söndag 31 augusti 2014

Kulturkollos bokcirkelenkät


Den här helgen har vi grottat ner oss i bokcirklande och samläsning på Kulturkollo (och påbörjat en facebookbokcirkel om Maken av Gun-Britt Sundström). Jag har skrivit om olika sorters bokcirklar, listat böcker jag tyckt har varit bra bokcirkelböcker, och också listat böcker som funkat bra att bokcirkla om för femteklassare
Som en fin avslutningstrudelutt bjuder Kulturkollo på en bokcirkelenkät. Här är mina svar. Häng på du också!!

1. Är du med i en bokcirkel? Varför? Varför inte? (om du är med i en bokcirkel får du gärna berätta lite om den!)
Klart jag är! Tre stycken, faktiskt:
 - bokcirkeln där vi är åtta bibliotekarier som har träffats i många år, ungefär tio gånger om året eller så. Vi träffas hemma hos varandra, äter soppa och efterrätt, och diskuterar livet och utvald bok (i den ordningen). Den som är värdinna är också den som valt ut 4-5 böcker vi andra sedan väljer nästa bokcirkelbok från.
- bokcirkeln där vi är cirka 6 (flytande antal pga det här med barnaliv) som jobbar/har jobbat på skolbiblioteken i samma kommun. Vi träffas kanske 4-5 gånger per år och pratar mest utvalda ungdomsböcker. Och livet. (Och jobbet. Fast det skulle vi ju inte, egentligen.)
- bokcirkeln där vi är tre totala Austen-nördar som 2-3 gånger om året träffas för att prata om utvald Austenbok, se filmatiseringen av den och samtidigt vältra oss i ett par kilo kakor, scones och sandwiches. Och dricka te. Mycket te.

2. Har du diskuterat böcker med andra utan att vara med i en regelrätt bokcirkel?
Jepp. Varje vardag. Varje timme varje vardag, faktiskt. Jag är bibliotekarie, och det är detta jag gör dagarna i ända. Förutom att elakt gallra böcker och rya åt skolelever som väsnas, förstås.
Man skulle kunna se varje bibliotek som en enda gigantisk bokcirkel, om man vill. Där finns böcker, och dit kommer människor som gillar böcker, som träffar andra människor som gillar böcker, och så pratas det böcker.

3. Vilken är den bästa boken du cirklat om?
Det skulle nog kunna vara Tidsresenärens hustru av Niffenegger. Men det finns så många bra - detta kanske bara är den första som poppar upp i huvudet på mig? Bäst att raskt gå vidare till nästa fråga innan jag ändrar mig.

4. Vilken bok var inte alls bra att cirkla om?
Det kan nog vara en hel del titlar här, men ingen som står ut. Fast jo - på bokcirklarna jag har haft för femteklassare så har jag några rena skräckminnen där barnen unisont avskydde boken, karaktärerna, handlingen och hela grejen. Inte bra. Tyvärr är en av dem Dagboken av Laura Trenter (som jag valde eftersom jag tyckte att Fotoalbumet var lite mystiskt spännande, sådär).

5. Bästa tilltugget till boksamtal?
Alltså inte maten som äts innan det sätts igång med själva boksamtalandet, då? OK - då måste det vara oliver. Oliver, i sällskap med vin, Polly Rocks och jordnötter. Det är grejer, det. Öppnar alla slussar. 

6. Och bästa drycken?
Ja, det har jag ju redan svarat på, tycker jag. Det är vin. På andra plats kommer också vin. Först på tredje plats kommer eventuellt te. Fast jag tror kanske att vin kommer på tredje plats också.

7. Vilken bok skulle du vilja bokcirkla om på Kulturkollo?
Dagen efter av Lionel Shriver - för att vi nästan valde den som bokcirkelbok en gång, jag läste den ändå och tyckte den var så vansinnigt bra. Jag skulle vilja läsa om den, och cirkla om den.

tisdag 26 augusti 2014

Timmy Tabbes klantiga detektivbyrå

Jag har haft den här boken inlånad alldeles för länge på mig nu. Sommarlovet är slut, barnen är tillbaka i skolan och alla Jeff Kinneys böcker i serien Dagbok för alla mina fans är som vanligt utlånade. Och jag kan inte med gott samvete låta den här boken ligga på mitt skrivbord längre eftersom den helt säkert kommer att lånas av just alla de där Kinney-läsarna.

Problemet är bara det att jag inte hunnit läsa ut den. Att jag faktiskt inte pallar läsa ut den eftersom jag ledsnade efter ungefär 20 sidor. Och så håller jag på att klura ut hur jag ska skriva ett inlägg om den som inte alltför mycket beskriver hur trist jag egentligen tycker den är utan i stället framhäver hur bra den kommer vara att sätta i händerna på alla de där som helst inte vill läsa någon bok alls.

Så, ja. Nu har jag väl gjort just det, tror jag. The ärlig way.

Den här boken berättar med en uppsjö av roliga bilder om den otroligt klantige och inte särskilt trevlige Timmy och hans detektivbyrå som han driver i sin mammas garderob tillsammans med en isbjörn. Timmy är inte smart. Inte någonstans. Och isbjörnen...ja, den är ännu osmartare. Om nu isbjörnar kan sägas vara osmarta.

Timmys detektivbyrå får (så långt jag har läst) två fall som han totalt klantar bort, innan The Big Katastrof inträffar som är att detektivbyråns fortskaffningsmedel, aka tabbmobilen, aka Timmys mammas segway, försvinner. Förutom detta får vi läsa om Ondskan själv, som är Korrina Korrina, en tjej i Timmys klass som driver en konkurrerande detektivbyrå (som går mycket bättre än Timmys). Och om hur riktigt urusel Timmy är i skolan.

Hela tiden insprängt i texten kommer de roliga bilderna, som ger texten lite tvister och roligheter som inte alltid skrivs ut. 

Reglerna för användandet av mammas segway

Exempel på hur icke-bra det är att ha en isbjörn till att sköta bokföringen

Fallet med den döda hamstern
Och det ÄR roligt. Ja! Fast efter de där tjugo sidorna jag nämnde i början så har jag tröttnat helt och hållet på en story som inte rör sig framåt pga ständiga små roligheter, bilder och skämt. Men - och detta är viktigt - jag tror att det här passar just dem som har svårt att ta sig igenom längre texter. Som läser böcker i småportioner. Som inte är läsvana, 47-åriga bibliotekarier utan i stället kanske rätt läsovilliga 10-åringar eller så. Eller 12. Eller som har läst alla Dagbok för alla mina fans och vill ha mer i samma stil.

OK? Den kommer att lånas. Och nu har den legat alldeles för länge på mitt skrivbord.

Titel: Timmy Tabbes klantiga detektivbyrå
Författare: Stephan Pastis
Originaltitel: Timmy Failure - mistakes were made
Översättning: Leif Jacobsen
Illustrationer: Stephan Pastis
Utg år: 2014
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

måndag 25 augusti 2014

Dreams of Gods and Monsters

Tredje och avslutande boken om Karou och Akiva. Pukor och trumpeter! Änglar och demoner! Krig och världens undergång? Kärlek forever after?

Jodå. Jadå. Alltihop (fast plocka bort pukorna och trumpeterna och lägg till lite harpor i stället - änglarna som invaderar jorden har dem som lite schysst rekvisita faktiskt). Alla trådarna knyts ihop i slutet och jag borde vara så nöjd så nöjd. Ändå...tycker jag helt klart mycket mer om första boken i trilogin: Daughter of Smoke and Bone (Mörk ängel)

Det där är mitt återkommande problem med trilogier - att jag älskar första boken men blir lätt besviken på andra och läser tredje bara för att jag måste veta hur allt slutar. Och precis så är det alltså med den här också. Jag tycker om att läsa Dreams of Gods & Monsters - den är helt OK. Men det där fantastiska från första boken, när Karou kommer på vem hon är, vad Brimstone egentligen gjorde med alla de där tänderna och när Karou och Akiva blir oh så kära i varandra - det är inte hälften så mycket wow i den här boken.

Jag hade nog velat ha mer Karou och Akiva och mindre krig och smidande av smarta planer för att undvika krig.

Zuzana och Mik är med, och jag gillar dem väldigt mycket. Om några karaktärer bär med sig lite av andan från första boken in i den här så är det de, med humor, vassa repliker, den ögonbrynshöjningen och fiolen. Men egentligen har de inte så mycket att tillföra storyn längre. Det känns som att författaren är precis lika förtjust i Zuzana och Mik som jag är, och absolut inte kan skiljas från dem. De trycks in vare sig de behövs eller ej.

Razgut är en otrevlig kille som jag gärna hade läst mer om - hans långa och ensamma historia och vad som händer med honom sedan. Däremot hade de här überduktiga stelianerna gärna fått utgå från böckerna helt och hållet. De blir alldeles för mycket för mig.

Ändå - läs den här trilogin. Läs framförallt första boken! Och, ja, sedan läser du helt enkelt de andra två av bara farten eftersom du måste veta hur allt slutar. Det är så det är.

Titel: Dreams of Gods & Monsters
Serie: Daughter of Smoke & Bone
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2014
Förlag: Little, Brown
Köp den till exempel här eller här

Wohooo!! Lästajm!

Hoj hoj! Kolla vad snälla brevbäraren hade med sig till mig en småregnig augustimåndag som den här:



Här ska läsas!

söndag 24 augusti 2014

Stäppens krigare är en man med ett kallt ansikte, minsann

OK. Jag har alltså lyssnat på den här boken:


som handlar om hur den här mannen:


föds med en klump blod i sin hand någonstans i Mongoliet under 1100-talet, får namnet Temudjin, har en extremt taskig barn- och ungdom eftersom hans pappa khanen dör när Temudjin ännu bara är en finnig tonåring och khanens efterträdare vill vara ensam om all möjlig makt och helt enkelt slänger ut Temudjin, hans mamma och syskon på stäppen och drar därifrån utan att ens lämna dem så mycket som en kniv eller ett tält (förlåt, jurta).

Temudjin och hans familj har det svårt och får det ännu svårare och unge herr T själv går och längtar efter att få ta hämnd på alla som har varit dumma mot honom. Till sist har han vuxit upp tillräckligt mycket för det, och börjar samla människor omkring sig som vill slåss för honom. Riktigt duktig är han på det. Och på att hämnas och ha ihjäl. Till sist har han enat alla Mongoliets stammar och erövrar halva världen och blir känd som Djingis Khan. Stäppens krigare följer inte med honom riktigt så långt, men en bra bit på vägen.

Kommer jag att följa med på Temudjins makt- och krigsresa i fortsättningen?

Nej.

Det här var verkligen inte min grej. För mig blev hela boken en enda lång Man möter Annan Man och ska Avgöra Vem Som Är Mäktigast Medelst Hot Om Att Döda. Tusen scener, ungefär, gick ut på detta: att med ett uttryckslöst ansikte ("krigarens kalla min") besegra någon annan antingen med ord, hot eller svärdskamp och bevisa vem som var starkast. Eller - jag kan illustrera den här boken i en enda bild:

Ugh. Jag är starkast och tuffast. Jag ska bestämma. Jag ska ha den där honan. Det är min hjord. Jag kan döda dig när jag vill. 
Helt ärligt sprutade det så mycket testosteron ur boken så att jag flera gånger var tvungen att kolla ner över bröstkorgen för att kontrollera så att det inte hade börjat växa hår där.

Kvinnorna, då? De fanns ju med? Temudjins mamma? och hans blivande fru, Byrthe? Jodå. Men de två är de enda som överhuvudtaget får visa någon slags personlighet i boken. Alla de andra kvinnorna är namn- och ansiktslösa, och är de som i bakgrunden lagar mat och föder barn och skriker av förtvivlan när männen hugger ihjäl varandra med svärd. Övertas någon stams jurtor i krig så ingår liksom kvinnorna i jurtorna som ett praktiskt tillbehör. Har de mat på gång vid tillfället så är det en käck bonus - döda döda döda och sedan gå in och äta upp den förlorande sidans tänkta middagsmat, och hyssja åt kvinnan som står där över grytan och ojar sig.

Visst. Jag kan tänka mig att det finns många som gillar det här. Historien om en mäktig man som funnits på riktigt, och mycket handling. Vapen och hot om våld och våld och krig och plågeri och allt möjligt actionfyllt. Men den här läsaren? Hon väljer annat i fortsättningen, tack så mycket.

Titel: Stäppens krigare
Serie: Erövraren, bok 1
Författare: Conn Iggulden
Ljudbok - uppläsare: Torsten Wahlund
Förlag: Bonnier Audio
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här

lördag 23 augusti 2014

Back to Mumindalen

Jag håller på att lyssna på Tove Janssons Kometen kommer, med Mark Levengood som uppläsare. Det är faktiskt något alldeles fantastiskt, och jag njuter. Jag har läst några av muminböckerna förut, men när jag skulle välja ljudbok hade jag dåligt koll på vilka det var. Den här hade jag i alla fall inte läst är jag nu säker på.

Men - när jag lyssnar märker jag ändå att jag kan se figurerna framför mig. De tecknade figurerna. Och visst - jag måste ju ha läst även om kometen då i högstadiet när jag läste alla Tove Janssons serier om muminvärlden. Jag läste dem, gång på gång, och älskade dem. Men jag gjorde det i smyg, inne på skolbiblioteket under rasterna. Hur knäppt det än låter så var det inte OK att läsa serier när jag gick på högstadiet (början av 80-talet), åtminstone inte på min skola. Det var något småungarna gjorde, liksom. Och speciellt inte Mumin.


En detalj jag minns alldeles särskilt är att Tove Jansson ibland inte lät serierutornas linjer vara ifred, utan lät dem bli delar i berättelsen. En björk, en åra... Och att jag helt inspirerad av detta gjorde likadant i matteboken när jag hade räknat ett tal och skulle avskilja det snyggt från nästa med ett linjalstreck. Linjalstrecket fick i stället bli teckningar av diverse djur och saker - fast matteläraren satte ganska snart P för det där och påpekade att jag fick avreagera mig i något ritblock i stället. Inte i matteboken, minsann.


Det Kometen kommer gör är att få mig oerhört sugen på att läsa muminserierna igen. Jag har inte gjort det på alla dessa år, trots att vi förstås har dem på biblioteket där jag jobbar. Nu har jag gjort slag i saken och beställt fyra x serieböcker med Mumin på AdLibris. Jag köper inte ofta böcker och ännu mer sällan serier, men i det här fallet vill jag äga!


Åh, snart ska jag få se de där serierutorna bli björkar och annat igen, och det där underbara Tove Jansson gör när figurerna rodnar eller blir arga. Det är SÅ bra gjort. Allting.


torsdag 21 augusti 2014

Reaper man

En Discworld-roman, den andra boken om Döden. Och väldigt full med intelligent smartighet - som jag gillar detta!

Storyn i sig är (förstås) helt vansinnig och går i korthet ut på detta: eftersom Döden har visat tendenser till att utveckla en egen personlighet (i Mort) så tror "de" som typ övervakar alla världar att han inte klarar av jobbet ordentligt längre. Han får sparken.
Dödens efterträdare är inte utsedd än, så medan Döden tar jobb som alltiallo på en bondgård ("kan du hantera en lie?" "JA") så fylls skivvärlden av alltför mycket livskraft och spöken som inte riktigt vet var de ska ta vägen.

Det är alla de roliga detaljerna, och alla knäppa karaktärer som dyker upp överallt, som gör det här till en bra bok. Jag älskar dem! Bara en sån sak som tuppen, som först inte kan gala eftersom han inte kommer ihåg vad det är han ska säga. När sedan Bill Door (det är namnet Döden tar sig) för att hjälpa honom skriver upp "kuckelikuu" på en griffeltavla och sätter i hönshuset så uppstår nästa problem: tuppen har tyvärr dyslexi. Så varje gryning hälsas av ett antal olika fantasirika varianter på kuckelikuu:
"Dock-a-loodle-fod!" (till exempel...)

Eller trollkarlarna på The Unseen University, som tar upp kampen mot allt det som har fått fnatt av den myckna livskraften. De bär sig åt som värsta attacksoldaterna, skriker "Yo!" till svar på allt, binder scarfar runt huvudet à la Rambo. Någon får det hela lite om bakfoten och ylar "Bonsai!!" när han går till attack (varpå det genast uppstår en liten akademisk diskussion huruvida träd har med soldater att göra eller vad det nu är).

Det är inte illa, att se en hop vildsinta trollkarlar gå till handfast attack - när de vanligen inte är särskilt praktiskt lagda och mest tenderar till att prata om hur saker och ting skulle kunna lösas (av någon annan). Den här lilla ordväxlingen om vad en "spade" är för något säger väl allt:
"What is this thing, anyway?" said the Dean, inspecting the implement in his hands. "It's called a shovel," said the Senior Wrangler. "I've seen the gardeners use them. You stick the sharp end in the ground. Then it gets a bit technical."
Allra roligast i den här boken hade jag ändå åt de (inte så) listiga stadsvakterna. Särskilt den listigaste av dem, som ägnade sina dagar åt att bevaka en av stadens broar så att ingen kom och stal den. Man vet aldrig, eller hur? Därför tänker jag nog härnäst läsa någon av discworldböckerna som handlar just om stadsvakten. Verkar mycket lovande!

Titel: Reaper man
Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1991
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

söndag 17 augusti 2014

Under ägget

Theo är av nöd tvungen en otroligt uppfinningsrik och driftig tonåring. Ta bara det här med vinterjackan? Som hon fixade av en hög gamla bortslängda, trasiga kaschmirtröjor? (bara att köra dem i tvättmaskin tills de krympte, sy ihop dem till en jacka och stoppa med fjädrarna från en gammal dunkudde) Eller det faktum att hon själv lägger in rödbetor, odlar grönsaker i trädgården och har höns? Mycket imponerande. Imponerande och sorgligt, faktiskt. För även om jag inte vet exakt hur gammal Theo är (det kanske står någonstans i boken, men har glömt) så vet jag definitivt att hon är för ung för att behöva klara sig själv. Och definitivt för ung för att behöva vara mamma åt sin mamma också.

Det är hon nämligen. Theos mamma sitter instängd på ett rum och fördjupar sig i matematiska problem. Går aldrig ut förutom den dagliga promenaden för att köpa dyra exklusiva teer som de absolut inte har råd till egentligen. Theo bär upp mat till henne, och försöker då och då prata med henne om alla problem de måste ta tag i (inga pengar kvar, behöver sälja huset, inte köpa mer te...). Det är inte lönt - då slutar mamman att lyssna och börjar nynna på någon melodi i stället. Jag far rätt illa av att läsa om hur Theo har det.

Men detta är inte den sortens bok, egentligen. Det är en äventyrsbok. En bra! Och spännande är den också! Och så handlar den om konst. Det gillar jag. Theo och mamman bodde förut tillsammans med Theos morfar, som var konstnär. När han för några månader sedan dog i en trafikolycka försökte han viska några sista ord till Theo. Något om en skatt som fanns gömd i det stora huset i New York där de bor. Hon skulle titta "under ägget".

Det har hon gjort ända sedan morfarn dog och de alltså stod helt utan inkomstkälla. Det hänger en tavla i morfars ateljé, en målning av ett ägg. Och Theo har letat under den, i den öppna spisen den hänger ovanför, i väggarna, på väggarna, under väggarna, under allting. Men inte hittat något. Och de behöver så desperat pengar...

Nu inleds boken med att hon råkar välta t-sprit på äggtavlan. T-spriten löser upp det översta lagret med färg och avslöjar en annan målning under. Theo, som mer eller mindre vuxit upp på New Yorks konstmuseer, ser genast att det är en målning i renässansstil. Eller kanske till och med ÄR en målning från 1500-talet? Äkta? Stulen? Varför har morfar den i sin ateljé? Övermålad??

Det blir konsthistoria och ikonografi, galna franska tanter, fina tesorter, New Yorks tunnelbana, höns och kändisbarn här, i en enda härlig blandning. Bra bok!

Titel: Under ägget
Författare: Laura Marx Fitzgerald
Orginaltitel: Under The Egg
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

lördag 16 augusti 2014

Häng med på Kulturkollo!


Idag lanseras Kulturkollo! Det är ett bloggkollektiv bestående av sju bloggare utspridda över precis hela Sverige. På Kulturkollo ska det pratas om böcker, om läsning, lyckan i att klappa en ska-snart-läsa-boktrave, TV-serier, boklängtan och fina dikter. Om gamla böcker och om nya. Om barnböcker och om gamla klassiker. Det ska diskuteras böcker i samläsningar och bokcirklar, det ska utmanas kollektivmedlemmarna emellan, och så ska förstås alla andra bloggläsare få vara med. I bokcirklar, i utmaningar och i enkäter.

Och jag är lycklig nog att få vara en av de där sju! Några av de andra bloggarna har redan presenterat sig under dagen (Lyran, Litteraturkvalster-Fanny, hyllan-Lotta, Fiktiviteter-Helena), några är fortfarande überhemliga och presenteras 16.00 och 17.00.

Vi kommer att ha vansinnigt kul tror jag. Häng med du också på vårt kulturkollo!

(Och nej, nej, jag kommer absolut inte att sluta skriva på Carolina läser... jag kommer att skriva precis lika mycket och ofta här som förut. Kulturkollo är bara något mer i mitt liv, en plats dit jag går för att ha kul)

torsdag 14 augusti 2014

Hösten, hösten, hösten


Litteraturkvalster har gjort en enkät om höstens kommande böcker för att trösta sig inför det kommande höstmörkret. Jag hänger på! Inte för att trösta mig - jag är en typisk höstmänniska som älskar när det inte är vackert väder som "måste tas till vara på". Hej läsfåtölj! Och hej alla fina böcker som ska ges ut i höst!

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Den ska jag nog hinna läsa…och den. Och den! Och kolla här - den här bokserien också!!
Inte sjutton behöver jag sova alla nätter?

Jag längtar särskilt efter: De stunder då jag har tid och ork att försjunka i tjocka fantasyromaner. Till exempel den här, som ska komma i oktober: The Slow Regard of Silent Things av Patrick Rothfuss. Det är ju inte den efterlängtade fortsättningen om Kvothe, utan i stället en fristående berättelse om Auri, den tysta flickan som lever i källargångarna under universitetet, och som är med i böckerna om Kvothe.

Jag blev förvånad över: att jag överhuvudtaget sitter och skriver det här inlägget om höstläsning. Var tog sommaren vägen? Var det inte april alldeles nyss??

Jag är nyfiken på: Outtalat av Sarah Rees Brennan svarade Litteraturkvalster…och svarar jag också! Har läst massor om den här och så är framsidan så grymlans snygg. Och så undrar jag mycket om James Frey/Endgame – Kallelsen är något blekt Hungerspelsliknande eller om det är något nytt och fantastiskt kan-inte-sluta-läsa-objekt.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Den femte boken om Bricken, Glödens färger, av Vibeke Olsson, som ska komma i november. Eller, helt ärligt, jag har inte alls väntat på den förrän nu. Jag visste inte om att den skulle komma - jag trodde att Amerikauret, fjärde boken, var den sista om Bricken, och blev så glad när jag fick höra om denna femte bok.

Dessa är inga debutanter men jag blir nyfiken på de här ändå: Åsa Larssons barnboksdebut tillsammans med Ingela Korsell: urban fantasy för barn i Nidstången och Grimmen, första två böckerna i serien PAX.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Allegiant, sista delen i Divergent-trilogin av Veronica Roth. Dottern läste den på engelska i somras, och hon var inte överbegeistrad så jag känner mig rätt ljum (var rätt less redan när jag läste Insurgent, även om jag älskade Divergent). Inte heller känner jag mig sugen på Champion, sista boken i Legend-trilogin av Marie Lu. Lite samma fenomen där - tyckte inte tvåan var lika bra som ettan. Så de blir väl ytterligare två oavslutade trilogier i min samling av sådana.

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Bockarna Bruse kommer igen av Björn F. Rörvik. Det låter ju inte som den mest rafflande boken, om man bara ser titeln och inte vet att den är en fortsättning på Bockarna Bruse i badhuset som nog är en av de roligaste bilderböckerna jag vet. En riktig pärla, och jag har läst den högt oräkneliga gånger. Och nu en till? I samma stil? Yes!

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Ull av Hugh Howey. Den har legat i läsplattan väldigt länge nu och tittat dystert på mig.

Höstmotto: Det finns inga bra väder och bara dåliga kläder. Alltså borde du få sitta inne alla dagar och bara läsa.



Vilka böcker missar inte du i höst? Häng på Litteraturkvalsters enkät, du också!

onsdag 13 augusti 2014

Amerikauret

Detta är fjärde boken om Bricken, och jag är fortfarande helt fascinerad.

Det har gått ett antal år sedan handlingen i Sågspån och eld, och Bricken väntar i början på boken sitt sjunde barn. Hon är inte mer än ungefär trettio, men har "gamlats" som hon själv säger. Ler helst inte med öppen mun längre. Hennes Natan sliter på kolbacken och kämpar fortfarande med det där spritbegäret. Han faller igenom då och då, och slösar då bort familjens pengar som så väl hade behövts till annat. Det är jobbigt - men att lämna honom och leva ensam med barnen? Nej, det är överhuvudtaget inte tänkbart. Det skulle vara det värsta som kunde hända - hur skulle hon då kunna skydda barnen och ge dem ett liv?

Det är mycket i boken som pekar mot framtid, ökat välstånd, bättre villkor för arbetare och annat, men som ännu inte nått Svartvik riktigt. Och Bricken är intresserad av diskussionerna kring föreningsrätt som förs - men själv håller hon helst fast vid hur saker och ting alltid har gjorts, och hur människor ska bära sig åt för att "inte skämmas". (åh, denna skam som alla verkar vara så rädda för...den gör mig så arg för skräcken för den verkar förstöra och hämma så mycket liv) Faktiskt är detta den boken där jag för första gången blir ordentligt irriterad på Bricken. Men hon är fast i sin tid, och jag förstår hur hon tänker och varför hon gör det. Till exempel är hon helt skräckslagen för att äldste sonen Nikanor skulle sättas i läroverk eftersom det har visat sig att han har läshuvud. Hur skulle han stå ut på ett så kallt och otäckt ställe? Så långt ifrån familj och allt det han (hon...) känner till? Skydda barnen, framförallt!

Vibeke Olsson fortsätter med sin upprepande berättarstil. Brickens tankar går igen, går i cirkel, minns saker som hänt från barndomen och saker hennes mor sade. Det har hon gjort hela bokserien igenom, men nu funderar hon på det som hänt i hela sitt liv, alltså händelser och tankar från alla de tre föregående böckerna, och nu blir det så mycket att det blir jobbigt att läsa. Det stoppar upp alltför mycket.

Nu låter det som att jag är missnöjd med Amerikauret - men det är jag verkligen inte. Även denna gången sträckläste jag igenom boken under någon dag, eftersom jag blev så engagerad i det som händer och tycker om att läsa Brickens funderingar (när hon inte upprepar sig alltför mycket, alltså). Och den berörde mig mycket starkt - rätt vad det var satt jag där och storgrät, helt oförberedd på det som hände.

Det ska komma en femte bok om Bricken till hösten. Den ska läsas!

Titel: Amerikauret
Serie: Bricken, bok 4
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2013
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 augusti 2014

The Spymaster's Lady

Historisk romance som jag nog inte kommer att hänga upp i någon julgran, direkt. Roande ibland, men saknar "det där".

Storyn går i korthet ut på att Annique, som är fransk spion, under ett tillfälligt uppehåll i en mörk och hemsk fängelsehåla (tillfällig eftersom hon är så oerhört kompetent att hon raskt lyckas rymma därifrån) träffar den engelske spionen Robert Grey. Tycke uppstår i princip genast mellan de bägge spionerna. Fast det är ju förstås inte särskilt bra, för detta är Napoleonkrigens tid och de bägge spionerna är förstås dödsfiender egentligen. Annique sitter dessutom inne med Napoleons überhemliga planer för att invadera England, så samtidigt som Grey vill ha hennes kropp och själ så vill han samtidigt åt hennes hemligheter.

Ja. Det är väl ungefär detta, med ett antal tvister i spion-historien (som jag inte tycker så mycket om att läsa), och så förstås med ett antal fnurror på kärlekstråden mellan de bägge spionerna (som är bättre att läsa om men ändå rätt tröttsam). De blir kära. De får inte bli kära. Grey tillfångatar Annique. Annique försöker döda Grey. Annique försöker fly. Annique försöker döda Grey. Annique försöker fly (upprepa ungefär 20 gånger). De fortsätter att vara kära i varandra. Andra skurkaktigare och elakare spioner är också efter Anniques hemligheter, och vill prompt döda henne också när de ändå håller på, liksom. Därför måste Grey skydda henne, trots att hon egentligen är precis lika kompetent som honom på att både skada andra och skydda sig själv. (why?? först ägnas inledningskapitlen åt att måla fram Annique som den bästa och smartaste spionen ever, för att ju mer boken framskrider övergå till att hon ska skyfflas runt och beskyddas i parti och minut. Glömde hon sina kunskaper? Eller var kunskaperna OK, bara det att Männens Kunskaper ju är o så mycket bättre i slutändan???)(morr)

Hur kompetent denna Annique än är så gillar jag inte att läsa om henne. Hon har ett väldigt jobbigt sätt att prata, liksom pladdrande med alldeles för många meningar (tror att detta ska visa att hon pratar franska, för när det så småningom kommer med en man till som pratar franska så pratar han lite på samma sätt). Och denne Robert Grey känns alldeles för felfri. Och de upprepade Annique-försöker-fly-från-Grey-tillfällena känns efter ett tag hyfsat tjatiga.

Dessutom är det på tok för mycket av den där spionspänningshistorien och för lite romantik. Tycker jag.
Nä, vidare i historisk romantik-djungeln, jag vet att det finns så mycket annat att upptäcka som jag säkert gillar bättre.

Titel: The Spymaster's Lady
Författare: Joanna Bourne
Utg år: 2008
Köp den till exempel här eller här
 

söndag 10 augusti 2014

Dragonfly in Amber

Mer om Claire och Jamie, whiskyn, skottarna, tidsresandet, kiltarna och det karga höglandet och så vidare och så vidare. Njuta-läsning på semestern. Tänkte jag - och sprang in i en fet vägg.

Jag läste, och jag läste, och jag kom överhuvudtaget ingenstans. Somnade gjorde jag. Läste samma sida gång på gång. Det tog flera veckor att komma igenom boken, och det hade jag inte i min vildaste fantasi räknat med. Mest var det mitt livs fel, för semestern höll på att ta kål på mig och dagarna var fyllda av alldeles för många aktiviteter och människor och sånt där som jag inte är van vid, tydligen. Men helt förutom det så var det inte förrän i bokens andra halva jag kom igång och tyckte att det var bra.

Det var först då de återvände till Skottland, nämligen. Tiden innan ägnades åt att kava runt i Frankrike och göra...ja, jag vet egentligen inte. Ingenting? Men väl åter i Skottland så blev det som det skulle vara. Action, kärlek, blodiga sår, upprörda skottar med rött hår. Och så avslutades det hela med att Carolina grät så det skvalade, och helt förlät boken dess första tråkiga halva.

Men jag hade ytterligare ett problem med den här boken, och det var domedagsstämningen. Jag visste när jag läste att 1. det var dags för slaget vid Culloden, och 2. att Claire de senaste 20 åren funnits tillbaka i sin egen tid, och där levt med make nr ett (Frank) och Jamies dotter. Att hon måste ha lämnat Jamie. Hon står ju för jösse namn i bokens början (anno 1968) och får ett gråtanfall vid Jamies gravsten! Fy! Det lämnar ju mig att läsa hela boken och veta att allt, precis allt, kommer att gå åt pipsvängen, och jag tycker inte om att läsa böcker och veta det.

Därför var Frankrike-avdelningen så ytterligt tråkig - eftersom det de ville uppnå där (ändra historien så att Culloden inte hände) helt uppenbarligen inte skulle lyckas. Därför var Skottlands-avdelningen så ont-i-magen-jobbig att läsa. Jag visste redan...

Så där får hon inte göra i bok 3, Gabaldon. För då vill inte jag vara med längre.

Titel: Dragonfly in Amber
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1992
Köp den till exempel här eller här

fredag 8 augusti 2014

Härliga semesterläsn...eller vänta här nu??

Jaha, du, Carolina. Har du nu läst alla de där böckerna du skröt om i något inlägg i början på sommaren att du skulle läsa? Plöjt böcker så det stänkt om det? Bombat bloggen med inlägg?

Eh... Nej. Det blev liksom inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Nähä? Men du har ju precis haft semester. I fem veckor!! Och trädgården ser ut som skrutt, så där har du verkligen inte varit och arbetat. Blek är du också, så du har inte varit på stranden och solat och badat. Så nog måste du ha hängt med näsan i någon bok typ hela tiden?

Mja. I början av semestern, kanske. Men sen? Sen har jag i princip inte läst mer än en enda bok under nästan tre veckors tid. Fast den var tjock, det var den.

En bok? En bok?? Du?

Det var en jätte-jätte-jättetjock bok, faktiskt. Gabaldons Dragonfly in Amber. Den tog tid. Och så var den rätt tråkig i början. Jag somnade många gånger.

Men du har ju varit l-e-d-i-g?

Som jag sa: Det blev inte som jag tänkt mig. Jag laddade min Kindle smockfull med bra böcker. Jag lastade in även vanliga böcker i husbilen. Lite romance och barnböcker och sånt. Men sen - sen kom det där O-ringen där jag i år inte orienterade utan jobbade i tävlingsexpeditionen, och var så trött varje kväll att jag inte orkade läsa något (och då är jag trött, det vill jag lova). Och så var vi med husbilen på semester i Europa, och körde hit och körde dit och turistade här och turistade där och kom vilse på småvägar och lagade mat sent på kvällen...och nä. Det blev liksom inte mycket läsande då heller.

Jaha. Så vad du vill ha sagt är att du tycker det är skönt att vardagen nu drar igång? Att du hinner läsa mer när du inte är ledig från jobbet?

Jepp. Tydligen är det så. Ge mig lite mörka kravlösa höstkvällar, nu bara.