torsdag 19 oktober 2017

Queen of the Night (The Revanche Cycle, book 4)

Fjärde och avslutande delen i The Revanche Cycle och det är ett bra avslut. I det närmaste alla trådar knyts ihop, och de som inte gör det hänger vad jag nu förstår lite ihop med författarens övriga böcker. Kanske jag läser vidare i dem, fast de lär vara mer urban fantasy om jag fattar det rätt. Men det hade varit intressant att få veta lite mer om en viss lönnmördarorder med beslöjade kvinnor med onaturligt långa fingrar.

Bra, alltså, men det är inga nya personer eller sanslöst spännande avslöjanden som görs, utan det handlar bara om att reda ut alla hämnder och intriger och maktkonspirationer och ondskefulla planer som hopat sig i de tre tidigare böckerna. Som jag skrev redan om bok 2 och 3 kunde jag känna mig lite trött på att folk i de här böckerna inte verkade kunna slappna av och leva normala liv utan att alla, alla, verkade leva genom intrigmakandet och det ondskefulla gnidandet av sina händer över förtjusning över listiga planer. Nu fick jag alltså läsa om vilka som var listigast, vilka som överlevde och vilka som dog (spektakulärt eller inte), vilka som raskt bytte sida till det vinnande laget och vilka som Faktiskt Fick Varandra Och Levde Lyckliga I Alla Sina Dagar (jomen, faktiskt...).

Och nu är det så att jag inte längre kan skriva om vilka personer som är med i den här boken, eftersom redan det skulle spoila handlingen i de tre föregående böckerna där det dör folk till höger och vänster och då vill man inte veta vilka det är som inte redan hunnit dö pga alla kan räkna och uteslutningsmetoden och allt det där. Och det är klart att ni vill testa att läsa från början, med Winter's Reach? Om ni är fantasyintresserade som vill läsa om intressanta karaktärer, politiska intriger blandat med svart magi och häxor, allt i renässansmiljö? Klart ni vill.


Titel: Queen of the Night
Serie: The Revanche Cycle #4
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2016
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige men till exempel här

onsdag 18 oktober 2017

Övergångarna

Åh, den här gillade jag! Jag läste den i ett svep, och kunde inte slita mig pga spännande. Men inte bara spännande - här finns mycket mer att tycka om, som till exempel Anton, och hur hans förhållande till morfar verkade ha varit fram till när morfar nyligen dog. Varannanveckasbarn som Anton är har morfar varit hans fasta punkt i tillvaron, dit han gått efter skolan och fått middag och hjälp med läxorna. Riktigt engagerad hjälp, där morfar har berättat, hämtat böcker, visat, brytt sig. Inte konstigt då att Anton på begravningen väser fram ett "hur fan hade du tänkt att jag skulle fixa skolan nu då?" åt morfar där i kistan. Gråta kan han inte, men livet utan morfar är ett svart hål, eller som att en svart orm ringlar sig inne i bröstet.

På begravningen, och kort efter, är det olika människor som tar kontakt med Anton och säger att de kände morfar, men Anton har aldrig träffat dem förr. Det verkar som att morfar hade hemligheter, och att de här människorna tror att Anton vet det morfar visste. De vill att han ska berätta var morfar ska ha gömt undan en person, eller att han åtminstone har fått ledtrådar av morfar till var den här personen kan finnas. Dessutom verkar de tro att Anton nu ska ta morfars plats och göra vad det nu var morfar tydligen gjorde. Men Anton varken vill eller kan, och han tycker de verkar helt galna allihop.

De påstår nämligen att morfars död inte var någon olycka. Att morfar var jagad av någon slags säkerhetspolis? Dessutom yrar de om att morfar nu finns i Verdisia, landet dit alla kommer när de dör. Men hallå? Verdisia är ju landet morfar och Anton fantiserade ihop när Anton var liten? Det finns ju inte. Inte på riktigt. Eller? Tydligen ska det råda hemska förhållanden i det där Verdisia nu, med diktatur, och med människor som fråntagits sina minnen och får jobba som slavar. Och att den där säkerhetspolisen kommer därifrån, och personen morfar tydligen gömde också gjorde det. Fast de är döda allihop. De är övergångare. Och när Anton snart själv både får se, träffa och bli jagad av övergångare så förstår han att det är på riktigt, alltihop.

Även om övergångarna väl kan sägas vara spöken så är detta inte en läskig bok på spöksättet. Säkerhetspoliserna är otäcka, men mer på vem-som-helst-kan-vara-säkerhetspolis-krypiga sättet. Det är mer urban fantasy (med mängder av stockholmsreferenser, och lite från Skåne också), fast allra mest är det ett riktigt, rejält äventyr, med jakter, ledtrådar, hemligheter som avslöjas. Plus att det alltså får plats ett antal intressanta karaktärer. Faktiskt var det så att när jag började skriva om den här boken kom jag på hur mycket den rymmer av detaljer, personer, handlingar och miljöer - men det tänkte jag absolut inte på när jag läste. Det är nämligen en mycket välskriven bok, som direkt drar in dig i Antons liv, och allt som händer känns konstigt nog ganska logiskt trots att det handlar om sånt som verkligen inte borde finnas.

Stora plus för detaljer som polsktalande lastbilschauffören, blåhåriga tjejen, FantasticArt (var faktiskt tvungen att kolla om det fanns på riktigt...) och så förstås de motorcykelburna änglarna. Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa en fortsättning om Verdisia!


Titel: Övergångarna
Författare: Andreas Kundler & Lisa Linder
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

måndag 16 oktober 2017

Gemina

Jag verkligen älskade första boken i den här serien, Illuminae, och mina förväntningar inför Gemina, bok 2 i Illuminae Files, var läskigt skyhöga. Det var knappt att jag vågade börja läsa den.

Men... typ 18 sidor in i boken, dvs några memon, mail och "domstolsprotokoll" senare kom det som sades vara inscannade sidor från Hanna Donnellys journal, "note the bullet hole, bottom right-hand corner" (enligt vidhängade "briefing note")(och på nästa sida påpekas också i en briefing note att "Yes, that's a bloodstain around the bullet hole down there")(eeehh.... får man veta varför Hannas dagbok har ett blodigt kulhål i sig?)(jadå, det får man). Och jag var säker: Så Himla Bra. Igen! Hanna Donnelly skriver inte journal, nä, hon tecknar den. (och lite kul är det att det är Marie Lu som gjort just det inslaget i den här boken) Och här är bilder på en sur tonårstjej som har hamnat i universums tråkigaste avkrok med iiiiiiiinget att göra, bara såååå tråkigt och med en pappa som nästan aldrig har tid med henne (eftersom det är han som är rymdstationen Heimdalls big boss). En ljuspunkt i tillvaron är dock pojkvännen Jackson som är såååå snygg.

Hanna ska på fest på kvällen, och har lovat sina vänner att hon ska fixa med några gram av dust för att det ska bli åtminstone lite kul. Detta dust köper hon av sin droghandlare Nik Malikov, som inte är särskilt gammal men ändå har hunnit med både det ena och det andra på sin kriminella bana. Inte mycket att välja på kanske, när pappa och farfar och hela tjocka släkten är skurkar och banditer allihop.

Sicken tur att Hanna och Nik har smugit sig undan för att smussla med droger... eftersom rymdstationen blir invaderad av Mycket Effektiva Hep-Hep-Hep-soldater under den där festen. Hänsynslösa, kalla och mordiska soldater, som skjuter ner ungefär allt de ser. Det kunde ju ge panik och spänning nog, men utöver detta kommer det också lös några slags spindelmaskliknande aliens på rymdstationen som lämnar människor som tomma skal efter sig. Och... ja, så har vi det där maskhålet i rymdstationens mitt, som är lite buggigt. Typ. För att inte tala om att stationens samtliga datorsystem verkar invaderade av något virus som sjunger efterhängsna poplåtar.

Hur hänger detta ihop med det som hände i Illuminae då? Jo, det är liksom till rymdstationen Heimdall de överlevande i Illuminae är på väg för att räddas och informera universum om attacken på den där lilla gruvplaneten Kady och Ezra bodde på. Heimdall är målet, tryggheten och lösningen... och Heimdall kan väl sägas ha vissa interna problem för närvarande.

Jo.

Jag älskade Illuminae. Jag älskar Gemina. Lika mycket. Kanske ännu mer. Det här är genialt, spännande och helt fantastiskt.

Nu är det bara att sätta sig ned att vänta. Avslutande delen i trilogin heter Obsidio och ska komma ut i mars nästa år. Mars! Nästa ÅR!? Som om inte vintern vore lång nog ändå??

Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

lördag 14 oktober 2017

The Crimson Fairy Book, OCH The Lilac Fairy Book, OCH... allihop!

Åh, jag är så himla glad!

Jag tittade in på Projekt Gutenberg där man kan hämta hem gratis e-böcker eftersom de är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller. Jag vet ju om att det finns, det där projektet, men glömmer det ändå oftast eftersom jag mest läser nyare böcker. Men nu var jag på jakt efter P.G. Wodehouse, och jadå, jag hittade en hel del där av honom, bara att lasta rätt in på min Kindle.

När jag var där kom jag på att jag kunde kolla efter sagosamlingar. Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo där jag skrev om min kärlek till gamla dammiga samlingar med folksagor, och blev då sugen på att gå in i den där sagoskogen igen. Alltså kollade jag nu efter bröderna Grimms sagosamlingar på Projekt Gutenberg - och jadå, det fanns!

Hm... jag kanske skulle passa på att kolla efter alla de där som jag funnit vara de allra bästa sagosamlingarna? Andrew Langs böcker, alla med olika färger i titlarna (Den brandgula sagoboken, Den gröna sagoboken osv) som är så svåra att få tag på nuförtiden. Jag sökte... och JA! DE FANNS DÄR! Allihop!

Så nu är de allihop inlagda i min Kindle. Det kommer nu att bli en höst och vinter fyllda av folksagor för just den här bokbloggaren. Tjohooo!!


fredag 13 oktober 2017

Equilibrium

Vilken otroligt vacker bok detta är! Framsidan först, som verkligen lockar till läsning (jag kunde inte hålla mig många dagar sedan jag fick den i min hand), men också innehållet: Porto du Luando, tygmönstren, tatueringarna, beskrivningarna av maten de äter. det faktum att det är personligheter som blir kära i varandra oavsett kön... Jag läste raskt igenom och gillade den mycket även om jag har några invändningar.

Det jag först och främst gillar allra mest med boken är miljön, och alla detaljer som får Porto du Luando levande för mig. Husens klara färger, marknaderna och gatuförsäljarna, att det spelas musik överallt, karnevalen när alla verkar festa loss, djungeln utanför staden med hus på styltor och livsfarliga djur... jag är där. Det är så bra! Och språket boken igenom glimrar och flyter fram.

I centrum för all denna färg och musik står Ari, och Aris utveckling. Ari är kemist (och hur ofta får kemister vara huvudpersoner i böcker?) och en mycket duktig sådan. Klart att "välsignelsen" hjälper, välsignelsen som hjälper Ari att liksom kunna gå in och se molekylerna, hur de är uppbyggda och hur de reagerar med varandra. Men Ari måste lämna sitt kemistliv och fly hals över huvud när välsignelsen med katastrofala följder plötsligt verkar bana väg för "kraften". Den kraft som för några år sedan förstörde Aris brors liv. Och inte bara hans... även Aris liv förändrades. Ska kraften ta över Ari nu? Eller kan den bemästras? Och hänger kraften och välsignelsen verkligen ihop? Här finns en riktigt otrevlig människa som heter Janos, som Ari stöter på ganska omgående i Porto du Luando. Janos vill, måste, få veta hur det hänger ihop med kraft och välsignelse, och han skyr inga medel för att ta reda på hur. Experiment, försök på djur och människa... plus det att han verkar inblandad i all annan kriminalitet i och utanför Porto du Luando.

Kriminalitet, ja. Här finns gott om det, och smuggling, och uppgörelser mellan kriminella gäng, och konkurrens mellan olika teater/nöjesinrättningar, och så förstås kriget som hotande hänger över allt det andra. Det händer mycket i den här världen. Och det är nu vi kommer till mina invändningar: jag tappar bort kärnan med Ari, kraften och brorsan i allt det andra. Boken myllrar av fantastiska idéer, men de skriker så mycket allihop att jag inte hör det jag mest vill höra.

Det här med att alla människor är tatuerade, och att tatueringarna är kopplade till identitet och genus är en alltigenom fantastisk idé - men jag hade velat att den hade fått bre ut sig i en egen bok. Här läggs de olika tatueringarnas färger, mönster och komplikationerna det för med sig ovanpå det med välsignelse, krig och kraft och de bägge skymmer varandra. Ari är ett irisbarn - sååå intressant, men jag får inte veta så mycket jag vill om det här, det är liksom inte färdigt. Ändå blir det för mycket om det tillsammans med Aris andra utveckling.

Och jag förstår och gillar att Ari hamnar i varieté/cirkusmiljön eftersom det funkar så bra med det här med att hitta och bemästra kraften - men för mig blir det för mycket cirkus, föreställningar, inlärning av trick. Desto mer gillar jag när Ari går till sjöss och får stå och pumpa läns under en rykande storm, men fartyget och dess fascinerande besättning försvinner alltför snart i allt det andra och jag tycker det är synd. Jag som läsare har liksom investerat intresse och engagemang här som inte betalar sig, liksom när jag lär känna den intressante Nemander som sedan också i det närmaste försvinner ur handlingen.

Sammantaget är det här för mig en bok som är bra, men vars separata delar är så bra var för sig att de skymmer varandra, och som jag helst hade läst mycket mer om men i egna böcker. Så, Anna Jakobsson Lund - jag älskar det du skriver, men jag vill att du brer ut dig mer samtidigt som du kammar ut härvan lite.


Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2017
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 10 oktober 2017

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det var en kille i femman som var inne och lånade den här av mig i skolbiblioteket häromdagen. Redan dagen efter lämnade han tillbaka den:
- Du bad ju mig berätta om jag gillade den?
(det hade jag nämligen, jag hade inte hunnit läsa den själv än men sneglat ett par gånger åt den där den stod i hyllan för läskiga böcker)
- Ja, gjorde du det?
- JA. Den var jättebra. Verkligen! Du måste också läsa den!
- Ja, det ska jag nog. Vad var det som var så bra med den?
- Jooo... den var spännande. Och rolig. Och... eh... spännande. Och bra! Och spännande och rolig på samma gång. Lovar du att du läser den?

Klart jag gjorde, efter denna vältaliga bokrecension. (killen kom dessutom tillbaka redan dagen efter och kollade om "jag hade läst den än?") Och jag gillade den också. Väldigt mycket, faktiskt! Och, OK, den var rolig (att sätta fast blodiga ben och armar som trillat av med hjälp av synål, tråd och kardborrband??) Men mest läskig. Dock fick jag säkert inte rysningar av samma saker som killen i femman fick. Nej, det läskiga för mig var hur synd det är om Lilla Hon, hur ensam hon är, hur elaka de andra barnen är mot henne, hur ingen av de vuxna ser henne, hur inte ens bokens författare låter henne få ett eget namn...? Och så slutet. Nä, jag vill inte spoila, men: Va? Näää....?!

Nå. Det roligaste Lilla Hon vet är att hoppa runt bland färggranna kuddar och samtidigt äta bokstavskex och vissla. Då känner hon sig helt trygg. Det finns annars så mycket hon är rädd för. Alltså skulle hon så väldigt, väldigt gärna vilja vara i skolans kuddrum och hoppa bland kuddarna där. Men det får hon inte för de andra barnen. Istället roar de sig själva med att skrämma upp Lilla Hon med spökhistorier: om lärarinnan som hängde sig på vinden, om flickan som sprang inne på syslöjden, snubblade och fick en sax i hjärtat, om andra på skolan som dött häftiga och spektakulära dödar och som förstås alla går igen och spökar. Det är ju så roligt att skrämma upp Lilla Hon! Sedan skrattar alla barnen åt henne så de håller på att kissa på sig. En dag när de har tråkigt kommer de bästa grejen: de säger åt Lilla Hon att hon kan få komma in i kuddrummet en liten stund, om hon bara vågar gå upp på skolans vind först. Vinden, där den där hängda lärarinnan alltså spökar. Lilla Hon är så rädd, så rädd... men att få komma in i kuddrummet åtminstone en liten stund? Hon vill ju så gärna få komma in där, och äntligen få känna sig trygg.

Hon vågar gå upp på vinden. Varpå de andra barnen låser in henne. Och glömmer bort henne.


Titel: Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Författare: Lena Ollmark
Illustrationer: Per Gustavsson
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 oktober 2017

More Than a Mistress

Den här läste jag på kvällarna under bokmässan, och rolig Balogh-romance var verkligen perfekt då och precis vad min utmattade själ klarade av och ville ha.

Vi har en hertig (förstås) med dåligt rykte (också förstås) som står i begrepp att utkämpa en duell i Hyde Park i gryningstimmen så som det bör vara. Den som utmanat honom är en bedragen äkta man - hertigen är bedragaren. (ja... förstås. Ryktet var ju dåligt.) De går ifrån varandra de stipulerade antal stegen, vänder sig om och... en kvinna skriker "stopp!". Hertigen skjuter i luften, bedragne äkte mannen skjuter hertigen i benet och alla blir arga. Så här ska det inte gå till. Vem skrek? Vem blandade sig i gentlemannagrejer?

Jane Ingleby var det, på väg till jobbet i en hattaffär. Hon tyckte helt enkelt det var väldigt idiotiskt med duellskjutande och onödigt dödande och försökte därför avstyra det. Och nu när alla ska stå och skälla på henne för att hon skrek kommer hon dessutom att komma försent till jobbet. Och det vill hon inte, för då kan hon nog mista det. Hon är ny på jobbet, nämligen. Egentligen gömmer hon sig i London eftersom hon är efterlyst för mord.

Hej och hå.

Nu tar vi och parar ihop den där duellerande-hertigen-med-dåliga ryktet med den eftersökta mörderskan. Blir det bra? Oh, ja. Mycket bra. Jane Ingleby är nämligen väldigt, väldigt bra på att ge svar på tal, och att inte bry sig ett dyft om att hertigen (Jocelyn Dudley, Duke of Tresham) är förnäm och bra på att ge order. Hon skäller på honom - och han försöker vara högfärdig tillbaka. Det blir väldigt roliga dialoger, det blir det. Och jag njuter.

Titel: More Than a Mistress
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2000
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här


fredag 6 oktober 2017

Fahrenheit 451

Det är konstigt - jag tyckte inte om att lyssna på den här boken. Den var obehaglig och jag avskydde verkligen uppläsarens släpiga, drömmande röst (tänk er en manlig, amerikansk Luna Lovegood...?). Ändå kunde jag inte sluta lyssna på den. Den var svår att ta till sig också, eftersom en del partier mest består av intrycksexplosioner för huvudpersonen Montag och att lyssna på det som ljudbok på engelska var förvirrande. Så fast jag inte ens gillade det hela var jag dessutom tvungen att backa en hel del partier och lyssna på dem igen för att ha någon hum om vad som hände och varför.

Så - jag gillade inte under tiden, lyssnade ändå till slut... och nu efter mer än en vecka efter avslutad lyssning kan jag inte sluta tänka på bokeländet. Det är egentligen inte så konstigt att den blivit en modern klassiker: den är välskriven, fascinerande och fortfarande aktuell trots obehagligheten.

Guy Montag är brandman. Men det var länge sen brandmän stoppade bränder. Nä, när larmet går nu åker brandmännen ut försedda med eldkastare och kerosene - och startar bränderna. Larmen handlar om böcker - böcker är förbjudna och ska brännas (och de brinner vid temperaturen 451 F tydligen). Montag har varit tillfreds med sitt liv fram till nu, att bränna saker ger en bra känsla. Men nu träffar han Clarisse, en ung kvinna som ser annorlunda på livet. Hon vill inte nöja sig med det som TV och radio matar henne med (så som Montags fru Mildred gör dygnet runt) - nej, Clarisse vill uppleva saker, leva!

Och Montag börjar fundera, och omvärdera. Rädda undan böcker från bränderna och gömma dem hemma hos sig.

Uh-oh.

Vad är obehagligt för mig, då? Jamen hela samhället! Böcker är förbjudna, TV skriker ut sina program, sin info och sin reklam dygnets alla timmar, från alla väggar. Mildred tar en överdos sömntabletter, och då kommer två män mitt i natten med någon typ av magpumpningsapparatur och suger ur henne (känns helt surrealistiskt och väldigt läskigt). Det finns en mekanisk hund knuten till varje brandstation, med ett högteknologiskt utvecklat luktsinne, åtta spindelben samt en injektionsnål som kommer ut ur nosen. Det trappas upp för krig i bakgrunden med flygande jetplan och mycket muller, men ingen verkar bry sig det minsta om  dem. Brandchefen håller en längre förklaring för Montag (när han sjukskrivit sig från jobbet pga livsångest, typ) om hur böckerna försvann från civilisationen och hur det var lika bra eftersom de var så oroande. Bränna böcker är bra - då behöver vi inte diskutera saker, vara rädda för saker. Ingen behöver bli kränkt, ingen behöver bli arg. Ingen upprördhet, bara lycka för alla. Bränn böckerna, bränn dem!

Det är mer, massor mer. Och jag kan inte sluta tänka på den. Min son (18) hade läst den i skolan i våras, och vi började prata om den häromkvällen, vilket var väldigt skönt. Det här är en bok man behöver prata med någon om när den är läst. Fast ibland önskar jag att jag hade låtit bli. Att läsa den, alltså. Den upprörde mig. (Bränn boken! Bränn den!)

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Ljudbok - uppläsning: Stephen Hoye
Utg år: original 1953
Köp den till exempel här eller här, ljudboken jag lyssnade på hittar du här


torsdag 5 oktober 2017

Gudarna vaknar

Elliot har svårt att hänga med i skolan - inte så konstigt när han inte får sova som han ska på nätterna, och aldrig har tid att göra läxor eller läsa inför prov. Men aldrig att han kan berätta för sina lärare eller rektorn "Kalla-mig-Graham" hur han har det därhemma! Då skulle han inte få bo kvar där eller hos mamma, eftersom ingen tolvåring egentligen ska få ha det som Elliot har det. Han får vara mamma åt sin mamma, gården de bor på håller på att rasa ihop pga vanskötsel och pengar finns inte. Men mamma är den enda Elliot har, så han måste skydda henne och försöka klara skolan ändå.

Det här låter som en svart historia om ett barn som har det jobbigt - och visst. Det är det ju. Egentligen. Men... i Elliots liv landar helt plötsligt Jungfrun. Alltså, Jungfrun som i Jungfrun, stjärnbilden. Odödlig och envis och egentligen kommen till jorden helt olovandes. Hon är bara anförtrodd att ha hand om zodiakens kontorsmaterial, men har snott åt sig uppdraget att ge en liten flaska ambrosia till en av gudarnas fångar som har suttit inlåst under Stonehenge i mer än tusen år. Jungfrun träffar först Elliot, som hänger med henne, och tillsammans bara råkar de släppa ut den där fången från sitt fängelse. Varpå världen givetvis hotas av evig död och förstörelse. Attans, vad göra nu?

Ta hjälp av de grekiska gudarna, förstås! De har mestadels dragit sig tillbaka (det är zodiaken som sköter lagstiftning och allt praktiskt numera) men de går att hitta utan större problem. Zeus ägnar mest sina dagar åt att bli kär, gifta sig och skilja sig, ibland nästan före det att han gifter sig. Och så spelar han golf och äter god mat och har ett finfint pensionärsliv. Men han hjälper gärna till. Så även hans döttrar Athena (flerfaldig professor på Cambridge) och Afrodite (driver ngn slags datingförmedling) och många andra.

Det är fart och fläkt och väldigt roligt att läsa, det här. De grekiska gudarna och andra mytologiska väsen är väl anpassade till det moderna livet och använder sig gärna av all möjlig teknologi. Till exempel är Hermes helt hjälplös utan sin "I-god" som han annars ständigt sliter upp för att både ta selfies med i alla möjliga och omöjliga situationer men även kollar upp saker på. Men allt från den grekiska guda-geografin finns också med - ett av transportmedlen är fortfarande att åka med Karons båt på Styx som tydligen rinner under vår egen värld fast vi inte vet om det. Det påminner en hel del om Harry Potters trollkarlar och häxor i en ovetande mugglarvärld, fast på grekiska. Och förstås påminner det också om Riordans Percy Jackson-böcker, fast med en egen mycket mer brittisk touch, och en annan slags humor som jag nog uppskattar mer.

Överdrivet, fullspäckat, roligt, actionfyllt... ändå med Elliot i centrum. Elliot som bara är tolv och vill ha sin vanliga mamma tillbaka.

Titel: Gudarna vaknar
Serie: Kaosstenarna 1
Författare: Maz Evans
Originaltitel: Who let the gods out?
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

onsdag 4 oktober 2017

All About Jeeves & Jeeves Takes Charge

Det har aldrig blivit av att jag har läst någon av P.G. Wodehouses alla noveller och böcker om Jeeves (och hans arbetsgivare Wooster) men jag har tänkt göra det så många gånger. Nu hittade jag några av novellerna i ljudboksformat på Storytel, upplästa av Edward Duke. Jag tyckte väldigt mycket om dem, och tänker att jag ska på jakt efter fler (att lyssna eller läsa som pappersbok vilket det nu blir).

Jeeves är alltså betjänt (eller valet) åt den unge, rike och lätt förvirrade Bertie Wooster. Jeeves är aldrig förvirrad. Han gör aldrig fel, talar alltid korrekt, har mycket bestämda åsikter om vad Wooster ska ta på sig och inte ta på sig, och han brukar alltid få som han vill i slutändan. Jeeves går heller inte som vanliga människor, han glider eller flyter liksom in och ut ur rum. Dessutom löser han alla problem Wooster alltid tycks råka i, oftast med en eller annan rik, äldre och irriterad släkting inblandad.

Just Jeeves Takes Charge råkar vara berättelsen om hur Wooster anställer Jeeves. Wooster har en dålig morgon, har precis avskedat sin förre betjänt och har till råga på allt världens baksmälla. In glider Jeeves, ditskickad av någon tjänstefolksförmedling, kastar en blick på Wooster och ordinerar raskt en av sina egna dekokter. (typ ägg, chili och lite annat kul) Wooster dricker, känner sig genast bättre och anställer Jeeves på stubben. Sedan avskedar han honom lika raskt någon dag senare när Jeeves höjt ett anklagande ögonbryn i fråga om kostymval (vill jag minnas), men återanställer honom i slutet av berättelsen när Jeeves räddat Wooster från den obligatoriska släktingen. Tror det handlar om aunt Agatha här, men ärligt talat har jag redan blandat ihop de fyra olika Jeeves-berättelserna jag hört...

En av de andra novellerna som var med på den här ljudboksläsningen (titlarna på alla står inte med, så har glömt vad den hette) handlar om hur Wooster en morgon tycker livet är tomt och trist och aviserar att han nog tänker sig att skaffa familj och barn för då blir nog allt bättre. "Yes sir, very good sir" svarar Jeeves precis som vanligt, varpå herre och betjänt kör iväg på det som skulle blivit en biltur på landet men som efter några timmar har utvecklats till att Wooster står inför en hel flickskola och förväntas hålla en intressant föreläsning om något, vad som helst, som är lärorikt för de små flickorna. Hur? Varför? Jo, Jeeves, som stannar bilen när de ser en liten flicka stå vid vägkanten och slicka på en kladdig godisklubba, och som med lite puffande och väl valda ord snart har manövrerat in Wooster till den där omöjliga situationen i flickskolan. Efter en pinsam flykt talar inte Wooster så mycket mer om fru och familjebildande. Bra, tycker Jeeves, eftersom "when the wife enters the front door, the valet goes out at the back" tydligen. Som sagt - han får alltid som han vill i slutändan.

Efter fyra genomlyssnade noveller är jag för tillfället ganska nöjd och mätt på Jeeves och Wooster-humor. Men jag kommer att återvända fler gånger för att le åt höjda ögonbryn, fåniga etikettsregler och framför allt Wodehouses språk.

Jag, som är dålig på sånt, har ju inte heller vetat att det finns en tv-serie som heter Jeeves and Wooster, där Stephen Fry spelar Jeeves. Den bara måste jag ju leta upp och se!


Titel: All About Jeeves & Jeeves Takes Charge
Författare: P.G. Wodehouse
Ljudbok - uppläsning: Edward Duke
Utg år: (ljudboken) 2015
Förlag: (ljudboken) Authors Republic
Här hittar du den



måndag 2 oktober 2017

Hjärtlös

Marissa Meyer fortsätter med att göra sina helt egna tolkningar av sagor och barnböcker - Hjärtlös handlar om den elaka drottningen i Alice i Underlandet. Givetvis skruvar Meyer till det rejält, och vi får läsa om när Catherine var ung och ännu inte hade blivit drottning och börjat yla om att att alla huvuden ska huggas av. Hon är definitivt inte kär i kungen som hon i och för sig tycker är snäll och harmlös, men rätt löjeväckande. Nej, Catherines passion är kakor och andra bakverk, och hon kan lägga ner hur många timmar som helst i köket för att få fram den Perfekta Citronpajen, eller de underbaraste macronerna eller vad det nu kan vara. Hon ska starta ett bageri, har hon tänkt sig, tillsammans med sin kammarjungfru Mary Ann. Och nu verkar det som att stadens skomakare, herr Kålmask (jepp, den där som sitter och röker och säger "vem ärrrrr duuuuu" till Alice) ska gå i pension, och då blir en perfekt lokal ledig.

Först måste Catherine bara prata med mamma och pappa (markis och markisinna, adliga och mycket fina) om det hela. Fast... det är liksom aldrig läge. Mamma är helt inne på att Catherine ska få kungen kär i sig, och låter henne aldrig äta efterrätter och tvingar henne att dra åt korsetten så hon nästan kvävs (men åhhh.... blir så arg av allt det där) och adliga flickor som Cath ska liksom inte kladda ner sig med deg och mjöl. Och så blir allting så oerhört mycket mer komplicerat när Cath träffar Jest, kungens nye hovnarr.

I början av den här boken blev jag osäker på om jag ville fortsätta läsningen. I sin tidigare serie Lunar Chronicles placerade Meyer sina sagoboksfigurer i någon slags högteknologisk framtid, och gjorde finurliga referenser till sagorna typ att Cress (Rapunzel) satt inlåst inte i ett torn utan i en satellit. Men här i Hjärtlös? Här får drottningen/Catherine en helt ny story - men å andra sidan placerar Meyer henne verkligen i Underlandet, komplett med Cheshire-katt som blir osynlig, en kanin som ceremonimästare, pratande djur av diverse slag och soldater som ÄR spelkort. Allt är lika konstigt som det är i Alice i Underlandet, ändå ska Catherine kännas som en vanlig tonårstjej som har problem med föräldrar och kärleksbekymmer, och det kändes så fånigt alltihop. Men... jag läste vidare och hur fånigt det än var (JA, de spelar krocket med flamingos och igelkottar...) så fastnade jag. Rejält. Rätt vad det var hade jag läst slut boken.

Och då var jag i stället dyster. Grejen var ju att man redan från början visste att det här var den onda drottningens story, att slutet inte kunde bli annat än att hon gifte sig med kungen och blev så där arg på allt och alla. I den här boken får man veta varför hon blir som hon blir - och jag tycker ju inte om att läsa när jag vet att det inte kommer att gå bra. Det borde jag ha tänkt på innan jag läste den här - men jag ville ju veta vad Meyer hade hittat på med Underlandet.
(Hattmakaren? Jodå, han är med. Hans största skräck är just att bli galen. Och han har tekalas som inte liknar några andra.)


Titel: Hjärtlös
Författare: Marissa Meyer
Originaltitel: Heartless
Översättning: Torun Lidfeldt Bager
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

onsdag 27 september 2017

The Darkest Road (The Fionavar Tapestry 3)

Allra först återigen en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) och bok 2 (The Wandering Fire) i trilogin först. OK?

Den som går "the darkest road" är Darien. Det är synd om honom, han har haft en dålig barndom. (eller, ja, den var bra i några månader, sedan blev den helt katastrofal i några dagar och sen var han stor. Så kan det gå om man är tjugofem procents gud.) Han var, som jag skrev, bitter redan i bok 2 och det har inte blivit bättre. Alla är dumma mot honom, och han är så ensam, så ensam sååå... Det är Darien ni ser på bokens omslag - om han vill så kan han förvandla sig till en vit uggla, och här är han nu, kånkandes på en stulen dolk och på väg till pappsen. Pappsen, som råkar vara Läskigt Och Onyanserat Onde Halvguden Rakoth Maugrim. Dolken ska vara som en liten hälsa-på-första-gången-gåva. Heh...

Annars är den här boken rätt fylld av krig, slag, slagsmål, combat, uppgörelser, fajter... ja, ni fattar. Stora slutstriden part 1, 2, 3 och 14. Jag tycker det är rätt trist att läsa om strider och slagsmål och brukar skumma igenom sådana partier, så gör det även här, och stannar bara upp när det verkar som om någon signifikant person ska till att dö. Eller när någon boss dundrar in på scenen och brölar om sin oövervinnerlighet.

Det jag gillar med den här trilogin och den här författaren är fantasin och allt som kan stoppas in (Arthur-legenden till exempel) och ändå få plats, att allt knyts ihop, att ingen karaktär går säker och på bästa G.R.R. Martin-vis kan has ihjäl när man minst väntar det, att det sker oväntade saker och att fantasystereotyper kan få vara med och agera fantasystereotypiskt (you know, ljusalver som sjunger överjordiskt vackert och dvärgar som är galna i ädelstenar, skägg och tunnlar) ändå utan att det någonsin blir tråkigt. Det har tagit mig igenom alla tre böckerna i trilogin i rätt halsbrytande fart eftersom jag ju var tvungen att få veta hur det skulle gå med allting.
Det jag inte gillar är svulstigheten. Gavriel Kay drar på för mycket nästan hela tiden och man blir lite matt. Karaktärerna kan liksom inte vara lite lagom ledsna och besvikna - nej, de måste Uppleva Största Sorgen Och Känna Sina Hjärtan Brista för minsta lilla, de blir inte småsura utan känner Värsta Urilskan Från Botten Av Sina Själar och håller därför nästan på att gå sönder hela tiden. Volymen är uppskruvad på 10 redan från början så därför blir avslutningen liksom inte mer storslagen än inledningen var, om ni fattar hur jag menar. Och finns det en ålderdomlig skruvning på språk att använda så använder författaren den, allt för storslagenhetens skull. Styckeinledningen "And so it came to pass..." används säkert tjugo gånger bara i den här boken.
MEN jag förlåter allt detta när det finns sådana som Imraith-Nimphais som kan ha ihjäl hela högar med svartalver med hjälp av sitt skimrande horn, eller demonen Curdardh med de oräkneliga armarna och jättefeta hammaren som möter Lancelot i single combat i skogen för att skydda Darien (och tror någon att killen blir tacksam? Nähädå. Det är ju SYND om honom. ALLA är dumma.)

Titel: The Darkest Road
Serie: The Fionavar Tapestry #3
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986
Förlag: Collins Canada
Köp den till exempel här eller här

tisdag 26 september 2017

Sanningar om maneter

Suzy och Franny har alltid varit bästisar, alltid lekt, alltid varit med varandra i skolan. Nu när skolan börjar igen efter sommarlovet är Suzy ensam - Franny har dött i drunkningsolycka. Och Suzy kan inte förstå - Franny kan väl inte drunkna heller, hon var ju jätteduktig på att simma? Men mamma säger att "ibland bara händer saker". Nej! Suzy kan inte gå med på att det bara händer saker. Det måste finnas en anledning till att Franny drunknade! Och det är här maneterna kommer in. Suzy får veta att det finns en särskild sorts maneter vars stick dödar en människa nästan omedelbart. Förvisso finns de där maneterna mest på andra sidan jordklotet, men vad vet man? Någon av dem kanske simmade väldigt långt? Hon beslutar sig för att ta reda på allt om maneter, och i synnerhet om den där särskilda sorten. Om hon kan bevisa att Franny dog av en manet så.... ja, så dog hon inte "för att det bara hände". Och då? Ja, då kanske det känns bättre med allting. Framförallt kanske Franny på något sätt kan förlåta Suzy för det som hände, då sista gången de såg varandra.

För det är nämligen det som är det viktiga i den här boken. Maneterna simmar runt överallt och det är långa och många partier med rena fakta om maneter - men det är Suzys och Frannys vänskap som är det som gör ont att läsa om. I återblickar får vi veta mer och mer, om sprickorna som växer och om två tjejer som tappar bort varandra och utvecklas åt olika håll.

I början gillade jag inte den här boken. Det var alldeles för många maneter. Men de där återblickarna på Suzys och Frannys liv fick mig att blöda. Det känns så äkta och är så hjärtskärande, och jag tror många tolvåringar kan känna igen sig i det där när ens bästa vän förändras till någon annan. Det är fint! Men helt ärligt - även om det är väääldigt intressant om maneternas liv och leverne och enligt en eftertext i boken det som var ursprungsidén till att författaren skrev boken - kunde verkligen manetfaktadelarna kortats ned. Jag ville nog hellre ha läst mer om Suzy själv och om hennes familj (storebror särskilt!) - de är mycket intressantare.


Titel: Sanningar om maneter
Författare: Ali Benjamin
Originaltitel: The thing about jellyfish
Översättning: Cecilia Falk
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

måndag 25 september 2017

Sofia Tholls kabinett

Via Västmanländskan upptäckte jag ännu en Storytel original-serie, direktskriven som ljudbok och uppdelad i episoder: Sofia Tholls kabinett. 

Det handlar om Hildur och Eva som sommarjobbar på zoologiska museet i Lund. De ska packa ner museets samlingar för vidare transport till andra magasin eftersom museet ska lägga ner. Ganska snart märks det att det finns krafter i rörelse, onaturliga krafter som inte alls tycker det ska flyttas något museum. Först handlar det om små saker som vinddrag, dofter, känslor - men det eskalerar snabbt och en av de läskigaste sakerna är när Hildur hittar en fjäder på golvet i sin lägenhet. Ja, ja, jag vet att det låter extremt oläskigt när jag skriver - men just då vid lyssningen var det ruggigt.

Sofia Tholl var den som grundade zoologiska museet, får vi veta. Hennes porträtt blickar bistert ut över det där kabinettet i titeln, och det känns som att hennes ande svävar över hela museet och att hennes namn dyker upp överallt. Hon gjorde en resa till Island, och Hildur hittar hennes loggbok från den resan och varje episod i ljudboksserien inleds med ett avsnitt ur loggboken. Något hände på Island. Något släpper inte taget om zoologiska museet.

Spökerier i Lundamiljö? Borde ju vara min grej! Och visst, jag sugs snabbt in i berättandet. Det är lättlyssnat, och Johan Ehn är en bra uppläsare. Ändå tappar serien mig efter några avsnitt. Jag lyssnade klart på alla tio, men utan större engagemang. Det byggs upp så bra i början, men sedan faller det hela sönder för mig, blir för konstigt, för många upplevelser som kan eller inte kan vara upplevda, som kan eller inte kan vara i något drömland. Det finns kopplingar bakåt i tiden, det är visioner av verkliga saker som hänt, eller drömsyner. Det är besatthet - eller psykos. Det är många trådar... och jag får inte riktigt ihop det som händer. Klart jag fattar att det inte ska vara logiskt eller verkligt - men jag saknar alltför många varför för att vara nöjd. Vad är det som händer med Olle (vaktmästaren) när han plötsligt shoppar loss på kvalitetskläder och blir värsta Casanovan? Varför vill Sofia Tholl äntligen hitta den där fågeln på Island? Vad har Eva gjort för ont? Vad hände med farbrorn i lädermasken, och varför? Och varför måste Hildurs granne och alla andra äldre människor äntligen dricka sitt kaffe ur små, tunna porslinskoppar som gör att kaffet blir kallt innan det ens är upphällt??


Titel: Sofia Tholls kabinett (S1 E1-10)
Författare: Elisabeth Östnäs
Ljudbok - uppläsning: Johan Ehn
Utg år: 2017
Här hittar du den, Storytel original

torsdag 21 september 2017

Illuminae

Samtal i ett visst kök i Skåne en vanlig sketen tisdagskväll i september:

Öm moder, tillika boknörd och bibliotekarie: Alltså, den här boken. Du som gillar bra sf, du bara måste läsa den.

Son, arton år, intresserad av fysikens djupare märkligheter men även viss skönlitteratur och har läst både Heechee-saga (Pohl) och Ready Player One (Cline) på inrådan av sagda moder: Ska jag? Vad handlar den om? *tar upp boken från bordet* Men hallå... nä, ska jag ju INTE. Mamma, den är ju säkert tusen sidor tjock.

Moder, upprörd: Nej! Kolla inuti! Det är inte vanlig text! Det är liksom intervjuer, chattar, protokoll, bilder... det är aldrig något vanligt berättande utan istället får den som läser pussla ihop vad som händer och lära känna personerna som är med utifrån allt det där andra. Och det funkar! Redan i första intervjuerna av huvudpersonerna fastnar man och lär känna dem.

Son, har lagt bok och tagit fram ingredienser till dagens sjuttonde mellanmål (jomen mackor med nutella, skinka och saltgurka är säkert helt normalt): Hm.

Moder, har gått igång i bibliotekariebokpratarmode: Och det hela börjar med att Kady och Ezra precis har gjort slut med varandra, Kady sitter i skolan och är arg när hon ser att det kommer ett antal rymdskepp till den lilla isplaneten där de bor, och att de inte bara ska landa vid gruvan utan NEJ de attackerar! Skjuter ner alla människor! Och Kady och Ezra lyckas fly men kommer iväg i varsitt rymdskepp, men de pratar fortfarande inte med varandra fast man fattar ju att de ändå är intresserade av varandra och så fattar man att det är något skumt på gång på något av de där rymdskeppen som flydde men att det mörkas. Ja, och så fattar man snart att AI:n som styr det största skeppet verkar ha blivit helt galen på något sätt.

Son, halvvägs genom första mackan redan: Sss, alla AI i alla sf blir galna förr eller senare. Det är det som är grejen med AI att de är läskiga när de börjar tänka efter.

Moder, bläddrar i boken: Och kolla! Här är det inte ens riktig text för här är det rymdfighter och då har de gjort så HÄR i boken. Och så HÄR. Och så är det plot-twists hela tiden, och det fortsätter liksom aldrig riktigt som man tänkt sig, och...

Son, tar resten av de fem mackorna, kaffet och bananen på en bricka och retirerar till sitt rum med ett: Ja, ja, mamma. (han har levt med en bibliotekarie till mamma i ganska många år nu)

Moder, ropar efter honom: Lova att du läser den? Du kommer älska den! Jag bara vet!

Dotter, 16, kommer in i köket. 

Öm moder: Du! Du bara måste läsa den här boken! När man läser den så är det hela tiden som att man säger "nämen... oj!" Och kolla i den. Kolla! Och man bara älskar Kady och Ezra. Och...

Dotter, med blicken på telefonen som sitter fastvuxen i handen som vanligt: Ja, ja, mamma. Jag läser en bra fanfiction nu. Men kanske sen. Kanske.

Moder, uppfylld av Illuminae: Du måste. Du MÅSTE läsa den.


OK. Behöver jag säga mer? Ni fattar? Jag älskar den här boken. Allt med den. Upplägget, personerna, berättelsen, slutet... allt. Nu sitter jag och väntar på att Gemina, som är fortsättningen, ska landa i min hand. Och sedan får jag vänta till i vår när tredje boken Obsidio ska komma ut.

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 september 2017

Tjockdrottningen

Det har varit svårt för mig att skriva om den här boken. Jag har påbörjat ett antal inlägg som alla dragit iväg i långa och alldeles för privata haranger om mig själv och mitt förhållande till andra människor, och jag har strukit och börjat om, strukit och börjat om och försökt hålla mig till saken och boken.
Det som är så svårt för mig är när tv-redaktören Camilla för att få med Annie i programmet "Du är vad du väger" låtsas vara intresserad av henne som person och låtsas att hon vill vara hennes vän. Och att Annie tror henne, blir glad och tänker att hennes liv nu kommer att bli annorlunda. Nej, jag själv väger inte 200 kg, och nej, jag är inte lika ensam som Annie - men jag har väldigt, väldigt svårt för den sortens lögner och överhuvudtaget svårt för människor som säger saker de inte menar och utger sig att vara det de inte är.

Annie blir alltså övertalad att vara med i ett gå-ner-i-vikt-program på tv. Hon är störst av tävlingsdeltagarna, och är den som blir "tjockdrottningen" och kändis. Egentligen tar inte själva tävlingen och tv-programmet upp så mycket plats i boken även om de är det centrala - istället får vi läsa om alla människorna som är inblandade, och jag tycker inte särskilt mycket om någon av dem förutom Annie. Programledaren Johanna Broman blir jag bara arg på fast jag förstår att hon har gigantiska problem med sig själv. Den falska redaktören Camilla tycker jag ju då inte heller om, hur mycket hon än jobbar och sliter och har idéer och driv. Den som bestämmer och får äran fast han lägger över jobbet på Camilla är producenten, en Jarmo-Kan-Allt-Gjort-Allt som jag verkligen inte tycker om. De enda människor som verkar ha något som helst värde för honom är han själv, och hans dotter som han älskar så mycket han orkar varje torsdagskväll var tredje vecka när han har tid att vara med henne. Typ.

Även om det är så många personer jag inte tycker om så gillar jag att läsa den här boken. Det är klart att det är påhittat och skruvat och att karaktärerna inte finns på riktigt, men det känns ändå som att Herngren fångar det där falskt glättiga och pengahungrigt krassa, all yta och allt som måste se bra ut, och skapar karaktärer som får mig att sitta och nicka och tycka att "jahaja, har jag väl alltid vetat. Så där går det säkert till. Jajamen. Tur jag är bibliotekarie i Skåne och inte kändis i Stockholm. Kolla, så olyckliga de är allihop fast de har märkesväskor och får gå förbi köerna till coolställena. Jojo."

Och... så älskar jag framsidan.
Och... så gillar jag Annie.


Titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

fredag 15 september 2017

The Wandering Fire (The Fionavar Tapestry 2)

Allra först: en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) i trilogin först. OK?

Även om jag kunde tycka att The Summer Tree, första boken i The Fionavar Tapestry, ganska ofta drog iväg mot det alldeles för storslagna (både i språk och Modiga Saker De Inblandade Personerna Gjorde) ville jag ändå veta hur det skulle gå med allt. Alltså tog jag ett djupt andetag och reste tillbaka till Fionavar igen. Man kunde ju tycka att de borde ha fått det lite bättre där efter att den evinnerliga torkan och alltför varma vädret ju hade fixats i bok 1? Även om nu Onde Halvguden Rakoth Maugrim fortfarande var helt obesegrad och samlade alla sina mörka krafter och underlings kring sig i sitt fort i norr?

Jo. Men är det inte det ena så är det det andra, och nu har Fionavar istället för torka fått en ständig vinter. När De Fem från vår egen värld återvänder till Fionavar så är det nästan midsommar, men snödrivorna ligger meterhöga och det är kallt som attan. (det är lite som i Sverige, faktiskt) Så uppdrag nummer 1A i The Wandering Fire måste vara att häva vintern, för så länge det är vinter går det inte att sätta igång det där kriget mot Onde Halvguden.

Även om De Fem är hur coola och duktiga som helst behöver de nu ha lite hjälp, och eftersom Kim numera är Fionavars Orakel och har en häftig ring med en häftig röd sten i (det är den som är "the wandering fire", förresten) så ordnar hon hjälp. Hjälp Totale Extraordinaire, faktiskt, eftersom hon (kvar i vår egen värld) lyckas åkalla först Uther Pendragon (på natten i Stonehenge... sååå cool!) och sedan dennes ytterst berömde son Arthur från de döda. Arthur är ju himla duktig på att kriga och vara Hjältekung, på svärd i stenar och sånt, så han följer med till Fionavar.

Helt ärligt vet jag ännu inte riktigt vad han ska vara bra för där, mer än att han Har Varit Med Förr och har kloka och visa ögon. Men det ger sig väl i tredje boken, kanske.

Nå, författaren nöjer sig inte med att dra in Arthursagan i sitt berättande. Nejdå, här finns fler myter och legender. Den om Den vilda jakten, till exempel. Här väcks Sovare och The Wild Hunt drar igång med buller och bång, och dessa borde ju också vara bra att ha när man ska kriga mot en ond halvgud? Jo, så länge som De Vilda Jägarna vet vilka de ska slåss mot, så. De är så vilda att de lätt kan hugga ner vem som helst - vänner som fiender.

Ja, och en annan viktig sak som sker ganska direkt i början på boken: Jennifer, en av De Fem, blev ju tillfångatagen av Rakoth Maugrim, Mr Ond Halvgud, i första boken. Och hon gick INTE helskinnad från detta. Nej, hon blev gravid. Och behåller barnet. Och det föds, och blir ett litet gossebarn som får heta Darien (ngn annan en jag som tänker på en viss Damien här?) Darien som ju en ngn slags kvartsgud fuskar sig igenom det här med blöjor, lära sig gå och att få tänder och blir onaturligt snabbt stor, vuxen och bitter. Oj, så bitter han är. Det bådar inte gott inför bok 3.

Som jag strax köper hem till min Kindle. Måste hålla koll på alla namn, och måste veta hur det går med allt. Trots att även The Wandering Fire är mer än pretentiös i språk och känslosvall och persongalleri. Jag måste få veta. 


Titel: The Wandering Fire
Serie: The Fionavar Tapestry #2
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986 (original), 2001 (mitt ex)
Förlag: Roc (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 september 2017

Levande och döda i Winsford

Maria Anderson (som egentligen heter Holinek i efternamn) och hunden Castor kommer till den lilla byn Winsford på Exmoorheden i Somerset. De (eller, ja, Maria - Castor nickade mest och höll med) har hyrt en avsides belägen stuga över vintern och tänker sig att sitta där och skriva bok. Hon är författare, nämligen.

Säger hon. Egentligen är hon på flykt från sitt liv. Och vi får reda på vad det är som hänt och vad hon flyr från,  får veta mer om hennes liv, barn, man, jobb samtidigt som vi får läsa om hur hon och Castor går långa promenader på heden, äter middag på puben, hittar andra pubar i andra byar och lär känna några som bor i Winsford. Det händer lite oroande saker, men de ger mest lite skav i den där noggrant upplagda vardagen Maria och Castor annars upplever. Eller, ja, det är ett slags diffust hot som växer, och som Maria alltmer känner nog hör ihop med det som tidigare hänt i hennes liv. Alltihop tillsammans kan nog dra åt en thrillers uppbyggnad - men det här är ändå en mycket stillsam roman. Det är kvinnan, hunden, heden, återblickarna, ett glas vin framför brasan med dimma och mörker utanför huset.

Och det är det där jag gillar. Efter ungefär halva boken hade jag ett allvarligt samtal med min oäkte make om att vi definitivt kommer att förlägga någon av våra framtida semestrar med att vandra på Exmoorheden och bo på olika pubar/värdshus längs med vandringslederna. Han... ja, höll med. Framtiden är oskriven. Han är utlovad öl och whisky.

När jag avslutat läsningen tycker jag fortfarande om boken, just för stämningen. Däremot är jag lite irriterad - jag tycker det blev för många lösa trådar som förblev hängande. Jag har fortfarande alltför många varför. Och hela den här Samos-Marocko-historien som Maria läser om i makens anteckningar tillför inget för mig utan är bara helt trist och irriterande med namn på människor som för 30-40 år sedan suttit och haft VM i Intellektuella Samtal. Blöh.
Jag har tidigare bara läst Nortons filosofiska memoarer av Nesser (gillade!) men då tänkte jag inte alls på den här detaljen som i den här boken störde mig en hel del: vissa uttryck Nesser tycks älska. Tror jag märkte det extra tydligt eftersom jag lyssnade på boken (uppläst av Anna Maria Käll, mycket bra) men till exempel uttrycket "en smula"? Tror det användes 30-40 gånger??

Trots mina invändningar vill jag läsa mer av Nesser. Vilken får jag inte missa?

Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 12 september 2017

The Heiress Effect

Detta är andra boken i Courtney Milans Brothers Sinister-serie. Eller, enligt mig är det den fjärde, eftersom bok 0.5 och 1.5 i serien förvisso bara var novellas, men helt klart varit de jag gillat mest, så jag vill räkna med dem. Nå - The Heiress Effects sinister-bror är mr Oliver Marshall, son till kärleksparet i bok 0.5 och halvbror till hertigen i bok 1. Han är alltså själva "problemet" som skulle lösas i The Governess Affair (bok 0.5), resultatet av att en hertig "på lite kul" tvingade sig på en guvernant mitt i natten. Han har haft en fin barndom, och föräldrar som sparat och gnetat så att han kunnat gå på först Eton och sedan studerat i Cambridge, och han vill verkligen, verkligen utnyttja sina studier och bli någon. Bevisa för världen och alla de där rika barnen på skolorna han gått på att han är värd något i sig själv, trots sin "sämre" börd. Hela tiden sedan han skickades iväg till de där fina skolorna har han alltid varit utanför - utbölingen, oäktingen, uppvuxen på en bondgård och fått vara med de andra coola bara eftersom hans halvbror hertigen låtit honom.

Det är en synnerligen intressant huvudperson, denne Oliver Marshall. Och nu tar vi och parar ihop honom med bokens andra huvudperson, Jane Fairfield, hon som är titelns arvtagerska. Hon har ärvt så mycket pengar att hon är världens kap på äktenskapsmarknaden. Söt är hon också. Egentligen. Och smart. Egentligen. Men nu kommer vi till ett stort men: Hon VILL inte gifta sig. Vill inte bli bestämd över. Och hon passar definitivt inte heller in i de fina kretsarna (hon har inte fått den rätta uppfostran men jag går inte in på det här för då blir det här inlägget lika långt som romanen ifråga) - hon har fel stil. Hon väljer kläder som är rena katastrofen - hon gillar kilovis med överflödiga spetsar och skrikiga färger, så då har hon det på sig. Och hon använder sin smarta hjärna till att spela dum och ohyfsad, så varenda replik hon yttrar i de fina sällskapen är oartig, oanständig, och hon säger saker Man Verkligen Inte Får Säga. Kommer Jane Fairfield in i en sällskapssalong bävar gästerna eftersom nu kan vad som helst hända och vilka pinsamma situationer som helst kan uppstå (och gör det). Men... hon kommer undan med det. Och hon kallar detta just för "the heiress effect" - någon som är så rik och ogift kan göra vad som helst eftersom alla ändå bara vill åt hennes pengar.

Intressant huvudperson nummer 2, alltså.

Oliver och Jane träffas. Snärtiga dialoger uppstår. Han ser igenom hennes "spel" och ser den intelligenta kvinnan bakom. Hon blir kär i honom och blir helt förfärad för detta (hon ska ju aldrig gifta sig, right?) Han blir också ganska snart kär, men ska ju göra Den Där Viktiga Karriären och då vore en vulgär kvinna i skrikrosa med pinsamma fasoner rena katastrofen att gifta sig med. Alltså kan de inte bli ett par. Fast de vill det, innerst inne. Väldigt mycket.

Jag gillar den här boken riktigt mycket. Visst är det romance-pirr (men i det närmaste inget sex) men allra mest är det läsning om mycket intressanta personer, i en intressant tid och miljö. Vi får läsa om en gigantisk demonstration i Hyde Park för allmän rösträtt, som faktiskt fanns i verkligheten, och läsa om den tidens medicinska kurer för epilepsi, bland mycket annat. Courtney Milan gör ordentlig research inför sina böcker. I nästa bok kommer en av huvudpersonerna vara genetikforskare (va? naturen har utvecklat människan? Inte Gud? Blasphemy!!)

Titel: The Heiress Effect
Serie: The Brothers Sinister #2
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2013
Förlag: Courtney Milan/Createspace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här


måndag 11 september 2017

Saker ingen ser

Vääldigt lättläst, med ett sug i berättandet som bara får mig att vilja läsa "några sidor till" tills... ja, tills boken var utläst i ett nafs. Väääldigt välskrivet - älskar Anna Ahlunds språk med stuns och modernitet, och jadå, jag gillar dispositionen här med ett år och dess månader. Det funkar bra till det som ska berättas - om ett år i några gymnasieungdomars liv.
Och väääldigt trevliga karaktärer att läsa om, de där gymnasieungdomarna! Jag gillar dem så mycket, deras stil, deras intressen, att de läser, målar, spelar musik, bryr sig om varandra, har en gruppchatt som ständigt lever... och så blir de kära. I varandra och i andra.
Gymnasietiden var min bästa tid, och jag gick inte ens estet (som ju inte fanns då...) utan något med betydligt mer siffror och attacheväskor (ja, jag är lastgammal). När jag läser Saker ingen ser så kommer jag på något sätt tillbaka till allt det där, och jag tror att det är därför jag gillar den så mycket.

Annars kan jag tycka att den spretar en hel del, jämfört med Ahlunds debut Du, bara. Här är många människor, både dem man lär känna och alla de som myllrar kring dem. Och här är mångas berättelser som ryms inom ett år - inte en berättelse som driver framåt utan mer tv-serie-feeling med ett stort persongalleri. Och så är det mycket sex, bra sexskildringar utan att det någonsin blir för mycket. (fast jag får en viss lust att prata lite med Sebastian och fråga honom om han verkligen måste köra i 120 km/h från början med varje ny människa han träffar?) Och det är väldigt fint att det här är personer som blir kära i andra personer utan att det är viktigt om dessa är hon, han eller hen - det är så det ska och borde vara här i världen. Fast i den här boken kan jag nästan tycka att det så väldigt mycket Inte Ska Göras Till Ett Problem Och Stor Sak vilken sexuell läggning personerna har... att det nästan görs till en sak därför. Som att någon står och skriker på mig att "det här är INTE viktigt, tänk INTE på hur många av karaktärerna som är bi- hetero eller homosexuella, det ska INTE vara en grej, hör du? Tänk INTE på det!" Varpå jag tänker så mycket på det att det för mig nästan blir en bok om queer kärlek på gymnasiet.

Mina favoritpersoner är: Aron (för han är så väldigt mycket sig själv och dessutom himla rolig), Sebastian (för han är så sökande och känns mest mänsklig av dem alla), och nog också Linn (för att hon envisas med sin egen musik hur svår den än är).

Nu väntar jag med spänning och iver på mer skrivande från Anna Ahlund. Vad blir det härnäst?


Titel: Saker ingen ser
Författare: Anna Ahlund
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

lördag 9 september 2017

Pieces of Happiness

Jag fick en bok jag efter en stunds läsning tyckte mycket om. Det handlar om en norsk kvinna, Kat, som i hela sitt liv flackat runt världen tillsammans med sin man Niklas på diverse göra-världen-till-en-bättre-plats-projekt. Till sist hamnade de på Fiji, köpte en kakaoplantage och skulle slå sig till ro där, men då gick Niklas bort och Kat blev ensam kvar. Nu skriver hon brev till sina fyra barndomsvänner som alla bor kvar i Norge, har helt olika liv och egentligen ingen kontakt med varandra längre: Ingrid, Sina, Maya och Lisbeth. Och Kat ber dem i sitt brev att lämna Norge och vardagen och komma och bo hos henne på Fiji, så att de kan bli gamla tillsammans.

Jag gillar idén, och jag gillar det att alla huvudpersonerna alltså är en bra bit över sextio - men att deras liv därför inte på något sätt är slut utan nästan i stället börjar om. Lite märkligt är det att alla fyra vännerna faktiskt kan bryta upp, men annars hade boken blivit lite trist förstås. Så jepp, de kommer. Och även om de lämnar sina vardagar och familjer kvar i Norge så följer deras liv och problem ändå med dem till Fiji. Förstås. Det är det som ger boken dess spänning och mening.

Jag gillar dem - men det tar en ganska god stund innan jag kommer så långt. Berättarperspektivet växlar mellan de fem (plus Ateca som arbetar i Kats hus) och det är lite svårt att hålla isär de olika personerna. Dessutom består de inledande kapitlen av mycket beskrivning och lite handling och det blir rätt kompakt. Men snart landar de ordentligt både på Fiji och hos mig och jag tycker om läsningen.
Att de är på Fiji är fascinerande - det är så mycket som är annorlunda och de är ju inte bara turister utan ska bo där, så måste anpassa sig på olika sätt. Fiji-borna (heter det "fijianer???" på svenska? känns obekvämt så är nog fel) har andra sätt att tänka och uttrycka sig än de fem norskorna. Det blir inte direkta missförstånd, men obekväma situationer och funderingar från bägge håll, och jag gillar att läsa och fundera kring det där.

Jag har ett stort problem med boken, dock. Anne Ostby skriver på norska, som jag inte känner att jag behärskar så mycket att jag kan läsa det. Den här boken är översatt till engelska, som jag förvisso normalt är bekväm med - men här hela, hela tiden ändå ser igenom till den skandinaviska språkmelodin, ser de norska/svenska meningarna och orden och så hur de mer eller mindre rakt av har översatts till engelska (även idiomatiska uttryck). Det känns stelt och klumpigt även om det kanske är grammatiskt korrekt, och det ställde sig på många ställen i vägen för min läsupplevelse. Jag hade så mycket hellre velat läsa den här boken översatt till svenska, och hoppas att det kanske görs eftersom det helt klart är en bra bok och fem äldre kvinnor jag tror att många skulle gilla att läsa om.


Titel: Pieces of Happiness : A Novel of Friendship, Hope and Chocolate
Författare: Anne Ostby
Originaltitel: Biter av lykke
Översättning: Marie Ostby
Utg år: 2017
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 september 2017

PAX - Vitormen

Åttonde PAX-boken (denna med silvrigt snitt), och jag gillar fortfarande det här så himla mycket. Jag precis som så många, många andra. Inför höstterminen hade jag så många PAX-böcker inne i skolbiblioteket att jag fick ställa undan en god del av dem i magasinet (har ju många ex av varje del). Nu, några veckor in på terminen? Alla utlånade. Alla. Min Vitorm snodde jag från reservationshyllan och läste hemma över kvällen innan jag smög tillbaka den. (vi bibliotekarier kan göra sånt... ger lite vardagsedge)

Vad är det då som gör dem så bra? Det är ju allt! Läskigheten, personerna, illustrationerna, hundarna, spännande-så-de-inte-går-att-släppa...

Det läskiga kanske mest? PAX-böckerna har ju både overkliga och verkliga ting som är otäcka att läsa om. Här i Vitormen har vi den vedervärdiga Maggan Migrän som nu fullständigt går från halvkonstig skolsyster till monster som gärna vill trycka någon slags krypande skräck med sex ben och dålig attityd upp i Iris näsa, och vi har något som rör sig i underjorden, som tar sig upp och drar med sig en liten flicka ner igen. Spiritusen och vitormen är läskiga - men på det där overkliga sättet som stannar i en bok. Men här finns verklig skräck också, sådan barnen som läser kan möta i vår värld, kanske till och med är utsatta för själva. Föräldrar som inte fungerar pga missbruksproblem eller psykisk ohälsa, mobbing, medborgargarden som tappar besinningen... I just Vitormen får vi läsa om Lycke-Marie som ständigt fasar för att någon ska förstå hur hennes mamma är och hur de har det hemma. (väldigt, väldigt stökigt)

Men det otäcka vägs upp av all humor - älskar fortfarande Viggos och Alriks förkortningsgrej, "S.U.S = Svikare Utan Solidaritet" till exempel, och älskar imparna. Särskilt den med kattmössan. I den här boken blir det så att hans militäriska språk smittar över på andra... yej! Humorn, och så alla fina karaktärer som finns med, all kärlek, allt det varma. Alriks och Viggos fosterföräldrar och deras egna söner, eller Alriks och Viggos förhållande till varandra, och så mycket mer.

Det finns så mycket bra. Jag förstår verkligen hur de här böckerna kan vara utlånade allihop hela tiden. Jag är ju en av dem som lånar!


Titel: Vitormen
Serie: PAX #8
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller alla över det också, även om ni råkar ha gått och blivit vuxna. Läs!

onsdag 6 september 2017

Inatt jag drömde

På sommarkollot ligger Malik vaken medan kompisen Elias snarkar som besatt. När Malik rest sig upp för att faktiskt ruska Elias vaken (så att han själv äntligen kan få sova) upptäcker han en strimma ljus ovanför Elias huvud. En strimma han själv dessutom kan dra i med sina händer, öppna så mycket att han kan sticka in huvudet och kolla. Kolla på vad? Jamen världen som finns där på andra sidan! Där sitter Elias och fiskar vid en å tillsammans med en man. När hela Malik kryper igenom strimman och dunsar ner bredvid ån verkar Elias lite besvärad: "Vad gör du här?"

Det där är Elias återkommande fiskar-med-pappa-dröm han haft sedan pappan gick bort för två år sedan, och nu dyker helt plötsligt Malik upp i den. För så är det: strimman ovanför Elias huvud är en väg in till drömvärlden, och Malik kan gå in i den. Inte bara via Elias dröm - nej, alla som sover får strimmor ovanför sina huvuden, och genom alla strimmor kan Malik gå ut och in. Så Himla Coolt! Så Himla Bra Att Impa På Brudar Med!! Så det gör han. Sira, tjejen han är smygkär i, får veta hans hemlis (även om hon inte tror på honom först). De besöker Siras lillasysters dröm, som utspelar sig i ett galet My Little Pony-land med lilafärgade hästar som sjunger och åker rullskridskor eller vad det nu är de brukar hitta på, de där pastellfärgade rackarna med förvuxna manar. Kul? Jo... ända tills den där strimman som är vägen tillbaka till verkligheten håller på att stängas eftersom personen som drömmer håller på att vakna. Gah!

Här finns fler komplikationer än drömstrimmor som stängs. Jodå. En statsminister som ser Helt Nya Utvecklingsmöjligheter. En person som använder ett paraply som vapen. En man som drömmer om vapen och krig (och ja, Malik går in genom hans drömstrimma vilket ju kan bli ganska farligt). Men också vanliga tonårskomplikationer som att vara tvungen att stanna nere i vattnet eftersom tjejen man är kär i är så himla snygg i bikini eller att hantera ilskna föräldrar som nog inte kommer att köpa jag-går-in-i-andras-drömmar-grejen.

Mårten Melin har fantasi. Verkligen! Men det är det att han kan passa in all den där fantasin och alla overkligheter och knäppigheter till helt vanliga killar och tjejer i vår egen vardag som gör honom så infernaliskt bra. Och att han dessutom gör det med ett lättläst språk och ett driv i berättandet!

Titel: Inatt jag drömde
Författare: Mårten Melin
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

torsdag 31 augusti 2017

Harry Potter and the Deathly Hallows

Sista Harry Potter-boken uppläst av Stephen Fry som sällskap i bilen till och från jobbet, alltså. Och oj! vad jag hade glömt mycket av handlingen i den här från första gången när jag läste den! Jag minns mest att Harry, Ron och Hermione for runt och tältade en massa, blev osams, blev sams igen, red drake från Gringotts och sen att det var världens kaos inne på själva Hogwarts innan Harry satt i många långa boksidor på Kings Cross och pratade med Dumbledore.

Well. I och för sig mindes jag väl ungefär rätt. Det är en himla massa tältande nu när Harry & Co hoppar av skolan och åker på leta-rätt-på-horrokruxer-turné. Och de blir osams och sedan sams igen, och jepp - de gör inbrott på det inbrottssäkra Gringotts. Och slutstriden, eller striderna på Hogwarts är långa och många och omgivna av både rök, blixtar och jättar som kastar tunga saker. Men de här hade jag glömt: dödsrelikerna, alltså the deathly hallows i titeln som ju inte är horrokruxerna som jag felaktigt mindes. Nej, nej. Direkt från sagorna kommer nu The Trollstav of Fame and Glory and Stort Ego, The Resurrection Stone of Elände och Besvikelse samt The Invisibility Cloak of Stor Praktisk Användning. Är de viktiga för handlingen, då? Alltså, jag vet inte egentligen. Men Harry & Co kan ju inte bara ranta runt efter horrokruxer hela tiden, det kanske hade blivit lite tjatigt.

Jag saknar verkligen Hogwarts i den här boken. Harry & Co far land och rike kring, gör listiga planeringar av listiga operationer som för det mesta går åt fanders, blir jagade och det är action, action, action. Men jag märker att det är skolmiljön som liksom har gjort Harry Potter-böckerna för mig, och att hela Voldemortgrejen egentligen inte har varit det viktiga och intressanta. Nu är det så väldigt mycket den och för mig blir det alltså fortfarande... mest tältande och slagsmål. Och Kings Cross. Så nej, det är inte min favoritbok i serien - det är nog de tre första tror jag. Stephen Fry förblir min favorituppläsare for ever and ever.

Titel: Harry Potter and the Deathly Hallows
Serie: Harry Potter #7
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

onsdag 30 augusti 2017

Winter - The Lunar Chronicles 4

Jag har läst de tre böckerna i Månkrönikan: Cinder, Scarlet och Cress, och sedan förstås gått och väntat på att den fjärde och avslutande delen skulle komma ut så jag fick veta hur det blev med allting. Den kom... men inte i svensk översättning? Inte för att jag inte läser böcker på engelska, men för att jag har läst de här böckerna när de kommit till biblioteket jag jobbar på. Och Winter kom alltså inte, så jag höll på att glömma av att jag aldrig fick något avslut.

Nu kom jag ihåg, och fick återvända till den där framtiden bortom fjärde världskriget eller vad det är, när månen är koloniserad och styrd av drottning Levana (som är Leg. Ond Drottning), där det finns androider och cyborger och allas vår favorit-cyborg Cinder har fått för sig att hon ska störta drottning Levana eftersom hon har rätt till det. Winter är liksom de andra delarna baserad på en folksaga, i detta fall är det Snövit. Kopplingarna blir lätt krystade (särskilt med hur Meyer får till det förgiftade äpplet...) men jag gillar idén. Winter själv är dock den av de fyra huvudpersonerna jag gillar minst - hon flyter mest ut i mystiska hallucinationer och Måste Beskyddas och sånt gör mig så trött.

Som väl är tar nu Winter inte upp särskilt mycket plats i sin egen bok. Faktiskt fördelas storyn jämnt mellan alla fyra: Cinder revolterar, Scarlet bondar med vargar, Cress fortsätter vara bästa hackern ever och Winter... tja, ser blod på väggarna och förvandlas med jämna mellanrum till "a girl made of snow and ice" och då är hon inte så himla social. Iko, min favorit näst Cinder själv, får också vara med mycket, liksom både Kai och Wolf. Det är en del karaktärer att hålla reda på, men det funkar.

Och det blir ett bra avslut. Boken är lite väl lång och en del jagande, rymmande och fasttagande i mitten kunde gärna fått tas bort, men i det stora hela är jag nöjd. Jag har sett att Marissa Meyer härnäst gett sig på att skriva om drottningen i Alice i Underlandet i Hjärtlös - klart jag måste läsa den!

Titel: Winter
Serie: The Lunar Chronicles #4
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan/Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

tisdag 29 augusti 2017

Talmannens hämnd

Jag hade roligt när jag läste Talmannens hämnd. Vi har här en tv-reporter som brukar bevaka svensk politik (och som äger en skruttig bil han ömsom gullar med, ömsom ger en rak höger för att den ska starta), och som via sin dotter blir uppmärksammad på hemsidan "Barnens talman". Sidan består av frågor från barn som en viss anonym "barnens talman" besvarar på ett väldigt rakt sätt, gärna parat med kommentarer om vad ministrarna på Rosenbad faktiskt gör när ingen ser dem. Till exempel besvarar hon ett barns mail om tråkiga böcker med att läsning ska vara roligt och spännande, inte tråkigt, vilket förresten påminner henne om kulturministern (som heter Horace William-Grip):
"Han är en snobbig typ, precis som din fröken, och skryter om tjocka böcker han läst och tjusiga föreställningar han sett. Ändå somnade han på Fina Teatern i förra veckan. Hans fru fick putta till honom för att han skulle sluta snarka. Dessutom vet jag att han tittar på dokusåpor i smyg. Han tror att ingen ser, men jag vet. (Paradise Hotel är visst hans favorit, vilket i och för sig tyder på att det finns liv i karln)"
Barnens talman berättar också sånt som att finansministern har urusel koll på sin egen ekonomi och dessutom brukar provsmaka lösgodiset i affären, och att utbildningsministern fuskade i skolan.

Tv-reportern Felix börjar nysta i det hela och försöka ta reda på vem barnens talman egentligen är, och det blir stort rabalder på Rosenbad när ministrarna får reda på vad som skrivs om dem. Det blir slagsmål, hot och till och med en biljakt. Men hur mycket det än står "politisk thriller" i rubriken så är det mer roligt än spännande. Extra kul har jag åt den gamle statsministern som numera ägnar sina dagar åt att odla tomater och åt att skryta om alla de kända personer han har mött. Samt att vara fullständigt övertygad om att inget i landet är lika bra längre sedan han själv drog sig tillbaka från politiken.

Nu återstår att se om detta går hem hos barnen. Det är verkligen många ord och begrepp som de nog inte är särskilt vana vid: utskott, protokollföra, riksdag, Rosenbad och allt vad det är. Jadå, det finns en förklarande ordlista på bakre pärmens insida, men räcker den? Jag, som är vuxen, fattar ju vad det handlar om, och varför en del av skämten är himla roliga. Men går det över huvudet på barnen? Eller struntar de i det och tycker det är kul med ministrarna som är så mänskligt fyllda av fel och dåligt humör?

Titel: Talmannens hämnd : en politisk thriller
Författare: Martin Widmark & Petter Lidbeck
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

fredag 25 augusti 2017

De hundra och en hundarna

Jag hade inte ens reflekterat över att det fanns en bok bakom disneyfilmen med alla de prickiga hundarna? Men det finns det ju - en riktig barnboksklassiker. I Lucy Dillons Och så levde de lyckliga som jag nyligen läste är den en av alla de böcker det pratas om och görs referenser till, och jag blev nyfiken.

De hundra och en hundarna skrevs 1960, och på många sätt märks det att det är en nästan 60 år gammal bok. "Television" (ja, det skrivs så) är nytt och otroligt fascinerande. Och jag sitter och blir smått vansinnig när jag läser om hur Pongo hela tiden får berätta saker för sin fru (INTE Perdita, återkommer till det) eftersom hon ju är så kvinnligt hjälplös och ovetande om allting. Inte kan hon hitta rätt utan honom och inte kan hon skilja på höger och vänster. Och när alla hundarna för att gömma sina pälsar rullar sig i sot tycker Missis Pongo att det är jobbigt att vara smutsig ända tills Pongo säger till henne att det mörka sotet får henne att se slankare och finare ut... jojo. Plus det att alla de små pojkvalparna är tuffa och starka, och de små flickvalparna mycket svagare och inte orkar gå så långt som pojkarna. Valpar...!

Men om jag bortser från könsrollsmorrandet så finns det så mycket humor i den här boken, och jag hade inte väntat mig att få sitta och fnissa så mycket som jag gjorde för det är precis den lite svarta humor jag älskar.
'Hör på nu', sade Cruella de Vil. 'Jag struntar i hur ni dödar de där små odjuren. Häng dem, stryp dem, kasta dem från taket - herregud, det finns ju en massa underbara sätt. Jag önskar att jag hade tid att göra det själv.' 
Cruella de Vil är så vansinnigt, överdrivet underbart ond och elak, har förutom håret en svart- och vitrandig bil (med Englands starkaste signalhorn) och låter all sin mat smaka av peppar (även glassen). För att inte tala om andra roliga detaljer som tv-programmet hennes bägge inte-så-smarta underhuggare tittar på ("Gissa mitt brott", en slags frågesport där man kan kvala in om man gjort något särskilt förfärligt brott. Kvällen när valparna rymmer är det en man med som "stulit tvåhundra badkarsproppar på olika hotell")(men hallå... badkarsproppar???)

Stämmer bokens och filmens (filmernas) handling överens, då? Nu var det en hel del år sedan jag såg den tecknade disneyfilmen senast (men tänker göra det igen någon kväll snart, plus den "riktiga" med Glenn Close), men jorå. I stort gör de väl det. Utom det här med Pongo och Perdita. I filmen är de hundpappan och hundmamman som får de första femton valparna mattes väninna Cruella är så intresserad av. Men i boken? Där är det Pongo och hans fru, som bara får heta Missis Pongo sedan hon gift sig med honom, som får femton valpar. Eftersom det är så många valpar behövs en tik till som kan hjälpa till att ge valparna di, och så hittas Perdita som en övergiven, mager hund ute på landet. Missis Pongo har en del bekymmer med att det kommer in en "fru" till i huset, och undrar en del vad Pongo och Perdita kan tänkas hitta på nere i köket medan hon själv ligger på ovanvåningen och ger hälften av valparna di:
De [husse och matte] sov med öppen dörr för att vara till hands ifall Missis skulle behöva någonting, men hon låg så lugnt - bara en gång strax innan hon skulle somna undrade hon lite över det främmande fruntimret som låg där nere i köket tillsammans med Pongo. Hon var inte precis orolig; hon undrade bara.
Stackars Missis Pongo. Hon får inte ens vara med i filmen som gör hennes barn och man så berömda...

Titel: De hundra och en hundarna
Författare: Dodie Smith
Originaltitel: The hundred and one dalmatians
Översättning: Pelle Fritz-Crone
Utg år: original 1960, mitt ex 1980 men finns i nyutgåva 2017! (och heter då De 101 dalmatinerna)
Förlag: Bonniers juniorförlag (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här