(Valeres horn + Tomans huvud i den svenska översättningen)
Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...
Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!
Även när jag läste om bok två i The Wheel of time fascinerades jag över hur det där med minnet funkar. Här var återigen saker jag helt hade glömt bort, och andra saker som jag trodde att jag mindes från senare delar i serien. Och återigen greps jag av läsningen och ville veta hur det gick...fast jag redan fått veta det en gång tidigare.
I den andra boken börjar det som sedan är hela bokseriens signum: huvudpersonerna delar upp sig i olika grupper som gör olika saker, och vi får hoppa från grupp/person till grupp/person. Fler och fler personer kommer till - men ännu är det hela förstås helt hanterbart.
Nu har Rand, Mat och Perrin begett sig iväg på jakt efter Valeres horn (som de visserligen hittade redan i bok ett men som raskt blir stulet av baddies i början på bok två). Och ganska snart delas de upp i två grupper där Mat och Perrin jagar horn & Rand tillsammans med shienarierna, och Rand, Loial och "sniffaren" (ännu en av Jordans underbara uppfinningar) förflyttas till en annan dimension ett tag, slår följe med den otroligt irriterande Selene, får tag på hornet och helt omotiverat drar iväg till Cairhien. (bara för att Selene tycker det)
Redan första gången jag läste så blev jag lätt störd av allt detta ridande med horn och jagandes efter horn. Det kändes som en utdragen biljakt eller något. Och så kommer den där eländiga Selene som är så underskön och som jag vid den här omläsningen dessutom redan vet vem hon är och att hon är up to no good.
Nynaeve och Egwene har under tiden det här Valere-horn-jagandet försiggår anlänt till Tar Valon och påbörjar sin utbildning till Aes Sedaier. Där finns även Elayne, Andors prinsessa och Min, och så har vi fått Rands tre kvinnor samlade (Min, Elayne och Egwene - Nynaeve är ju kär i Lan). Jag älskar att läsa om Aes-Sedai-utbildningen, om inträdesproven och rangordningarna, de olika Ajahs, ter'angrealerna och sånt. Det är lite klassisk internatskoleskildring här fast med Jordanskt stuk. Och givetvis kan vi inte följa en hel lång normal Aes Sedai-utbildning som håller på i många år. Nej, tjejerna får förstås genom speciella omständigheter förkorta sina utbildningar en hel del. En sån omständighet är att de luras iväg från Tar Valon och via Vägarna tar sig till Tomans huvud, där Egwene blir tillfångatagen av Seanchan. Hon blir en damane. Detta hade jag helt glömt och det är ju en av mina favorit-läsa-om-saker i den här bokserien. Sul'damen som dresserar den kopplade damanen att använda kraften på befallning. Och Seanchan överhuvudtaget gillar jag. De kommer igen senare i serien och det ser jag fram emot.
Annars är väl det viktigaste i den här boken Rands ångest och självförnekelse. Han vet att han kan bruka kraften, men vill inte ha med den att göra. Han vet egentligen nu att han är Draken återfödd, men vägrar att erkänna det ens för sig själv. Han vill bara åka hem och vara en vanlig fåraherde igen. Men han tvingas följa sitt öde vare sig han vill eller inte.
En sak jag funderade över när jag läste om den här boken är de här fäktningsmönstren (eller svärdstekniker?) som Rand håller på med. Han gör dem som om rörelserna verkligen sitter i ryggmärgen på honom, som om det är något han tränat på i hela sitt liv. Och de har sådana fantastiska namn, de här mönstren (älskar dem): "Hägern vadar genom vassen", "Kungsfiskaren fångar en silverrygg", "Särandet av sidenförhänget", "Kolibrin kysser honungsrosen"... Men Rand har lärt sig allihop under den korta tid han umgicks med Lan. Någon månad, kanske. Hur kan han kunna dem alla så självsäkert?
Jag är helt inne i Wheel of Time-världen nu, och längtar tills jag får börja läsa nästa bok. Det dröjer några dagar för jag har annat som måste läsas, men jag vill återupptäcka NU. Det är så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar