På mitt högstadium satt det på något av klassrummens väggar uppsatt ett antal filmfoton från kultfilmen A Clockwork Orange. Jag vet inte riktigt varför men jag kände alltid ett stort obehag inför de där bilderna – jag hade ännu inte sett filmen men något i mig sa ”otäckt! otäckt!”. Senare i livet såg jag filmen och gillade den en hel del – fast fortfarande kröp det i mig av olust så fort huvudpersonen talade. Det var så läskigt, det där våldet för våldets egen skull. Att nu läsa Fasanjägarna får mig att minnas den där olusten och det där otäcka – för Fasanjägarna handlar om när ett litet gäng ungdomar gör precis som personerna i A Clockwork Orange. De slåss för att de gillar att slåss. De misshandlar och dödar andra människor eftersom de själva blir sexuellt upphetsade av det. De till och med ser på filmen A Clockwork Orange som ett slags perverst förspel till sina misshandelsorgier. Det är vedervärdigt otäckt.
Och inte nog med det – förutom att skurkarna i boken är ovanligt otäcka så är dessutom huvudpersonen, polisen Carl Mörck, en riktigt vresig typ. Han är för det mesta otrevlig mot sina två stackars medarbetare, han gör sig till fiende med resten av personalen i polishuset, han gör sig omöjlig både här och där. Han älskar att göra sånt som att röka under ett möte bara för han vet att den han har möte med avskyr cigarettrök. Han verkar ha de flesta fördomar man kan tänka sig, han vill egentligen allra helst sitta tillbakalutad i skrivbordsfåtöljen och sova sig igenom sina arbetsdagar och han har aldrig vett att säga tack till dem som gör honom tjänster. En riktig antihjälte, alltså.
Ändå slukar jag boken. Och ändå gillar jag Carl Mörck. För att inte tala om hur mycket jag gillar Assad och Rose, Carls stackars medarbetare på avdelning Q i polishusets dunkla och trista källarkorridorer. Varför? Jo, för att det är så infernaliskt roligt att läsa. Givetvis är det inte det minsta kul att läsa om de där vedervärdiga fasanjägarna och deras perversiteter – men när det är Carl och Assad och Rose som tar itu med dem så blir det hela en fantastisk mix. Det otäcka med själva brotten blandas med de roliga dialogerna mellan dessa tre Q-medarbetare, och med Carls sätt att ta sig an världen. Det är en rå och respektlös humor som får mig att sitta och läsa med något slags snett leende på läpparna. Säkert borde man inte sitta och fnissa åt Carl när han först kallar en delegation poliser från Norge för ”fjällapor” och senare ”lutfiskshejker” och ”töntar från mesostlandet” men jag kan inte låta bli. Inte heller kan jag låta bli att fnissa åt Assads krumbukter med språket och definitivt inte när Rose och Carl gnabbas om de nödvändiga beställningarna av fler kontorsmöbler.
Avdelning Q är en nystartad avdelning hos Köpenhamnspolisen för så kallade ”cold cases”, alltså nedlagda fall som inte lösts. Första boken i serien (Kvinnan i rummet, läs vad jag skrev om den här) handlar om när Carl Mörck startar avdelning Q, får Assad på halsen och tvingas ta tag i det gamla Merete Lynggard-fallet. I den här boken börjar också Rose som avdelning Qs assistent efter att mer eller mindre ha blivit utsparkad från en annan avdelning på polisen där de inte stod ut med henne.
Assad och Carl har börjat läsa rapporten om ett tjugo år gammalt fall med ett dubbelmord av två ungdomar som hittades misshandlade till döds i en sommarstuga, men där mördaren nio år senare angav sig själv och nu nästan har avtjänat hela fängelsestraffet. Det konstiga är att rapporten ens har hamnat på avdelning Q eftersom fallet är uppklarat. Assad vet inte hur den hamnade på hans skrivbord. Inte Carl heller. Men det är den här rapporten som leder till de där vedervärdiga Clockwork Orange-typerna som får mig att rysa i hela kroppen.
Böckerna om avdelning Q är riktigt bra. Och jag har många kvar!
Titel: Fasanjägarna
Serie: Avdelning Q bok 2
Orginaltitel: Fasandraeberne
Författare: Jussi Adler-Olsen
Översättning: Leif Jacobsen
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar