Norma

Norma började jag lyssna på som ljudbok inför åkandet till bokmässan och lyssnandet på Sofi Oksanen på något seminarium. Det enda jag läst tidigare av henne är Utrensning som jag tyckte mycket om, och det jag nu visste om Norma var att det skulle finnas vissa magiska inslag i den. Magi gillar jag! Spännande! Så det var ju den biten jag mest ville ha när jag började läsa. (fast jag gillade Utrensning när jag läste utan minsta gnutta magi av något slag i den)

Det magiska med Norma, huvudpersonen, är hennes hår. Det växer onaturligt fort, så fort att hon måste klippa det flera gånger om dagen. Men inte bara det - håret speglar hennes eget humör och egna känslor, och banne mig också andras humör och känslor. Det rör sig. Det slingrar sig, det har olika färger, lockar vrider sig, hårbotten kliar och ja, det lever. Som om nu inte detta räckte så kan Norma bara genom att lukta på andra människors hårstrån veta precis vilka de är och deras levnadsvanor (och intag av kemikalier). Och som grädden på moset känner hon av om folk är sjuka - är de riktigt sjuka blir hon själv illamående.

Det här är himla fascinerande, och hade alldeles utmärkt räckt till stoff åt en hel bok för mig. Särskilt som Norma måste hålla alla sina gåvor (eller förbannelser) hemliga. Problemet är att Oksanen vill så mycket mer med den här boken. Väldigt mycket mer. Och hon trycker in alltihop. Förutom Norma och håret har vi Normas mamma, och förhållandet mellan dem bägge. Plus det att Normas mamma precis tagit livet av sig under mystiska omständigheter och Norma försöker ta reda på hur och varför. Plus att vi får en inblick i den världsomspännande handeln med hår. Och i det dagliga arbetet i en hårsalong. Och i det dagliga arbetet i en kriminell organisation. Och, ja just det ja, så handlar det om barnhandel och surrogatmödrar och trafficking också. Och om psykisk ohälsa, eller vad man nu ska säga att Helena har.

Helena är Normas mammas bästa väninna, och om ni tyckte det lät mycket med alla berättelsetrådar ovan så blir det liksom ännu mer när vi börjar prata om alla personer som är inblandade. Det är mamman, och mammans väninna, och väninnans barn, och före detta man, och hans närmaste män och kvinnor och fru, och så mammans före detta man, och medarbetarna på hårsalongen, och Eva som är någon slags tidigare släkting som fortfarande har en hel del att säga till om (magin), och...

Ja. Det blir rörigt. Det blir alldeles på tok för rörigt och för mig faller hela boken isär och jag får aldrig ihop den igen. Först trodde jag det berodde på att jag lyssnade på den som ljudbok där det alltid är lite knepigare att hålla reda på spretiga handlingar och stora persongallerier. Men när jag dessutom lånade vanliga pappersboken och läste lite parallellt i den för att verkligen ge boken en chans så hjälpte inte det. Jag fick fortfarande inte ihop alla trådar till ett helt.

Synd - för Norma själv med det magiska håret tycker jag mycket om, och hade verkligen velat få försjunka i en hel bok om henne och hennes liv och problem.

Titel: Norma
Författare: Sofi Oksanen
Originaltitel: Norma
Översättning: Janina Orlov
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här