The Perks of Undviking the Läsplans... eller Carolina blabbar om sin läshelg

Det är kul att Annikas bokbloggsjerka är igång igen! Jag har funderat på veckans fråga nu över helgen, eftersom min läsning just nu är så väldigt typisk mig. Annika frågar nämligen

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

och mitt korta svar är NEJ, jag har inte gjort upp några läsplaner för 2016. Jag är inte med på en endaste utmaning, ska inte döda några hyllvärmare, vill helst inte beställa några recex, vill inte ha några som helst måsten inblandade i min läsning om jag kan slippa. Det enda åt det hållet jag har är en lista på den närmaste tidens utgivning av barn- och ungdomsböcker jag är intresserad av och vill läsa både för skolbibliotekariejobbets och min egen skull. Men dem läser jag när jag råkar se att de är inne på biblioteket och blir sugen på något nytt.

Det är så med mig och läsplaner att jag om jag så mycket som tittar på en boktrave i hyllan med blandad tänkt läsning och tänker att "jag börjar med den så kan den där vara lagom att bryta av med sen, så kan vi ta den där tunna efter det, och sedan kanske en lite tjockare bok på engelska i Kindlen efter det?"... Ja, så fort jag har gjort upp någon liknande vag plan i huvudet så kommer direkt Carolina-med-auktoritetsproblem och sticker upp sitt huvud och säger att "jag gör väl som jag vill!" och plockar fram en helt annan bok. Eller så börjar jag läsa en bok, känner efter en tredjedel att "nääää.... inte just nu?" och börjar på något annat, helt ovidkommande. För att någon kväll senare dessutom sätta igång med en tredje bok, för att jag var på ett helt annat humör.

Helgen, ja, som ett väldigt typiskt exempel: Jag gick hem från jobbet på fredagen med Livets outgrundliga mysterier (Sáenz) och Änglafall (Ee) i väskan. De stod på hyllan för återlämnade böcker, och den ena har jag varit sugen på att läsa rätt länge, den andra kom upp på nya-ungdomsböcker-listan för bara någon vecka sedan. Först skulle jag bara avsluta Det mörka ödet (Half bad 2). Men när jag väl hade gjort det var jag kräktrött på allt vad ungdomsböcker hette och arga vargar i Europa i synnerhet, så både änglafallen och de outgrundliga mysterierna fick vänta. I stället kändes Mary Baloghs romanceserie om familjen Bedwyn oemotståndligt lockande, och alltså gav jag mig på bok fyra i den. Bara för att jag kunde, liksom. Lördagen ägnades åt den. Underbar dag, jag gick inte ut, satte inte på datorn, bara läste och läste och läste. (you know the feeling...) Och Morgan fick sin Gervase någonstans efter midnatt, och alltså borde söndagen kanske ha innehållit något änglafall eller några outgrundliga mysterier? Nope, för nu kom jag ju på att jag hade Omänniskor liggandes med snygg framsida och en känsla av lite skräckbok sådär. Hade inte så mycket koll på den mer än att den ena författaren, hon Nanna, väl var serieskapare också?

Fast söndagen försvann snabbt pga andra aktiviteter än läsning, och på kvällen försvann raskt även Omänniskor ur mitt liv (och ni kommer inte att få läsa mer om den på den här bloggen) efter kanske sjuttio lästa sidor eller så pga den gjorde mig riktigt förbannad på många sätt. Först blev jag alldeles väldigt störd över huvudpersonens extremt otrevlige pojkvän och ville bara skrika åt henne att varför finner du dig i det där!!?? och sedan fortsatte boken med att göra mig ännu argare eftersom den passerade töntgränsen med råge (den sortens urban fantasy som jag inte fixar, av samma art som Cirkeln: det blir så fånigt när det är miljöer jag känner igen och så blir det övernaturligt i dem. En äldre man med påsar under ögonen och mjäll på sin omoderna kostym, som blir förvandlad till en... igelkott? Nej. Bara... nej.) Sedan, när jag hade bestämt mig för att strunta i resten av boken eftersom den både störde mig och försökte få mig att bli rädd för vildsvin, så läste jag om den på nätet. Och DÅ upptäckte jag att det ju är Omänniskor som var upphov till "Kringlangate". Att den där K. Svensson som var medförfattare var Kristoffer "Kringlan" Svensson. Jag hade läst den debatten, och blivit arg, men fattade inte förrän nu att det var den här boken. Och sen? Sen blev jag ännu mer förbannad. På mig själv! Som är så himla kass på namn och kändisar och sammanhang och aktualiteter att jag verkligen inte såg den där Kringlanconnection förrän nu... jag är ju direkt pinsam!

Omänniskor fick alltså utgå. Jaha. Läsa vidare i The Perks of Being a Wallflower  (Chbosky) då, som har legat inne på toaletten sen jag fick den i julklapp av min son? Alltså, nej. Den är så tråkig att klockorna stannar. (vill ändå läsa ut den, för hur ofta får jag böcker i julklapp av min sextonårige son? va? vavava??) Fallande änglar eller outgrundliga mysterier, då? Nej, inte om jag akut skulle utveckla någon ungdomsboksallergi, tack så mycket. Något annat i bokhyllan? Mer om Bedwynfamiljen? Något från allt jag har på Kindlen? Från önskelistan på Amazon...?? Bokcirkelboken jag borde läsa i tid den här gången?
Nej! Något helt annat. Något kort, helt utflippat, och av Brandon Sanderson: Legion. Som inte fanns med på någon lista överhuvudtaget. Eller i någon som helst planering. Bara för att jag kunde.

Så, vi tar om det. Läsplaner för 2016? Nej. Inga. Frågor på det?