Askfödd

Jag fick som sagt vänta på den här några extra dagar eftersom dottern tog den ifrån mig och läste den först. Gillade jag lika mycket som hon gjorde, då? Jodå. Jadå. Helt OK, och stundtals mycket spännande. Men jag blev inte wow-golvad.

Berättarperspektivet skiftar mellan Laia och Elias, och det är en av de sakerna jag gillar. Laia är en de Lärdas folk, en gång de som regerade men numera lägst ner i samhället, slavar eller fattiga. Elias tillhör Krigarna, de som för femhundra år sedan erövrade de Lärdas länder och liv och som numera har gjort vapenverkstäder och krigsutbildningar av lärosäten och bibliotek. Han tillhör dessutom en av de finaste familjerna inom Krigarna.

Deras liv möts på Blackcliffs militärakademi, platsen där Krigarnas elitsoldater utbildas i en många år lång och fruktansvärd hård process. När de är färdiga kallas de Masker, och ska vara mer stridsmaskiner än människor. Typ. Elias har utbildats till Mask sedan han var sex år, och ska nu alldeles precis bli utexaminerad. Samma dag han blir det tänker han dock desertera - han avskyr allt vad Masker är och gör och vill ha ett eget liv långt ifrån allt våld, allt krig och all känslokyla.

Laia kommer till Blackcliff som spion för motståndsrörelsen. Hon var inte med där tidigare, men tvingades kontakta dem när hennes liv fullständigt totalhavererade eftersom en Mask kom till hennes hem, hade ihjäl hennes morföräldrar och tog hennes bror till fånga. Hon behöver motståndsrörelsens hjälp att befria sin bror, och de kräver att hon låtsas vara husslav hos Blackcliffs högsta chef, Kommendanten. Hon är en mer än usel spion, kan jag säga.

Och det är den första saken som stör mig i Askfödd - att Laia mest bara tar stryk, skit och gör som hon blir tillsagd. Visst, det är mänskligt och så där, men i den här sortens bok vill jag ha mer kick-ass-huvudperson, någon som har en listig plan eller som ligger steget före, eller har/gör något annat beundransvärt. Laia är mest hjälplös och det fräckaste med henne verkar vara vilka hennes föräldrar är (och ändå verkar den ene killen efter den andre bli kär i henne).

Den andra saken som stör mig är värre, och det är allt detta våld. Varför? Jag är absolut ingen sådan som undviker våldskildringar i böcker, läser gärna om krig och har gärna ett eller annat slagsmål med, eller för all del galet-tävlings-mördande-à-la-Hungerspelen. Men här blir det så... onödigt mycket. Det skärs, och bränns, och has ihjäl (bara för att några sidor senare inte riktigt ha dött pga det var en dröm, eller en fint, eller...). Det sticker ut benpipor och det dunkas huvud mot golv och väggar, det piskas och.... ja, jag fattar. Det ska vara en läskigt omänsklig militärskola där straffen är dagliga, blodiga och ska medverka till att göra de där Maskerna helt oövervinnerliga. Men det blev för mycket för mig - jag fick skumma igenom våldspartierna (särskilt de där prövningarna) när det blev för detaljerat.

Sen gillar jag miljön, och bakgrundshistorian med de Lärda som numera är förslavade, och hintarna om vad som låg bakom Krigarnas erövring. Jag gillar väldigt mycket att här finns efriter, djinner och ghuler som övernaturliga väsen - fin omväxling till den fantasy jag brukar läsa! Jag är mycket nyfiken på Nattbäraren, vem denne är och vad hen vill. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen på Askfödd - men kommer även då säkert att skumläsa genom det våldsamma.

Titel: Askfödd
Författare: Sabaa Tahir
Originaltitel: An Ember in the Ashes
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 14 och uppåt