Prince framför sig, och Dan känns för mig som en mix av Elton John och Howard Jones. Eller nåt.

Hade jag läst den här boken då när den kom och jag var tjugo år och musik mer eller mindre var mitt liv, och min fantasyerfarenhet ännu bestod av i princip Tolkien och C.S Lewis - då hade jag älskat den. Verkligen älskat, med magin, snygge Willy, musiken och allt det där som jag inte hade vetat kunde skrivas och finnas i böcker. Men nu? Det är så synd, men jag tycker den är ganska trist. Jag har läst så mycket urban fantasy som alldeles säkert har sina rötter i detta, men som utvecklats och blivit vassare, roligare och mer spännande. Och slutet på boken tycker jag inte alls om.
Attans att jag missade tåget, då i slutet av 1980-talet!


Titel: War for the Oaks
Författare: Emma Bull
Utg år: 1987 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Penguin Books (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här




söndag 18 juni 2017

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Återigen har Stephen Fry och jag tillbringat ett antal timmar tillsammans i bilen på väg till och från mitt jobb. Han har läst Harry Potter för mig, och jag har varit med själen på Hogwarts och kroppen på 108:an.

Nu har mörkret och ondskan kommit ända in på Hogwarts. Harry misstänker att Draco Malfoy har blivit fullskalig Dödsätare nu när pappa Lucius sitter inspärrad i Azkaban, och att Draco har något mystiskt och farligt uppdrag för Lord Voldemorts räkning. Harry försöker lista ut vad, och följa efter Draco, men alla i hans omgivning tycker han överdriver det hela och ber honom lugna ner sig. Men vem har rätt? Va? Alltså, slutet på den här boken är lika förtvivlande att lyssna på nu som när jag läste boken första gången. (och precis som Harry trodde att Dumbledore inte kunde ha dött på riktigt? Väl?)

Professor Dumbledore har privatlektioner med Harry och låter honom ta del av minnen i den där behändiga pensive-skålen och på så sätt uppleva Voldemort/Tom Dolders barn- och ungdom, och få reda på vad horrokruxer är för något. Och precis som förut kan jag irritera ihjäl mig på att allting ska hållas hemligt för Harry, att han ska skyddas och yadayada. Så mycket lättare allt hade varit om Dumbledore direkt berättat för Harry hur hans hand blivit så där förstörd och bränd, och vad det betydde, och varför han litade på Snape, och .... och ja, hallå Carolina, så mycket kortare och tråkigare böckerna hade varit om allt hade avslöjats direkt? Jo. Men ändå?!

Och att inte professor Slughorn kom med i böckerna förrän nu i denna näst sista del? Han är liksom så etablerad i Potter-universum att han känns som tidigare - fast samtidigt funkar ju inte det eftersom Slughorn definitivt är samtidig med den där ärvda läroboken i trolldryckslagande som Harry får, den som tillhört Halvblodsprinsen. Det är intressant att läsa om böcker, och det är intressant vad man minns och inte minns från första läsningen.

Nu har jag bara en bok kvar i Stephen Fry-uppläsningen. Ser fram emot den!


Titel: Harry Potter and the Half-Blood Prince
Serie: Harry Potter #6
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 juni 2017

Winter's Reach

Jag stötte på en jublande recension av en fantasyserie jag aldrig tidigare hört om på bloggen Fantasy Book Critic. Här skulle finnas både magi och politiska intriger, häxor, kvinnliga bountyhunters, överhuvudtaget starka kvinnor som intressantaste karaktärer, ett myller av människor och subplots i en miljö som skulle påminna om ett medeltida Italien. Aha! Intressant, ju? Och som av en händelse reades just hela serien ut i en omnibusedition på Amazon för bara 0,99 dollar. Hallå!? Efter någon halv minut befann jag mig vara ägare till sagda omnibusedition på min Kindle - något annat hade varit tjänstefel.

Nu har jag läst första boken i serien: Winter's Reach, och jag gillar den mycket. Det är förvirrande många namn (men hej! det är fantasy) och många grejer som pågår, men så småningom klarnar det och jag får en bättre överblick. I det närmaste ingenting är utrett och avklarat när bok 1 är utläst - snarare har allt bara dragit igång, och ganska många människors liv har blivit katastrof och elände. En hel del människor har till och med dött - författaren verkar inte ha några som helst problem med att ta livet av sina karaktärer, så jag vet inte hur mycket jag vill bli kompis med dem under läsningens gång, jag kanske kommer att bli helt deprimerad?

Men det är svårt att undvika att bli engagerad i karaktärerna - det är de som gör boken bra. Komplexa karaktärer med många fel och brister, men intressanta! Mina favoriter är nog de här:
Werner, äldre f.d soldat som numera försörjer sig som bountyhunter och som har gjort en hel del i sitt tidigare liv han inte är särskilt stolt över.
Felix, yngre son i en av Mirenzes (medeltidsitalienvibbarna...) äldsta bankfamiljer som måste rädda familjens ekonomi och inflytande genom att gifta sig med dottern till en annan bankfamilj. Men han har helt andra planer, och drar iväg norrut till den fullständigt laglösa staden Winter's Reach för att hitta rikedomar i nedlagda gruvor. Den trippen går... inte bra. Alls.
Den kvinnliga borgmästaren i det där Winter's Reach som jag har glömt vad hon heter, men har jordgubbsfärgat hår och en våldsam inställning till livet.
Simon, assistent/högerhand till rik bankman samt lönnmördare. Han har en dödsbok där han skriver ner vilka han har haft ihjäl, hur det gick till och vad som gjorde just det mordet till speciellt och ... ja, han är helt sjuk. Men väldigt intressant att läsa om.
The Owl, The Bear, The Mouse och andra häxor som verkligen inte är några trevliga och snälla sorters häxor. Än så länge i alla fall.
Livia - dotter till den döende påven. Smart, beläst, klok, och vore det perfekta valet till att efterträda sin pappa på påvestolen. Men, nej. Hon är kvinna. Därför ska hon sätta sig lugn i någon hörna, brodera lite och vänta på att bli bortgift eller så. Hennes försupne bror som inte riktigt kan stava till sitt eget namn är i stället en av de hetaste kandidaterna till påvestolen.

Och förresten - påve och kardinaler och präster och allt sådant är på plats. Fast de tillber en "the Gardiner", har alla gröna kläder på sig och kyrkoritualerna kan bestå i att gräva med händerna i jord.

Det är ett myller. Av allt. Jag saknar en personförteckning, och jag saknar verkligen en karta (fantasy utan en karta? I have several questions...) men handlingen går raskt framåt, berättad ur åtskilliga POVs och jag tycker mycket om det. Ska snart fortsätta med bok 2, The Instruments of Control, innan jag tappar greppet om alla namn och subplots.

Titel: Winter's Reach
Serie: The Revanche Cycle #1
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2014
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

söndag 11 juni 2017

A Face Like Glass

Två saker drabbar en vid läsning av Frances Hardinge. Det första är språket. Det glimrar, det konstruerar nytt, det leker, det beskriver, det suger tag. Jag kommer att tänka på en finurlig Charles Dickens när jag läser Hardinge.
Det andra är fantasin. Hur kan hon komma på sina världar? Det är så otroligt smart gjort, och med så många detaljer. (i den här aldrig utan att tappa greppet och falla isär som jag tyckte att hon gjorde i boken om Mosca Mye) I A Face Like Glass befinner vi oss i en underjordisk stad som är som en värld i sig: Caverna. Här regerar mästarna, de som är så duktiga på att framställa viner, ostar, parfymer och annat att det är magi. Vi har viner som kan radera (och återställa) minnen, ostar som ger visioner och vi har parfymer vars doft kan invagga människor i lugn och säkerhet. (bra om du är en mördare, till exempel...)(eller har ett stressigt jobb, typ provsmakare till kejsaren)(de flesta av kejsarens provsmakare tillbringar sin fritid i lugnande parfymångor ungefär som i någon opiumhåla). Men de här vinerna, ostarna och det andra kräver skicklighet att framställa - ett vin som inte är färdigt kan vara farligt - det kan explodera. Eller anfalla människor. Eller så kan det anfalla andra viner och sedan explodera. Ostar kan också bli aggressiva och gå till attack ifall de inte hanteras på rätt.

Ta nu den här fantasin och kombinera med språket och du får en läsupplevelse som är något utöver det vanliga. Caverna är ett myller av människor, intriger och hemligheter, och mitt i allt detta dimper (bokstavligen) flickan Neverfell ned i tunnlarna hos en ostmakare. Han hittar henne, och inser chockad direkt att hon inte kommer från Caverna utan måste komma utifrån. Hon har nämligen ett ansikte som är som glas, och med det menas att hon visar sina känslor genom ansiktsuttryck. Man kan se om hon är glad, ledsen, rädd, förväntansfull eller vad det nu är, och hon kan inte ljuga för det skulle hennes ansikte avslöja direkt.

Jaha? Vad är det med det, då? Ansiktsuttryck? Jo - människorna i Caverna har inte det. Deras ansikten är stela och blanka. De kan "manuellt" lära sig olika ansiktsuttryck men dessa bärs liksom masker, så människorna kan ha vilka känslor som helst och dölja dem bakom stela ansiktsuttryck som stannar kvar tills de flyttar ansiktsmusklerna till ett annat uttryck. Att lära sig nya ansiktsuttryck är dyrt och det är bara de rikas barn som får lära sig många. De fattiga och alla arbetare i Caverna får lära sig 2-3 uttryck som alla går ut på "uppmärksamhet på nya arbetsorder" och "förnöjsamhet i arbetet" typ. Så de kan vara helt förtvivlade, hungriga, ledsna, skadade, kära eller vad som helst - men deras ansikten är alla samma stela "vad ska jag göra nu, chefen?"

Neverfell blir indragen i högsta familjernas intrigerande för makt och utvecklas från att vara ett nyfiket barn till att vara någon som inser hur rutten världen är hon lever i och försöka göra om den till något bättre. Men det är många krumbukter, hemligheter och livsfaror, och hon stöter på många helt fantastiska personer. Ta bara denne kejsare som jag faktiskt helt tappade hakan när jag läste om. Han har med hjälp av diverse viner och ostar eller vad det är kunnat leva i femhundra år, och vågar inte längre sova eftersom andra under den tiden skulle kunna ta makten. Istället har han delat sig i två personligheter som vardera styrs av höger respektive vänster hjärnhalva, och så låter han halva sig själv sova när den andra halvan är igång och styr. Vänsterögat (som han kallas när vänsterhalvan styr) är logisk och planerande, medan högerögat är mer impulsiv och känslostyrd. Men dessa bägge halvor av honom själv har nu börjat intrigera mot varandra, skaffat egna bundsförvanter inom rådet och har olika delar av vaktstyrkan lojala till sig. Och... sedan börjar de bägge halvorna bråka med varandra. Alltså - snacka om multipla personligheter...?! Det är smått fantastisk läsning, och hela den här boken är full av liknande fantasikrumbukter som jag skulle vilja skriva om allihop men jag får lugna ner mig. ("Facesmiths" som säljer olika ansiktsuttryck? Kartograferna som blivit så galna av att försöka kartera Cavernas gångar att deras galenskap smittar - man får ha ett timglas på fem minuter när man ska prata med en kartograf... The Kleptomancer! Världens smartaste tjuv! Lönnmördarna!)

Jag älskade Lögnernas träd av Frances Hardinge. Jag älskar den här också. Läs!


Titel: A Face Like Glass
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2012
Förlag:Macmillan
Köp den till exempel här eller här

onsdag 7 juni 2017

A Kiss for Midwinter

Detta är en novella som ingår i The Brothers Sinister-serien av Courtney Milan, och är Lydias berättelse. Lydia fanns med i bok 1 i serien som Minnies bästa vän, och redan där fick man reda på hennes hemlighet och hemska - att hon som bara tonåring och ogift blev gravid. Och denna novella inleds med hur en äldre och ansedd läkare på ett tryggt och överseende vis berättar för Lydias föräldrar att det är lika bra att Lydia lägger sig ner för att dö direkt. Jo, för hon är ju helt körd nu? Antingen fortsätter hon bejaka sina lustar på det här viset och leva sitt liv som den hora hon är, och då kommer hon förr eller senare dö i någon skamlig sjukdom eller av alla graviditeter hon ju kommer att dra på sig (hon får ju skylla sig själv). Eller också flyttar hon till någon okänd plats och lever sitt liv i ensamhet eftersom ingen vettig man ändå kommer att vilja gifta sig med henne nu när hon är förstörd och fallen. Och då kommer hon ändå snart att dö av olycka och tristess eftersom en kvinnas enda lycka i livet är att få bli gift och mor. I den ordningen.

Varpå han avslutar med att föreskriva henne att för illamåendet dricka en medicin som är giftig nog att ha ihjäl en häst.

Alltså.

När jag läste denna inledning så blev jag så arg att jag höll på att krypa in i boken och mosa den där Fryntlige, Ansedde Herr Läkaren. Nu är han en påhittad karl ur historien och ligger som relativt harmlösa pixlar i min Kindle - men för sisådär 200 år sedan kunde han mycket väl ha funnits. Och en Lydias liv hade väl i princip varit slut om hon blev gravid som femtonåring, och den blivande pappan stack. Jodå.

Men denna Lydia överlevde, och bor nu sex år senare kvar hos sina föräldrar. Hon har inte lagt sig ner för att dö, men kär tänker hon aldrig bli. Den hon nu stöter på i sitt välgörenhetsarbete (det handlar om rent vatten och vaccinationer, Courtney Milan har med mycket historiska detaljer helt förutom Fryntliga Vidriga Doktorer) är en läkare. Samma man som stod längst bak i rummet som Fryntlige Doktorns unge assistent den gången när Fryntlige Doktorn konstaterade att hennes liv borde vara slut. Doctor Jonas Grantham har numera egen praktik, ingen lämplig fru men en mycket rak och krass humor. Snygg är han också. Be as it may med den saken, denne dr Grantham ska Lydia hata. Han vet ju om hennes hemlighet!

Jag föll ju med ett brak för Courtney Milans inledande novella i Brothers Sinister-serien, men gillade kanske inte den följande, "riktiga" boken i serien lika mycket. Men den här novellan är precis lika bra som den första, och Milan är verkligen fantastisk i det korta formatet.

Titel: A Kiss for Midwinter
Serie: The Brothers Sinister #1,5
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2012
Köp den till exempel här

fredag 2 juni 2017

Miras Martin

Mira och Martin har varit kompisar i många år, och trivs bra i varandras sällskap. De kan liksom bara hänga utan att göra något särskilt. Den ena kanske sitter vid datorn, den andre sitter i sängen och pillar med mobilen, eller så sitter de bara och pratar, eller är tysta ihop. De har en hemlig plats i skogen, en koja i en håla, där de har utflykter och kan sitta länge och mysa.

Men i skolan låtsas de knappt att de känner varandra. De är OK med det bägge två – de vill inte att någon ska tro att de är ihop. Annars är Martin en sån alla vill vara med och alla tjejer blir kära i, så Mira vill inte att alla ska tro att hon är en av dem.
Fast det ÄR hon. Kär i Martin, alltså. Men det är så hemligt att hon inte har berättat om det för någon alls. Och det där är ganska jobbigt i skolan när andra tjejer pratar om och med Martin.
Till exempel Ina, som Mira brukar hänga med i skolan. Hon gillar egentligen inte Ina, som blir sur för minsta lilla och ställer tusen frågor och aldrig låter Mira vara ifred. Men Mira kan inte säga nej när Ina kommer och vill vara.

Det är svårt, det där med prat. Med Martin funkar det alltid när det är bara de två. Men när andra i skolan frågar något? Då brukar inte Mira kunna svara alls, eller om hon får fram något så blir det fel. Som nu när Rocky kommer och frågar om Mira vill spela synth i bandet som hon och Martin bägge är med i, och Mira blir så vansinnigt glad - men inte kan svara alls mer än mmmm…
Hon har ju ingen synth. Och vet att mamma aldrig i hela livet har råd att köpa en till henne. Så hur ska hon svara?

Jag tycker mycket om Miras funderingar, och kan så helt känna igen det där med att aldrig kunna säga rätt saker när det gäller. Och jag gillar den här boken i stort. Men jag kan tycka att det är lite för mycket som ska behandlas, att det blir lite spretigt. Det är Miras och Martins kompis/kanske-kär-i-förhållande, det är den här komplicerade vänskapen med Ina, det är det här med att ha skilda föräldrar och få träffa pappans nya kvinna, det är att bo med mamma som alltid har ont om pengar och att faktiskt vara fattig utan att helst avslöja det för andra. Jag hade gärna läst mycket mer om Mira och Martin. Vad är det som gör att de är kära i varandra? Hur har Martin det hemma hos sig?


Titel: Miras Martin
Författare: Anna Ehring
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 30 maj 2017

A Conjuring of Light

Jag har väldigt svårt att komma in i den här boken. Alldeles i början är den OK där cliffhangern och all dramatisk action i avslutningen på bok 2 får en direkt fortsättning. Ondskan etablerar sig rejält i Röda London, och allting verkar vara rejält kört, för allt och alla. Men sen... sen händer ingenting? Ondskan ondskas och alla magiker, kungliga familjemedlemmar, präster och utländska dignitärer verkar mest bara... fjanta runt. Det är inte förrän någon kläcker den ljusa idén att det ska resas iväg med ett skepp över haven för att införskaffa praktiska Besegra-Ondskan-Ting på en svåråtkomlig flytande svart marknad som boken blir intressant att läsa igen.

Det som fascinerade mig mest med den här serien var världsbygget, med de fyra olika London i parallella världar. Men i den här boken utnyttjar Scwab inte detta utan låter nästan allt hända i Röda London-världen, vilket gör detta till en fantasyvärld vilken som helst, och en fantasy som dessutom allra mest handlar om relationer. Jag gillar karaktärerna, men spänningen mellan dem var intressant i bok två. Här tillfogas inget nytt, och jag blir less på ältandet av relationer mellan älskande par, mellan föräldrar och barn, mellan syskon och allt vad det är. Jag vill ha mer Avslöjande Av Stora Och Uråldriga Hemligheter, mer plot-twists, mer magi, mer... aha. Några grejer som anats genom böckerna är till exempel Kells och Lilas respektive ursprung (kniven med initialerna, glasögat...) och jag tänkte att det där skulle avslöjas och fördjupa storyn i denna tredje bok. Men... ja, det blev ett pffft. Och jag blev besviken.

Och det här, som verkligen är en SPOILERGREJ att skriva så läs inte! om du inte redan har läst hela trilogin:

Varför inte döpa om trilogin till Rhy dör? Alltså, hur många gånger kan killen dö? Han dör i första boken, men återvänder med hjälp av Kell och den där binda-ihop-spellen som är så viktig för bokens handling och brödernas relation. Ja, det är fint och spännande och bra. Men sen dör han igen, i slutet på bok två. Och så fortsätter han med det i början på bok tre. Om och om igen sjunker han ned i mörkret och allt försvinner. Alla gråter och nu är han död. Och igen. Och igen. Och sedan, en halv bok senare... igen. Jamen, hallå? Och inte bara han? Ojka gör också den här zombiegrejen. Det går banne mig inflation i det här NU DÖR JAG och till sist orkar jag inte ta några dödsfall på allvar. De kommer ju ändå snart tillbaka?

Slut på spoiler...

Jag blev alltså besviken, men inte helt så missnöjd som det låter när jag skriver ovan. Jag gillade resa-på-havet-grejen, och jag gillar fortfarande Lila, och blir helt fascinerad av Maris på flytande svarta marknaden. Så delar av boken var ändå OK. Jag hade nog lite för höga förväntningar.


Titel: A Conjuring of Light
Serie: Shades of Magic #3
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2017
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här

fredag 26 maj 2017

Anne på Grönkulla

Det har aldrig blivit av att jag har läst Anne på Grönkulla, så därför kändes det som mycket hög tid att göra det nu, som väldigt vuxen. Och lite synd är det att jag inte läste den när jag var barn, för då tror jag att jag hade tyckt mycket om den, på ungefär samma sätt som jag älskade att läsa Fem-böckerna, och min mammas flickböcker från 50-talet. Det är så redigt och äppelkindat och flätigt och fullt av regler, bredda smörgåsar och vädrande av sängkläder, liksom? Och saker och ting är gräsliga och rysliga. 

När jag nu läser den här kan jag ledsna lite på alla Annes drömmerier och mångordiga dyrkan av blommande körsbärsträd och mossiga skogsbackar - men barnet Carolina hade nog älskat just det där. Jag var en Anne då och kunde förlora mig hur länge som helst i funderingar som kanske uppstod när jag såg en liten sjö i skogen. OK, OK, de som känner mig vet att jag fortfarande är sådan - men nuförtiden är jag något mer lättväckt, och orkar inte riktigt med att namnge allt vackert till typ Mörka Speglande Vågen eller Skira blommornas dal...

Men att läsa Anne på Grönkulla får mig helt klart att vilja gå ut i skogen och bara vara. Eller, ännu hellre, åka till den där Prins Edwards ö och vandra runt i naturen där. Det är en bra bit dit, förstås... så kanske nöjer mig med Mörka Speglande Vågen som vardagligt heter Eksholmssjön och ligger några kilometer hemifrån.

Det jag tänkte på när jag läste (förutom att väcka min egen Inre Snödrottningskärlek) var hur mycket av det Anne på Grönkulla är och gör som jag känner igen från barnböcker av senare datum, men som jag inte visste kom härifrån då när jag läste dem. Återigen - jag önskar att jag hade läst om Anne för 30-40 år sedan. Men bättre sent än aldrig? Tror dock jag nöjer mig med första boken i serien. Däremot ska jag försöka få tag på tv-serien från 1985 och se den.


Titel: Anne på Grönkulla
Författare: L.M. Montgomery
Originaltitel: Anne of Green Gables
Översättning: Karin Lidforss Jensen
Utg år: 1908 (original), 2003 (den här utgåvan)
Förlag: Rabén & Sjögren (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 maj 2017

Svart stjärna säsong 2

Jag har lyssnat vidare på Svart stjärna på Storytel, nu de tio avsnitten i "säsong 2". Det är fortfarande lika spännande och jag trivs fortfarande bra med formatet med cirka en timmes långa "avsnitt".

Handlingen ska jag inte skriva så mycket om mer än att miljön nu inte längre är någon annan planet utan vi är på hemmaplan, i Sverige. Det är Karolinska i Stockholm, Arlanda, Muskö, vägkrogar och stugor i Dalarna och bussar i rusningstrafiken runt Slussen en vanlig sketen vardagsmorgon. Jag gillar det, och märkligt nog funkar det när allt det här vardagliga krockar med det ytterst främmande från någon annanstans.

Och så att de första avsnitten är frustration för huvudpersonerna. Här har de varit med om något sanslöst, något de måste få informera alla människor om så fort som möjligt, och så blir det så här? Utomjordingar finns ju inte. Vet ju alla. Så om det har försvunnit ett NASA-plan och skjutits ner någon mystisk sond i ett berg i Dalarna, så måste det ju vara... eh... ryssarna som ligger bakom? Så är det! Ryska spioner!

Men hallå!? Avslutet? Avslutet?? Om jag säger att "många saker fortfarande inte är uppklarade" så är det ungefär årets underdrift. Samtliga inblandade personer sitter i knipa. Hela mänskligheten är långt ute på fisens mosse (va? inte hört det uttrycket förut? kan vara väldigt lokalt sydskånskt, jag vet inte... men älskar att använda det)

Jag gillar alltså att lyssna - men är inte lika golvad som av säsong 1. Säsong 2 innehåller trots allt en hel del dödtid när det skulle funderas över livsfrågor, familj och mänsklighet, och det blir bara platt och trist här. Herrar Ersgård är duktiga på att leverera action, bra miljöbeskrivningar och så att snabbt teckna karaktärer så att de får liv (för att ofta sedan raskt ta livet av dem med eller utan blodiga inslag)(ofta med) - men livsbetraktelserna och filosofin kan de gärna lämna åt någon annan, i någon annan bok.

Några gnäll:
- Det finns synonymer till ordet "stirra" (se, titta, betrakta, glo, plira, kolla, beskåda, iaktta, observera...) Ett tag trodde jag att serien hette Svart Stirra eftersom det ordet användes så många gånger, och jag fick bilder i huvudet av glosögda, ständigt stirrande människor...
- Sauk läser bra, utom när han ger sig på dialekter. När han till exempel skulle prata skånska blev det så pinsamt att jag höll på att krypa ut ur bilen (där jag satt och lyssnade) Det behövs inte, det blir så bra ändå.

Ja, klart jag måste lyssna på säsong 3 (avslutande, va?) när den kommer. För, hallå, slutet...??


Titel: Svart stjärna - säsong 2 (episod 1-10)
Författare: Jesper Ersgård & Joakim Ersgård
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2016
Här hittar du den, Storytel original.

måndag 22 maj 2017

Tell Me Three Things

Jag tyckte mycket om att läsa den här. Visst fanns det sorg och ilska och tonårshimlaproblem (men DEN finnen just IDAG? och mina kläder är fel och vad tror nu han om mig när jag sa DET och...) men ändå sitter jag mest och småler när jag läser. Det är roligt, dialogerna är så bra och jag tycker så mycket om personerna som är med! Och sen efter slutet? Åh, då lade jag ner boken och satt med ett saligt och ganska fånigt leende länge i ansiktet och bara mådde bra. Precis så där skulle den sluta! Ja!

Jessie börjar på en ny skola, Wood Valley High School i LA som är svindyr och fullsmockad med tonåringar som kör egna Teslor, BMW och allt annat som glänser. Hon känner sig väldigt ensam, väldigt annorlunda och väldigt, väldigt inte hemma som tills nu varit Chicago, med bästisen Scarlett. Men - för två år sedan dog Jessies mamma. Och nu har hennes pappa blivit kär i, och gift sig med, en kvinna vars stora hus de nu alltså flyttat in i. Förutom Rachel, pappans fru (the stepmonster) har Jessie fått en bonusbror: Theo. Men tro inte att han känns vid henne i skolan eller ens kan köra i samma bil som henne dit? Nope.

Livet är alltså kaos, elände och sorg. Och när Jessie redan efter första dagen får ett mail från någon anonym som kallar sig Somebody/Nobody, som säger sig också gå på Wood Valley och vill hjälpa Jessie med praktiska råd för att överleva skolvardagen, så tror hon direkt att det är någon som vill skämta med henne. Men hon svarar Somebody/Nobody, eller SN som hen förkortas till och snart pratar de med varandra via mail och chatt varje dag. Dock utan att Jessie får veta vem SN är. Livet är fortfarande kaos, elände och sorg, men hon har i alla fall någon som ser henne och som hon kan prata med.

Dialogerna med SN är fina, och det som direkt drar in mig i boken. Men vad jag inte hade väntat mig var hur väldigt berörd jag skulle bli av läsningen, för det blir jag. Det är inte SN eller kärlekspirret i boken - nej, det är Jessie och hennes mamma som för mig ändå blir bokens kärna. Jag kan inte värja mig - jag är ju själv mamma åt en sextonårig tjej, och mitt värsta är att någon av oss skulle dö och lämna den andra kvar. Det är inte att stå ut med. Och Jessie lever det. Författaren Julie Buxbaums mamma dog när hon var i Jessies ålder, och det här är på något sätt hennes bok till sig själv som tonåring. Jag tror det är därför den känns. Funderingarna om att mamman inte får vara med om när Jessie växer upp, inte får veta vem hon blir... som sagt, det där är mitt värsta.

Något jag tycker mycket om med Jessie är att hon så mycket är någon annan när hon skriver. Känner igen mig mycket i det! Att hon aldrig kommer på rätta replikerna när det väl gäller, inte kan formulera sig mer än i två-ordsmeningar ungefär när det är personer hon verkligen skulle vilja göra ett gott intryck på, inte kan ge svar på tal eller visa sin intelligens och humor när det ska pratas - men när hon får skriva? Då! Då får hon den den extra sekunden på sig att tänka, eller att formulera om innan hon skickar iväg... Jag Kan Relatera även om mitt och Jessies liv i övrigt är sååå långt ifrån varandra. Helt förutom miljön, pengarna, mammasorgen och skolan så har Jessie en tumme som bara kan spruta fram snabba sms-konversationer, även under tiden som hon pratar med någon annan - jag har ett pinsamt långsamt pekfinger som s-t-a-v-a-r fram mina sms, och dessutom är jag tydligen så helt ute att jag pryder dem med allehanda e-mojis. (älskar hur Jessie och Scarlett bara: "don't you e-moji me")

Fint, snabbt, roligt... och med ett innehåll, med tankar och funderingar som verkligen berör. Jag tycker mycket om.

Titel: Tell Me Three Things
Författare: Julie Buxbaum
Utg år: 2016
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här
Utgiven på svenska: Tre saker jag inte vet om dig

torsdag 18 maj 2017

A Gathering of Shadows

Jag läser vidare i Shades of Magic-trilogin, och gillar. I den här delen är det inte längre världsbygget som fascinerar mest - det lärde jag ju känna i första boken, dessutom rör de sig mest i Röda London i den här. Nä, nu är det personerna som fascinerar.

Kell lider kval, känner sig styrd och fastlåst, vid slottet, Röda London och kungafamiljen (och mest Rhy, förstås). Han behöver utlopp för all magi och angst och får fantasyvärldens motsvarighet till myrkrypningar i benen och koncentrationssvårigheter. Rhy känner (ja, bokstavligen) det och vill att Kell ska få avreagera sig lite, och trixar med honom i den här världens och bokens stora event: the Element Games.

Lila kände sig i slutet på förra boken äventyrlig, och har dragit ut på haven på ett piratskepp. Jag hade onda aningar om just det här pirateriet, men i onödan eftersom det, och piratkaptenen (eller, "privateer" tack så mycket) Alucard är det jag gillar mest med den här världen. Alucard påminner inte så lite om Jack Sparrow och visar sig ha många kvaliteter (och elaka hemligheter också för den delen). Han lär Lila att använda magi. Bland annat. Och Lila - hon bara dundrar på och gör saker. Stjäl, framkallar eld, tar över piratskepp på egen hand, skär av strupar, klär upp sig till bal (och gömmer knivar i dolda fickor)... och krånglar sig till en plats i the Element Games även hon. Hon är rå energi och rolig att läsa om.

Dessa Element Games gillar jag inte. Mest av allt liknar de tävlingen i Harry Potter och den flammande bägaren fast tråkigare, och går mest ut på att två magiker står och attackerar varandra medelst olika elementattacker (istappsspjut, jordkocksattack, vattenfallsdränkning... ja ni fattar). Efter att ha läst om bara en av de där matcherna ledsnade jag totalt på hela grejen och skummade mig igenom de partierna. Var ju ändå tvungen att hålla koll på vad som skedde eftersom nu Kell, Lila och Alucard var med i tävlingen, men min läsning störtade i stället hela tiden fram till ställena när de fyra huvudpersonerna interagerade med varandra. Då var det bra! Kell och Lila! (mmmm....) Lila och Alucard! (witty dialoger) Rhy och Alucard! Kell och Rhy!

Och så hade boken den makalösa fräckheten att sluta i en cliffhanger. What?! Vilken tur jag har som läser serien när alla tre delarna redan har kommit ut - jag kan sätta igång med läsningen av avslutande A Conjuring of Light precis när jag vill.


Titel: A Gathering of Shadows
Serie: Shades of Magic #2
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2016
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 17 maj 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Jag gillar verkligen framsidan på den här - och om nutidens barn inte vet vad ett "sanatorium" är för något så framgår det ju verkligen av de stela, vita sjukhussängarna. Mina läskighetsvibbar kommer av tankar på sjukhus förr med barn som låg inlagda ensamma (och föräldrarna fick stanna hemma), strikta rangordningar och sängar bäddade hårt utan minsta veck - men den här bildens skuggor och ödslighet pratar ju läskighet på ett helt annat sätt. Övernaturliga ting i övergivna byggnader.

Och det är precis det Svartbäckens sanatorium är. Ett sedan länge nedlagt sjukhus en bit utanför byn Svartbäcken (som i sig blir mer och mer avfolkad och öde), ett sjukhus som ingen vill prata om när Saga frågar dem, som tycker att ju mindre de där gamla minnena kommer upp desto bättre.

Saga är bokens huvudperson, och hon kommer för att bo hos sin farfar som hon inte tidigare har lärt känna. Han har bott i London och möjligen skickat ett eller annat halvhjärtat gratulationskort på Sagas födelsedagar men annars inte brytt sig om henne. Nu måste Sagas mamma jobba på semestern, och Saga får alltså bo hos farfar i dennes stora och gamla hus i Svartbäcken som han återvänt till.

Saga och farfar går inte alls ihop. Han är inte duktig på människor, som han själv säger, och vill vara ensam och skriva böcker (han är en berömd författare). Saga är inte duktig på ensamliv och att sysselsätta sig själv, och är rädd för mörker och ödslighet och allt möjligt. Och denne farfar både lämnar henne i sticket, lagar äcklig mat åt henne och tycker att hon ska hjälpa till med att diska efter maten. Huga. Och när hon ringer till sin mamma för att få lite stöd och tröst verkar hon mest trött på Sagas gnäll - även när Saga berättar om hur konstig farfar är och om hur mörkt det är i källaren.
Det ÄR mörkt i källaren, och inte nog med det: Saga drömmer konstiga, verkliga drömmar om en liten tunn ledsen pojke med resväska. Varför är det ingen som ser hur jobbigt Saga har det?

OK - jag är inte överförtjust i huvudpersonen och tycker att hon är en mer än lovligt självupptagen och gnällig tolvåring eller vad hon är. Och ja, hon känns mycket trovärdig, men för den skull måste jag ju inte gilla henne. Alla är dumma, all mat är äcklig och varför ska HON behöva diska? Och hon har ju inget att göööööra.....? Däremot gillar jag farfar (fast det borde jag nog inte, men kan relatera mycket mer till honom i både ålder och kynne...), och miljöerna de rör sig i, och så gillar jag när Saga och Teo bryter sig in i Svartbäckens sanatorium och storögt tassar runt i de öde gamla sjukhussalarna.

Detta är inte action-läskigt, utan mer stämnings-läskigt, och det osäkra i om det är fantasi/dröm eller om det är verklighet, det som händer. Jag gillar det, och ödsliga stämningen - även om jag inte gillar huvudpersonen. Teo (och Teos pappa) är intressanta personer jag gärna hade läst lite mer om också. Samla på ödsliga platser som gemensam hobby? Jamen, absolut!


Titel: Barnen på Svartbäckens sanatorium
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2017
Förlag: Hippo Bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 16 maj 2017

Monsternannyn

Det här är en bok jag kommer att tycka mycket om att bokprata om på jobbet - det finns massor av roliga detaljer att berätta om, och fantastiska bilder att visa. Men själva läsandet av boken gjorde mig inte helt överväldigad även om det finns mycket som är roligt och bra med den - jag tror barnen gillar det här och att jag helt enkelt inte befinner mig i målgruppen. Ta bara det här med att monsternannyn i fråga måste få rulla sig i lera, grus och löv för att må bra, och att all denna lera torkar in på dess kropp och sedan trillar av i jordkokor, grus och damm överallt där monstret befinner sig? Grushögar i soffan, jordkokor på golvet, ett ständigt damm i luften som ganska snabbt lägger sig på lägenhetens väggar, hyllor och alla ytor så att allt blir grått, grusigt och dammigt? Alltså, jag får panik och obehagskänslor och vill bara skrika åt det där monstret att ge sig iväg ut i skogen och aldrig mer komma igen så att jag får städa, dammsuga, sanera och kunna gå barfota på mina golv igen. (lite som när vi passat grannarnas lurviga samojed en vårvinterhelg när det är lerigt ute på vägarna...) Men jag tror säkert att min vuxna och trista reaktion på lerinpackat monster inte är så som barnen kommer att reagera.

Nå. Mamma har alltså vunnit en två veckors avkopplingsresa till Lappland. Pappa är alltid borta. (De tre barnen Hilda, Kalle och Majken kallar honom alltid för Osynliga rösten just därför att de aldrig får se honom, bara höra honom i telefonen. Det ger onekligen en del svärta till berättelsen men fint nog lämnar författaren detta till läsaren att förstå och fundera vidare över själv, jag gillar det.) Alltså måste barnen ha barnvakt. Som väl är ingår det faktiskt barnvakt i vinsten - dock inte någon mänsklig barnvakt. Det som dyker upp är alltså ett otroligt smutsigt, hårigt monster med viss social träning. (gillar att titta på tv och håller strängt på mattider)

Allra helst vill detta monster vistas i den trånga garderoben i hallen (och bilderna på monstret Grah när hen trycker ihop sig i garderoben är faktiskt obetalbara), åtminstone till en början. Och hur lätt är det för de tre barnen att lägga sig och försöka somna när de vet att det finns ett monster i garderoben?

Jag gillar alltså roliga detaljer men tröttnar lite när berättelsen drar ut i skogen och börjar involvera fler monster på ett för mig ganska komplicerat sätt. Men, som sagt, jag tror att barnen kommer att gilla det här mycket mer än jag gör. Och böcker med bilder på håriga monster som sitter i en soffa och glor på tv tycker jag alltid har sin plats i bokhyllan.
Och högläsning! Det tror jag blir alldeles utmärkt med den här!

Titel: Monsternannyn
Författare: Tuutikki Tolonen
Originaltitel: Mörkövahti
Översättning: Bo Samuelsson
Illustrationer: Pasi Pitkänen
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller säkert fint som högläsning från ca 7 år.

måndag 15 maj 2017

After-Supper Ghost Stories and Other Tales

För evigheters jättelänge sedan läste jag Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, och minns att jag tyckte den var rolig då men minns absolut ingenting mer om vare sig handling, personer eller bok. Nu när jag strosade runt på Waterstones i London låg en liten svart sak på ett bord och berättade att den innehöll spökhistorier, skrivna av Jerome K. Jerome. Va? Skrev karln spökhistorier också? tänkte jag, och lastade med boken i min ska-köpa-hög (ja, om jag köpte sju eller åtta böcker kunde väl kvitta, liksom?)

Nu har jag läst, och kan konstatera att just spökhistorier inte var Jeromes starka sida. Egentligen är titel och omslag helt missvisande, för det är bara de första 45 sidorna av boken som innehåller de där spökhistorierna - resten är andra noveller. Och av de 45 sidorna är det kanske 15 som är själva spökhistorierna som berättas - resten är kringprat och återgivandet av situationen historierna berättas i. Två av historierna får vi inte ens höra mer än som "ja, och så berättade doktorn sin historia om spöket efter en av hans patienter, men jag kan inte återberätta den även om de andra sade att det var en av de bästa historierna. Den började, och sedan hände något, och sedan tog historien slut."

Men rolig är han! Förvisso drar han allt som oftast iväg i långa, filosofiska utläggningar om storvulna ting typ Livet, Tiden Och Döden och då märks det väldigt mycket att det här är skrivet för över hundra hår sedan. Men när han skriver om människor och vardagliga funderingar? Åh, han gör det så infernaliskt bra, och med ett språk som fångar mig direkt! Jag skummar helt enkelt igenom de där högtravande utläggningarna och hoppar till sånt som hur han köpte en farfarsklocka och hade stora problem att få in den i sitt hus, och sedan fick binda upp den:
"At first it exhibited a strong desire to topple over and fall on people, but by the liberal use of nails and screws and bits of firewood, I made life in the same room with it possible, and then, being exhausted, I had my wounds dressed and went to bed."
Och spökhistorierna (de få som finns...) är ju inte läskiga men mer väldigt Jeromeska, och får spökena att vara väldigt praktiska varelser. Inledningskapitlet på boken funderar över det faktum att alla spöken i alla böcker någonsin äntligen ska spöka loss på julaftonsnatten:
"'Christmas Eve Parade' - as I expect they themselves term it - is a function, doubtless, eagerly prepared for and looked forward to throughout Ghostland, especially by the swagger set, such as the murdered barons, the crime-stained countesses and the earls who came over with the Conqueror and assassinated their relatives, and died raving mad."
Och så får vi höra hur alla spöken förbereder sig inför detta event, med att prova ut kläder och öva in rätta skriket, och så vidare.
Avslutningsknorren i en av spökhistorierna är hur spöket ifråga fortfarande kan ses:
"There still? Oh yes. I'll take you fellows down and show you it, next time you come to our place: ten p.m. to four a.m. are its general hours, ten to two on Saturdays."
Jag har alltså mycket blandade intryck av den här boken. När Jerome K. Jerome är rolig, så är han väldigt rolig - men stundom är han så himla högtravande och trist att det bara inte är att stå ut med så jag måste skumma långa stycken. Fast... ställena jag tycker om får mig ändå att vilja söka upp mer av det han skrivit, för så bra tycker jag att det är.

Titel: After-Supper Ghost Stories and Other Tales
Författare: Jerome K. Jerome
Utg år: 1891 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Alma Classics (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

fredag 12 maj 2017

Den mörkaste delen av skogen

Ibland gillar jag Holly Blacks böcker, ibland inte när jag tycker hon krånglar till det för mycket för mig (som i vampyrpartyt i Coldtown). Jag har inte läst några av hennes faerieböcker, så var lätt avvaktande när jag gav mig på Den mörkaste delen av skogen. 

Men den här tycker jag mycket om, och i princip sträckläste jag hela. Här är något i kombinationen folktro kring älvor och vanligt vardagsliv i en liten stad som tilltalar mig väldigt i all sin knasighet.

Som det här med att ungdomarna i Fairfold gärna samlas för fest i en glänta i skogen där det sedan så länge någon kan minnas står en glaskista med en sovande alvprins i? Glaskistan använder de som sittbänk, eller så dansar de ovanpå den, och alla ölflaskor och burkar ligger sedan kvar i gläntan som ser rätt risig ut egentligen. Alvprinsen (med horn och spetsiga öron) sover vidare och vaknar inte av någon musik eller av den livligaste dans. Inte heller går kistan sönder om någon försöker slå itu den med en slägga (vilket någon nämligen har försökt). Ungdomarna har alltid festat här. Deras föräldrar gjorde det också.

Och i Fairfold vet alla att älvorna finns i skogen. De har träffat på dem, och vet alla regler som gäller för umgänge med älvor (ät inte deras mat, var artig, säg aldrig tack...). De bofasta i Fairfold råkar aldrig illa ut. Värre är det med alla dessa dumma turister som kommer till stan för älvspotting eller vad man ska kalla det (selfies vid glaskisteprinsen...). Av dem brukar det stryka med en eller ett par om året, och det är liksom svinn man får räkna med.

Ben och Hazel är syskon, och det finns hur mycket som helst att säga om dem (gillar karaktärerna i den här boken!) men nöjer mig med att de länge jagat elaka väsen i skogen, och att de ännu längre bägge varit kära i alvprinsen i glaskistan. Bens bästa kompis är Jack, och Jack är min absoluta favoritperson här. Han är (och detta får man reda på tidigt i boken, så ingen spoiler) en bortbyting. Älvorna tog ett litet barn, Carter, och lämnade Jack i dennes ställe, men Carters mamma visste hur man togs med älvor och lyckades raskt ta Carter tillbaka. Jack behöll hon också, som straff liksom. Så nu har Jack och Carter vuxit upp som bröder, och de är lika som tvillingar förutom det att Jack har spetsiga öron och inte är riktigt mänsklig. Men... han går på highschool precis som alla andra och har stränga föräldrar som propsar på läxläsning och att aldrig missa lektioner.

Jack är så intressant att helst skulle jag vilja läsa en hel bok om bara honom!

Nå. Nu blir det action och livat och glatt i Fairfold, för någon har nu äntligen lyckats krossa alvprinsens glaskista, som står tom. Vem? Och var är hornprydde prinsen??

Titel: Den mörkaste delen av skogen
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Darkest Part of the Forest
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

torsdag 11 maj 2017

Sixth of the Dusk

Den här novellan av Brandon Sanderson har jag haft liggande ett tag i min Kindle, och liksom sugit på. (jag går och väntar på tredje megaheffategelstenen i Stormlight Archives, Oathbringer, som ska komma till hösten, och får portionera ut det jag ännu inte läst av Sanderson lite sparsamt fram tills dess) Nu kunde jag inte hålla mig, utan slukade den häromkvällen. Och den var bra på precis det Sandersonska vis jag tycker så mycket om. Han överraskar, han trollbinder, och han får ihop allt på slutet (även om det alltså är en kortroman).

Jag visste ingenting alls om Sixth of the Dusk innan jag började läsa, mer än att den skulle utspela sig någonstans i Sandersons Cosmere-universum, och alltså kunna vara precis vad som helst. Och jag blev ganska paff när det redan efter några rader visade sig handla om en tuff, ensam man i en kanot, paddlandes på ett mycket he-man-like vis in i en arkipelag där han och några andra utvalda män var förtrogna med och förberedda på alla faror som där fanns.

Eh? Sanderson goes 30-tal? Sanderson goes Burroughs??? Sanderson goes indianböcker...??

Alltså. Nej. Sanderson goes Sanderson. Raskt slänger han in viss modern teknologi, eftersom det är en tydligen rätt modern värld men med vissa folk som envist håller kvar vid gamla traditioner. Han slänger också in några mystiska "the Ones Above" som ger antydningar om utomjordingar som lägger sig i den här planetens göranden och låtanden. Förutom dessa finns här ett antal djur slash monster som bor på öarna och som innebär ständig dödsfara genom giftstick eller huggtandstuggande. Och upprörande nog får det också trampa runt en kvinna mitt i allt detta farliga. Forskare, dessutom. Hallå! Mitt i he-man-djungeln??!

Och så har vi då dessa två fåglar som ständigt kretsar kring He-man: Kokerlii och Sak. Fåglarna med alldeles särskilda egenskaper, och fåglarna som snart blir berättelsens nav.

Vad är då själva "Sixth of the Dusk" i titeln? Jo, det är huvudpersonen, He-man själv! Född i skymningen, och det sjätte barnet i ordningen. Redigt, förklarande och bra. (om än något fantasilöst?)

Fortfarande min favoritfantasyförfattare!

(Är du sugen på att läsa Brandon Sanderson men vet inte var du ska börja? Här skriver han själv om vilken bok du kan tänkas vilja testa först, och jag håller med honom men vill särskilt lyfta The Emperor's Soul som bra start eftersom det är en snabbläst novella som är fullständigt fantastisk.)

Titel: Sixth of the Dusk
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2014
Förlag: Dragonsteel Entertainment
Köp den? Finns inte som pappersbok, men länkar till e-boken finns här

måndag 8 maj 2017

Blybröllop

Den här gillade jag att lyssna på! Bitsk humor, blandad med svärta och rätt mycket kloka saker om livet och om att kunna leva tillsammans med en annan människa, och så mitt i alltihop en bibliotekarie som är rätt bitter och redan i början på boken förklarar att hon inte tycker särskilt mycket om andra människor (förutom sina barn).

Vissa dagar kan jag väldigt mycket känna mig som denna bibliotekarie, Irene Hussvig. Fast... jag tar inte livet av min oäkte make. Det gör hon. Efter att i alla år ha krympt och krympt och liksom bleknat bort från sig själv, sitt liv och allt det hon tycker om så får hon nog och matar maken med blysocker i allt han äter. Det är en storståtlig död han får, tycker hon, eftersom hon läst sig till att blyförgiftning var vanligt hos till exempel romarna. Horst, maken (burdus kabeldragare med smalt men exklusivt musikintresse), får den typiska blå blyranden på tandköttet efter ett tag, och då tycker Irene att det är rätt fint att han har samma symtom som vissa kända romare från historieböckerna hon räddar undan från biblioteket.

Jo, klart man kan fråga sig varför hon inte bara skiljer sig från sin make om han nu är så vidrig och dominerande? Det framkommer så småningom, men går ungefär ut på att skilsmässa skulle vara för lätt för Horst, att han skulle slippa undan lidandet han gjort sig förtjänt av. Det låter nästan läskigt och som utstuderad ondska när jag skriver om det så här, men det är inte känslan boken ger. Den tar förgiftandet till en väldigt praktisk nivå, med syltburkar och köksfläktar och blysocker på skinkmackan. Och ju mer jag får veta om Irenes och Horsts gemensamma liv, desto mer applåderar jag Irene när hon äntligen tar tillbaka sitt liv. Horst tog över allt, och förvisade Irene till ett undanskymt hörn av både huset och sig själv.

Och åh, vad jag älskar att läsa om hur hon har det i nuet! Huset hon bor i, hennes bok- och trädgårdsfyllda dagar i livet som pensionär, hur hon inrett sitt hus, trivseln hon har i sitt egenstyrda och självvalda liv.

Och så gillar jag förstås att läsa om livet på biblioteket, nymodigheterna som Irene stoiskt står ut med (lyrikhyllorna utgår till förmån för bland annat karaokemaskin, de egna arbetsplatserna slopas för att i stället vara "allas" platser och egna tillhörigheterna får man ha i en liten korg...) men i smyg protesterar hon genom att skriva in i böcker vad hon egentligen tycker om dem ("skräp") och fina böcker bär hon hem till sig själv i stället för att slänga dem när de gallras.

Som sagt - humor och svärta i en fin blandning, samtidigt som boken ger tankar om det svåra med att dela varandras liv så att bägge får plats.


Titel: Blybröllop
Författare: Sara Paborn
Ljudbok - uppläsning: Anna Godenius
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

torsdag 4 maj 2017

Only Enchanting

Fjärde boken i the Survivors' Club handlar om Flavian, viscount Ponsonby, som återvände från Napoleonkrigen med ett huvud som inte funkade som det skulle. Egentligen skulle han väl inte överlevt - han blev först skjuten i huvudet, sedan föll han av hästen och slog sitt sönderskjutna huvud hårt i marken, och sedan blev han väl till råga på allt överkörd (ja, överriden men det låter ju direkt fånigt) av ett antal hästar som befann sig där på slagfältet.

Nå - han överlevde, men kunde länge inte förstå tal, än mindre tala själv. När han långsamt blivit så bra att han förstod vad andra sa till honom men inte själv kunde forma ord och meningar så kom kvinnan han var förlovad med och meddelade att "eftersom du aldrig blir bättre än så här så gör jag slut och kommer strax att gifta mig med din bästa vän, och så ska vi sörja dig och ditt spillda liv tillsammans" ungefär. Varpå Flavian försökte protestera, inte lyckades få fram mer än ett "haaargl-arrrgle-dreggel", slog sönder ett helt rum i frustration och skickades iväg till ett hem i Cornwall där han skulle "tas om hand".

Nå. Det där stället i Cornwall var lyckligtvis just det slott där de sju medlemmarna i Survivors' Club tillsammans läkte kroppar och själar och blev vänner för livet, och nu kan Flavian prata igen (dock med en lätt stamning) men är lätt bitter på sin familj och sin f.d flickvän.

Vem är det han ska träffa och förklara sin kärlek på bokens sista sidor, då? Jo, en viss mrs Keeping, änka sedan något år och som numera bor tillsammans med sin storasyster pianolärarinnan i en liten by på landet. Nöjd, trygg och gillar att måla påskliljor.

(men med en undanstoppad och förträngd Het Passion I Sin Kropp Och Egentlig Längtan Efter Spänning)(ja, ni fattar?)

Flavian är rätt kul att läsa om, han har en krass humor och många bitska repliker. Agnes är inte en av Mary Baloghs festligaste hjältinnor, hon är lite för präktig och trist, men Flavian gör att jag gillar det hela.

Titel: Only Enchanting
Serie: The Survivors' Club #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2014
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 2 maj 2017

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Den tjockaste av Harry Potter-böckerna (och då förstås längsta som ljudbok, dryga 29 timmar...) är detta nog min minsta favorit i serien. Den knyter ihop och vidareutvecklar kriget-mot-Voldemort-storyn, ger bakgrund och introducerar Dödsätarna mer handgripligen... men egentligen händer det inte så där jättemycket på alla dessa sidor? Inget så där världsomstörtande? Inget Sirius-är-egentligen-snäll, inget Voldemort-är-tillbaka, inget du-är-faktiskt-en-trollkarl-Harry-Potter. Njae. Största avslöjandet är väl att Harry Potter visar sig vara en duktig pedagog, när han lär Dumbledores armé lite schyssta försvarstekniker. Detta eftersom Dolores Umbridge visar sig vara sämsta läraren evur i Försvar mot svartkonster som hon tycker ska läras ut medelst läsning i bok.

Professor Dolores Umbridge, ja! Om det är något jag gillar med HP and the Order of the Phoenix så är det denna kvinna! Eller...tvärtom egentligen. Hon är så underbart vedervärdig att jag bara älskar att hata henne. Den sockersöta rösten, den lilla försynta harklingen, de vedervärdiga straffen och alla dessa regler och förordningar... ryyys och myyyys. Bästa ställena i boken är när hon och professor McGonagall mäter sina viljor på ett utstuderat, brittiskt artigt vis (och Stephen Fry läser det... mmmm).

Sen kan jag bli tokig på det här med att Harry Potter & Co så som varande Barn ska skyddas och lämnas utanför och bara delges de nyheter de kan tänkas tåla att höra. Varför inte tala klarspråk med dem? Isåfall hade den här boken klarats av på max tvåhundra sidor? (och hur kul hade det varit, Carolina? Egentligen??) "Hördu, Harry, det här med att Voldemort och du delar tankar och drömmar? Gå inte på det han drömmer ihop åt dig, vet du. Han kan luras. " i stället för "Det är Så Himla Viktigt att du går på på dina occlumency-lektioner med professor Snape som avskyr dig och som du avskyr vilket gör att hela lektionerna blir pannkaka och agony, men fortsätt nu med dem för att vi säger det åt dig utan att förklara varför."

Hursomhelst - även om det är långt och sanslöst mycket Harry-har-angst och Harry-är-arg-på-allt-och-alla så är det fortfarande storartad underhållning att lyssna på. Lägstanivån för HP-serien är ändå mycket hög, särskilt i uppläsning av Stephen Fry.

Titel: Harry Potter and Order of the Phoenix
Serie: Harry Potter #5
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här


fredag 28 april 2017

Trojanerna

Den här boken överväldigade mig faktiskt, eftersom jag inte hade några som helst förväntningar på den. Efter att ha läst en positiv recension hos BTJ blev jag nyfiken och lånade hem boken, där den blev liggande i en ganska stor hög böcker och fick vänta på att rätt läshumör skulle infinna sig. Det verkade det inte göra, så faktiskt hade jag greppat boken för att lämna tillbaka den - skulle bara läsa typ två-tre första sidorna ur den först för att se hur den verkade.

Och jag fastnade. Rejält. Det här är en bok som suger in en direkt, smock, och sedan inte släpper taget pga spännande hela tiden. Jag är helt imponerad, och väldigt sugen på att läsa mer av Lova Lovén.

Det är en apokalyps, men inte någon annanstans utan här. Och det är just det där att författaren lyckas få mig att känna att den är just här, i det som är min värld, som gör den här boken så bra. Ja, det är helt övernaturligt och läskigt och nej, jag tror inte på trojaner (fast jag har aldrig gillat nattfjärilar) - men om världen går under så kommer det nog banne mig att vara så här det känns i början? Författaren låter nämligen ofattbar massdöd och skräck landa i miljöer jag själv kan se framför mig. Inte bara se - det är i Malmö! De tre huvudpersonerna (tre kvinnor: en präst, en larmoperatör på SOS (som får det helt hysteriskt på jobbet förresten) och en kommunikatör på Malmö stad) rör sig på gator jag vet hur de ser ut, går in i hus jag har varit i... och låter katastrofen inträffa på ställen jag vet hur de ser ut och funkar. Gah!

Och sen det här? När apokalypsen är i full gång? Då drar liksom inte stora militärkatastrofapparaten igång med helikoptrar, hepp-hepp-soldater, hets och massiv nyhetsrapportering. Nej, då blir det i stället problem i lokaltrafiken och förseningar med tåg och flyg, människor som sjukskriver sig (när deras anhöriga försvunnit), ett samhälle som går sönder i små bitar och med samma start som en februaridag när inget funkar pga snöstorm eller så.

(Eller när en lastbil kör in i folk på Drottninggatan.)

Det är detta som drar in mig. Igenkänningen parad med det helt okända och otäcka, katastrofen i mina miljöer. Att författaren kan skriva om kommunikationsarbete är klart eftersom det är det hon själv jobbar med - men hon skriver precis lika självklart om arbetet på SOS, prästvardag och upprättande av krisgrupper, och det känns äkta och riktigt och inte som hos andra redovisad research. Bra!!

Och så är välskrivet, med bra språk och spänst... och så där himla infernaliskt spännande. Läs!

Ett bra citat måste jag ha, ett citat talande för boken (och ja, apokalypsen är alltså över hela världen och inte bara i Malmö, även om det mest är där bokens personer rör sig):
Säga vad man vill, men USA kan sina katastrofer. I jämförelse med den amerikanska är den svenska nyhetsrapporteringen blygsamt vinklad. Den är fortfarande lite ursäktande, på nivån att den pedagogiskt förklarar varje avvikelse i den normala vardagen, och en överväldigande majoritet som håller sig på respektfullt avstånd. Om USA sugs ner i helvetet i en vrålande apokalyptisk kakofoni, så promenerar Sverige ner i helvetet i maklig takt och vill absolut inte vara till besvär men det var ju väldigt vad mycket folk som dör helt plötsligt, det är ju inte riktigt normalt... FBI, CIA och amerikansk militär har gått all in på sin kontinent och för en gångs skull verkar de skita i vad som händer i resten av världen.
(Trojanerna s. 123)

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Utg år: 2016
Förlag: Swedish Zombie
Köp den till exempel här eller här

torsdag 27 april 2017

Northanger Abbey

Nästa vecka är det dags för vår lilla (vi är tre) Jane Austen-bokcirkel att träffas. Vi ska ha afternoon tea inklusive scones, kakor och små sandwiches, vi ska se film och vi ska den här gången prata om Northanger Abbey. (filmen är förstås en Northanger Abbey-filmatisering men det är ännu oklart vilken av dem det blir)

Ja, vi har det hur mysigt som helst på våra Austenträffar!

Nå. Northanger Abbey, då? Jag gillar den, och tänker att den kan vara den mest lättillgängliga av Austens böcker (inte för att jag tycker de andra är svåra på något sätt, men mer komplexa kanske?). Dock är det inte min favorit.

Det är två halvor på boken - i första halvan får vi följa med Catherine Morland till Bath och uppleva societetslivet där i Brunnshuset, i Övre och Nedre Societeshuset, på affärsgatan och i parken, och den här gången njuter jag av hur Austen får det där att kännas mer som att "så här var det nog på riktigt". Det är ju nämligen samma miljö som många av mina älskade Mary Balogh-böcker utspelar sig i, men där Balogh bara tänker sig hur det var och Austen faktiskt var där på riktigt (och säkert har ju Balogh läst Austen...). Första gången Catherine följer med på bal i Övre Societshuset är det bara väldigt trångt, och hon och mrs Allen känner ingen de kan sitta med och ingen är det som vill dansa med Catherine heller. Det är inte gloriöst alls utan mest en besvikelse, och känns väldigt äkta och upplevt.

I andra halvan på boken får Catherine följa med syskonen Henry och Eleanor Tilney till deras hem Northanger Abbey, och hon är helt uppfylld av det här med att få bo på ett urgammalt kloster fyllt av hemligheter. Men... det är ju renoverat? Och modernt? Och ingen spindelväv...? Och den lilla rullen med dokument hon hittar i ett mystiskt skåp är inte ett kvarglömt manuskript utan... trista tvättnotor? Men visst måste general Tilney vara en man som gömmer en svart hemlighet åtminstone?

Kärlekshistorien mellan Catherine och Henry är rätt platt och får väl egentligen inte särskilt mycket utrymme, så det är inte alls för den jag läser - nej, det bästa för mig i den här boken är när Catherines fantasier möter den väldigt verkliga verkligheten. Och jepp, jag kan relatera...!


Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Northanger Abbey
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Utg år: originalet 1817, den här utgåvan 2016
Förlag: Bonnier Pocket/Albert Bonniers klassiker

onsdag 26 april 2017

Sidan 9 ¾

Känner ni till bilderboken Jag vill ha min hatt av Jon Klassen? Den är rätt annorlunda och låter barnen få tänka rätt mycket själva om vad det är som händer. Jag har precis testat att läsa den högt på en sagostund för ungefär fyrtio 3-4-åringar - har aldrig läst den högt på en sagostund förut och var rätt nyfiken på hur barnen skulle reagera eller om de alls skulle reagera.

Det gjorde de.

Storyn är (och, hehe, här är risk för spoilers...) att björnen är av med sin lilla röda hatt och går och frågar alla djuren i skogen om de har sett den. Ett av djuren är kaninen, som på bilden tydligt och klart bär en illröd liten trekantig hatt men i texten säger att den "inte sett någon hatt någonstans" och aldrig skulle stjäla en hatt. (Barnen ba "jamen KANINEN HAR JU HATTEN PÅ SIG!") Björnen ser dock inte hatten och går vidare till de andra djuren och frågar. Så småningom kommer han i efterhand på att han ju faktiskt såg den där hatten, och lubbar iväg för konfrontation. Ett bilduppslag har ingen text, bara kanin (med röd hatt) och björn som stirrar på varandra. Nästa sida visar björnen, iförd röd hatt, och med texten "Jag älskar min hatt." Av kaninen syns inte ett spår.

När bävern sedan frågar björnen om denne "sett en kanin i hatt?" svarar björnen, ungefär som kaninen gjorde förut, att han inte sett någon kanin någonstans, och att han "skulle aldrig äta en kanin".

Och ja, så är boken slut. Bild på björn med röd hatt. Ingen kanin.

Och nu började barnaspekulationerna. Har björnen ÄTIT kaninen? Har björnen SATT SIG PÅ kaninen? Har kaninen stuckit iväg? Var är kaninen? Vad hände...??? "Det kan ni själva bestämma" tyckte jag. "Mellan bilden på kaninen och björnen som tittar på varandra och björnen som sitter med sin hatt har det hänt något, och nu får ni använda er fantasi".

Vad gjorde de? Jo, de bestämde att det saknades sidor. Det skulle finnas ett uppslag till i boken. Sidorna hade klistrats ihop! De skulle gå att ta isär! Och sagostunden fick ett kortare anarkistiskt inslag när något barn klättrade upp i famnen på mig för att handgripligen försöka pilla isär de där sidorna i boken som så uppenbarligen gömde sagans kärna.

Boksamtal på bilderboksnivå - jag älskar't! Och barn? Ni kommer att stöta på många, många böcker där ni själva får tänka vidare, fylla på, fylla ut, vara medskapare, använda er fantasi... det är en väldigt bra sorts böcker!


tisdag 25 april 2017

Min nypåfyllda ljudbokshylla

Min bokhylla på Storytel börjar alltmer likna min riktiga bokhylla därhemma, dvs med böcker i rader framför rader och bokhögar (i olika sugenhets- och prioriteringsgrader) upptravade framför de andra bokraderna. Varje gång jag kollar upp någon bok eller någon författare på Storytel råkar jag alltid ladda ner två eller tre böcker som jag hittar på vägen, och min digitala bokhylla börjar nu bli så lång att jag nog inte hinner lyssna på allt jag tänkt mig på mina pendlingsresor fram och tillbaka från jobbet innan pensionen inträder.

Nå. Igår skulle jag leta efter några böcker till vår bokcirkel, och råkade lägga till de här till bokhyllan:

Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter
Jag har tänkt läsa den här trilogin ungefär hur länge som helst, och är överhuvudtaget nyfiken på Maria Gustavsdotter som jag ännu inte läst något av. Nu ska det (snart) bli av.

... och ja, jag passade även på att klicka hem Den gyllene hårnålen av samma författare.


Blybröllop av Sara Paborn
Om bibliotekarien Irene som sent omsider ledsnar på sin triste man kabeldragaren Horst och ska göra sig av med honom. You had me at "bibliotekarie".


Belle av Lesley Pearse
Detta är en författare vars tjocka böcker pryder stora delar av alla biblioteks P-hyllor på skönlitteraturavdelningen. Det är Belle, det är Hope, det är Adèle och det är det ena kvinnonamnet efter det andra, och jag kände mig länge trött på dem alla efter att tillsammans med någon låntagare försöka reda ut om det var någon särskild ordning de skulle läsas. Men... jag har hört en hel del gott om den här författarens böcker, och den senaste verkar har fått bra kritik så jag börjar undra om feel-goodläsaren i mig kanske har gått miste om x antal böcker hon hade gillat? Måste alltså testa. Råkade samtidigt klicka hem även Belles löfte och så just den där senaste: Utan ett spår (fast bara som e-bok).

Svart stjärna av Joakim & Jesper Ersgård, säsong 2
Jo, jag fastnade ju stenhårt i säsong 1 av Svart stjärna? Och den slutade i en jobbig cliffhanger, så klart jag nu måste lyssna vidare på säsong 2!


Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams
Jo, jag har läst den här tidigare, hela serien faktiskt. Men det här är i en uppläsning av Stephen Fry, och var tvungen att klicka hem pga love Stephen Fry's röst.


Just nu har jag sedan ganska länge lyssnat på femte boken om Harry Potter, men efter snart 28 lyssnade timmar börjar jag närma mig slutet och ska ha lite avbrott i Hogwartslivet med något annat. Är svårt sugen på Blybröllop så det blir nog den.

Nuvarande hemvist.

måndag 24 april 2017

A Darker Shade of Magic

Som jag älskar den här idén med de fyra parallella världarna och de fyra olika London: röda London med magi (därifrån kommer Kell), vita London där magin är maktmedel, svarta London man har stängt ute pga magin blev skogstokig, och så grå London som är "vårt" riktiga London, utan någon egentlig magi (och därifrån kommer Lila)(och nej, inte Lila som i färgen lila utan som i förkortning av Delilah). Bara bilden av de där fyra är så fin - och det är de som är på framsidan.

Men det som ger boken och alltihop liv är Kell. Han är magiker, och kan förflytta sig mellan de olika världarna (utom till svarta London). Och han utnyttjar det, genom att smuggla prylar mellan de olika världarna. Det som till exempel är en bagatell i röda London kan inbringa stora pengar till rätt köpare i grå London. Och det som sätter igång storyn är när Kell råkar få med sig en sten från vita London till först röda, sedan grå London. En sten fullsmockad med magi. Magi från svarta London, en sten som inte borde kunna finnas. Och vad gör då Kell med denna sten? Jo - han blir bestulen på den.

Under läsningen störde jag mig rätt mycket på att det gång på gång uppstod fullständigt omöjliga situationer och dödsfaror för Kell och Lila - men att de hela tiden fick hjälp och räddning i sista sekunden. Det blir liksom inte riktigt lika spännande att läsa när Überfarlig Omöjlig Situation nummer 23 uppstår och Kell och/eller Lila håller på att dö eller möjligen redan har dött, när de 22 föregående situationerna också var lika omöjliga och farliga... man blir liksom lite avtrubbad?

Det som gör att jag gillar boken väldigt mycket är alltså inte storyn, utan personerna som (tillsammans med världsbygget) lyfter den här boken till något alldeles extra: Kell och Lila, och dynamiken och dialogerna mellan dem. Rhy, Kells bortskämde prinspolare. Holland, som också kan resa mellan världarna, men som är väldigt obehaglig. Astrid och Athos, barägaren Barron, och så galne kung Georg III...  Nu, när jag läst färdigt boken så känner jag att jag är långtifrån klar med Kell och Lila och måste läsa mer om vad de har för sig - även om A Darker Shade of Magic rundar av och knyter ihop allt rätt snyggt så finns det så mycket kvar som kan hända i alla de där parallella världarna.


Titel: A Darker Shade of Magic
Serie: Shades of Magic #1
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2015
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här