Jag har läst en hel del om The Fault in Our Stars av Green och vill gärna läsa den men har ännu inte fått tag på. Så jag tog i stället tag i att läsa den här som jag hört om och läst om innan men aldrig riktigt velat läsa av outgrundlig anledning. Den står helt outlånad på biblioteket där jag jobbar så jag tänkte lite att det är ju synd om nu den här Green faktiskt skriver så bra som det verkar.
Problemet är att den nog kommer att fortsätta stå outlånad. Och det är inte för att den är dålig - nej, jag tyckte om den på många sätt och vis - utan för att det är en sån där bok som är så jämrans svår att prata om när man ska sälja in den till andra. "Den här är bra. Den har ett underbart språk och så händer det många små saker som är roliga att läsa om. Eller sorgliga ibland. Fast ibland blir man irriterad. Men den är skriven på ett bra sätt." "OK. Vad handlar den om, då?" "Eh, ja, det är en kille som är 15 och som börjar på internatskola i Alabama. Och så lär han känna sin rumskompis och rumskompisens bästa vänner Alaska och Takumi. Och så går de på skolan och pluggar och så bara för att man inte får så går de ofta undan och röker. Och så gillar de att göra hyss. Typ practical jokes. Gärna mot de elever som är "snobbar" dvs har rika föräldrar. Ja, och så händer en katastrof och efter det så kommer Miles på en hel del sanningar om sig själv och om livet. Och döden.".
Eller helt ärligt: så här skulle jag aldrig stå och säga för det blir ju bara platt fall. Istället skulle jag nog lyfta fram internatskolemiljön, alla förbjudna saker eleverna gör och hur de irriterar mig (jag är för gammal för att fascineras av att göra dumma och förbjudna saker bara för att testa om det går) och hur de faktiskt så småningom leder fram till en katastrof. Jag skulle också visa hur boken är indelad i två delar: "före" och "efter" och att "före"-delens kapitel hela tiden räknar ner dagarna: "etthundratjugosju dagar före", "fyrtioåtta dagar före" och att man mer och mer undrar vad det är som ska hända dag 0 fast man fattar att det har med Alaska att göra. Kanske skulle jag göra så och kanske de kommer att läsa den?
Själv gillade jag vissa saker i den men inte andra. Jag gillade humorn som liksom lyser fram i bisatser i meningar och att man ibland liksom frustar till av road förvåning när man läser ("what?!"). Jag gillar tankarna om livet och döden, meningen med livet och alla tankarna om att vi alla en gång ska dö och vad detta innebär för mänskligheten och dess olika gudstroer (vad heter tro i plural?? trosatser låter porrigt när man säger det högt). Men sen är det sånt som får det att krypa under skinnet på mig: Jag gillar inte miljön. Den är fint beskriven och man ser allt framför sig men jag har nog personliga problem eftersom jag älskar att läsa om skolmiljöer i England, Sverige, Frankrike...men inte USA. Vet inte varför. Vill inte gräva djupare i varför heller, bara att jag hellre läser om annat. Jag gillar, som sagt ovan, inte heller att läsa om "hyssen" de gör (gah! "hyss"! Låter som Emil i Lönneberga. Finns det verkligen inget bättre svenskt uttryck?) för jag blir bara så irriterad av folk som ska förstöra och bråka utan större anledning än att det är kul, eller att det brukar vara så. Fast den med talaren/manliga strippan är rätt kul. Och så gillar jag inte Alaska. Och det är ju ett problem eftersom alla andra i boken gör det. Har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte gillar henne. Den självklara placeringen i centrum kanske?
Sen skulle jag själv vilja sitta med på doktor Hydes föreläsningar i religion (fast slippa skriva uppsatserna...). Jag skulle vilja smaka bufriedo lagad av tjocka Maureen i skolcafeterian (eller något annat av hennes friterade mästerverk).
På tal om uppsatser - hur kan det vara så att man kan skriva långa uppsatser om svåra frågor så som hur livet och döden och livets mening speglade i olika religioner - men sen inte vet att rumänska är ett språk (och blandar ihop Ryssland/Ungern/Rumänien trots irriterade kommentarer av rumänskan ifråga). Det stör mig. Det stör mig också att den här stackars rumänskans repliker konstant skrivs som hon talar med k i stället g och o istället för u, typ "jak tycker do är dom" - medan japanske Takumi som ju också bör ha någon slags accent när han talar får sina repliker återgivna som vanligt. Och så undrar jag varför det är förbjudet enligt lag att röka innan man är 19 - men köra bil får man? Även om man har druckit sprit???
Det låter som att jag är irriterad på boken rätt igenom men det är jag faktiskt inte. Språket och humorn håller den uppe. Och frågorna om livet och döden. Så i det stora hela så gillade jag den ganska mycket. Jag bara funderar på hur jag ska förmedla detta till andra (jag menar - se bara på det här utlåtandet; hur förvirrat och osammanhängande är inte det??)
För vem: 14 år och uppåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar